Ledare: Arbetarna ska inte betala krisen

Det sägs att mode kommer igen med jämna mellanrum, inte exakt likadant men rätt likt. Detsamma gäller tyvärr för kapitalismens återkommande och ofrånkomliga kriser.

Så har Svenne Rubins gamla dänga Folköl och dunka dunka från 1992 gått från att vara ett bortglömt kassettband på någon vind till att återigen peka ut samhällets hämskor 30 år senare.

För den som inte minns texten så börjar den såhär:

Allting har blitt så dyrt här i Sverige

Sanna mina ord det blir bara värre

Det ser inte ut som om det skulle finnas nån gräns

Krascher på börsen och dåliga omen

Skatter på skatten och inflationen

Ränta på ränta och svångrem och tv-licens

Dagens inflation har dykt upp som ett spöke från det tidiga 1990-talet och alla verkar tagna på sängen. Vi har sedan 90-talskrisen och införandet av industrins märke med få undantag haft en inflation under Riksbankens mål på två procent. Även borgerliga ekonomer har därför inför många lönerörelser sagt att nu måste det vara dags att släppa upp lönerna för att ”driva på inflationen”, eller rättare sagt för att öka efterfrågan i ekonomin.

När löneökningarna uteblivit har Riksbanken för att få mer efterfrågan i ekonomin istället gjort lån billigare och billigare, genom att sänka räntan allt eftersom. Det har givit att löneandelen av förädlingsvärdet har sjunkit till historiskt låga nivåer, samtidigt som vinstandelen har stigit till historiskt höga. Det vill säga arbetarklassens andel av det som produceras sjunker, medan företagen tar alla vinster av effektiviseringar och produktionsutveckling. 

Oxfams senaste rapport visar på den dramatiska utveckling som skett i Sverige med skenande klassklyftor. De pekar på hur Sverige fått motsatsen till ett progressivt skattesystem, där ju fattigare du är desto större skattebörda har du medan de som äger tillgångar har blivit frälsta från skatter. Samtidigt som de som äger företag, aktier och fastigheter får ständigt större del av kakan har de som jobbar och betalar skatt fått se inkomsterna stagnera.

Detta har även gjort att Sverige har bland västvärldens lägsta statsskulder, men en av de högst belånade befolkningarna. Den ohederliga lönepolitiken har alltså gjort att Riksbanken varit tvungna att sänka kostnaden för lån till nästan noll och ingenting, vilket pressat upp priserna och gjort att folk varit tvungna att skuldsätta sig istället för att i högre grad kunna lönefinansiera sina bostäder. 

Detta blir en ekonomisk bomb i ett samhälle med hög inflation, och inflation är som ett coronavirus, det sprider sig fort. Ser kapitalisterna att de kan öka priserna och samtidigt ha samma vinster eller högre så gör de det.

Riksbankens svar på inflationen är att strypa lånekranarna och se till att öka priset på lånen, räntan.

Så när kostnaden på allt från drivmedel till boende och mat stiger, och arbetarklassen historiskt fått stå tillbaka i 30 år och se sin andel av produktionsresultatet sjunka, är det en historisk rättvisa att äntligen måste löneandelen ökas på vinsternas bekostnad. 

Men där är LO-ledningen tydliga med sitt vanliga svar: ”Stopp, här blir ingen kompensation för det kan göra att prisökningarna cementeras.” 

Oavsett om det är bra eller dåliga tider så ska vi arbetare aldrig få ta ut vår del av kakan, helt enkelt.

Varje fackföreningsmedlem bör fråga sig varför när IF Metall och LO försvarar monopolens vinster – vinster som till stor del går till aktieägare långt borta från produktionen och behoven. Lönepåslag som ger reallöneökningar stärker istället lokalsamhällena där arbetarklassen finns och verkar, de går till lokal konsumtion, ger värdighet och trygghet samt minskar fattigdomen. Ökade vinstandelar ökar bara den finansiella ekonomin och förstärker segregationen, och försvagar de samhällen där arbetarklassen bor.

Vi kan se hur lönestagneringen och hur den svaga svenska fackföreningsrörelsen inte lyckats motarbeta att fenomenet working poor (arbetande fattiga) gjort intåg i Sverige de senaste åren. Alltså en grupp som trots att de jobbar inte klarar av att försörja sig på den lön de har. 2013 skrev Transports ordförande i Transportarbetaren att snart kan working poor vara här i Sverige, och 2017 pekade EU-kommissionen på att cirka 6,9 procent av den svenska arbetskraften betecknas som working poor.

Kommunistiska Partiet menar att det är hög tid för monopolen och kapitalägarna att stå tillbaka. Lönerna måste upp och de måste vara kompenserande för alla arbetare. 

Det är inte vården och omsorgen som återigen ska dra det kortaste strået och få de lägsta löneökningarna. Industrins märke måste sprängas en gång för alla, det är bara till för att garantera monopolens vinster. 

6F-facken kom förra veckan med ett förslag på ett krisavtal, ett ettårigt löneavtal för alla anställda i Sverige med femprocentiga löneökningar baserat på snittlönen för alla anställda i Sverige som ska baseras på ett krontal. Då 37.100 kronor är snittlönen i Sverige skulle det ge 1.855 kronor för alla, vilket innebär lite över en nioprocentig löneökning på en lön på 21.000 kronor till exempel. 

Även om vi tycker att dessa nivåer är för låga för att kunna kompensera prisökningarna anser vi att det är ett bra försök att komma med alternativ till industrins märke. Men att få med tjänstemän och chefer med högre löner på denna modell lär bli svårt.

Kommunisterna menar att det måste bli reallöneökningar som kompenserar för inflationen. Istället för några fem procent måste arbetarna kräva ordentliga lönehöjningar, som garanteras i krontal för att de med lägst löner inte alltid ska halka efter. 

Detta är inget som vi kommer att få givet oss, varken från företagen, kommunerna eller fackföreningsbyråkratin – utan det måste vi kämpa för.

I Frankrike, England och USA pågår enorma strejkvågor för att garantera lönekompensationer för prisökningarna. Vi måste också inspireras av kämpande arbetare i andra länder.

Arbetarna ska inte betala krisen, det ska monopolen!