Barack Obama talade till folket onsdag förra veckan med anledning av hotet från Islamiska staten i Irak och Syrien. USA måste ingripa då det handlar om USA:s säkerhet, hävdade Obama.

Men precis som när George W Bush gick ut i krig mot terrorismen 2001 finns andra storpolitiska frågor bakom agerandet.

Det finns ingen anledning att betvivla att Obama är bekymrad över det vidsträckta kalifat som håller på att skapas i delar av Syrien och Irak. De religiösa extremister som i många år varit användbara i imperialismens söndra och härska-taktik har nu blivit för starka och hotar USA:s intressen i Mellanöstern.

Ändå är det uppenbart att makthavarna i Washington inte ser IS som huvudproblemet. Obamas tal var inte bara en krigsförklaring mot IS. Det var också en krigsförklaring mot Syrien och dess regering.

För det första sade amerikanske presidenten att han tänker ta sig rätten att flygbomba mål i Syrien, om han anser det vara nödvändigt. Nationell suveränitet eller internationell rätt är inget världens mäktigaste nation låter sig hindras av.

För det andra sade Barack Obama att USA utökat den militära hjälpen till den syriska väpnade oppositionen. Han uppmanade kongressen att snarast godkänna ett hjälppaket på 500 miljoner dollar till rebellerna. I samarbete med sunniextremismens hemland, Saudiarabien, ska en ny grupp påstått ”moderata” rebeller tränas och utrustas att kriga mot både Islamiska staten och den syriska regeringsarmén.

Naturligtvis jublar den utlandsstödda syriska oppositionen. Efter att dess väpnade styrkor antingen kapitulerat inför syriska armén eller gjort gemensam sak med Islamiska staten får dessa av väst utvalda ledare en ny chans.

Det är tydligt att Barack Obama har att ta hänsyn till intressen som står över Islamiska statens terror.

Förhoppningen om att störta Bashar al-Assads regering finns kvar. Därför ska den syriska armén bekämpas, trots att denna armé är Islamiska statens starkaste motståndare.