Ledare: Arbetslöshet och välfärdsslakt när EU rustar upp

Krismötena duggar tätt i Europa. Emmanuel Macron kallar europeiska ledare till Paris och Ursula von der Leyen samlade häromveckan till ett informellt EU-toppmöte. Orsaken stavas Donald Trump och en omlagd amerikansk politik. 

Trumps ambitioner att införa 25 procents tull på stål och aluminium från EU har fått EU:s kapitalister att darra. Offentligt håller de skenet uppe och tonar ned betydelsen. Bakom stängda dörrar lär dock tonläget vara annat och motåtgärder och krisplaner diskuteras. Men de senaste krismötena har handlat om militarism, Ukrainakriget och att Trumpadministrationen nu sätter Europa på undantag och kör sitt eget race.

Macrons möte syftar till att de ledande europeiska länderna ska kunna få en del av kakan i Ukraina. En fredsuppgörelse eller ett avtal utan ledare från västeuropeiska stormakter går inte för sig. Därför måste EU tillsammans med Storbritannien nu formera sina trupper. 

Keir Starmer var snabb att lova brittiska soldater som fredsbevarande styrkor i Ukraina. Statsminister Ulf Kristersson, som inte var inbjuden till Macrons möte, har redan öppnat upp för svenska förband i denna roll. Snabbt var Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet ute och ställde sig bakom dessa planer.

Nu är dock inte de europeiska politikerna och makthavarna så tagna på sängen som det kan tyckas. USA har under flera år, både under Biden och Trumps förra mandatperiod, tryckt på för att de europeiska länderna i Nato kraftigt ska öka sina försvarsutgifter. Att Trump vill strypa det amerikanska flödet av stöd till Ukraina klargjordes tidigt. 

Således har det i Bryssel en längre tid diskuterats och planerats för såväl rejält höjda försvarsutgifter som en EU-militär. Det var dessa frågor som stod på dagordningen när EU hade sitt informella toppmöte den 3 februari. Ett möte som hamnade i nyhetsskugga efter masskjutningen i Örebro.

På mötet enades EU-länderna om kraftigt ökade försvarsutgifter. Men finansieringen är de ännu inte överens om. De vägar som diskuteras är att låna, nationella satsningar, Europeiska investeringsbanken (EIB), och privata investerare.

EU-kommissionen vill även göra undantag från EU:s budgetregler för att medlemsländerna ska kunna öka sina nationella försvarsutgifter. EU-ländernas försvarsutgifter snittar idag på 1,9 procent av BNP men enligt Ursula von der Leyen har EU och EU-länderna under många år underinvesterat i försvaret, därför är det enligt henne ”en stor brådska att öka försvarsutgifterna med stor magnitud”.

Sverige och Tyskland har motsatt sig att EU ska bekosta upprustningen med lånade pengar, men trycket att de ska ändra sig är stort. Nyligen svängde både Danmark och Finland, som nu är för lånefinansiering.

Vi behöver inte gå långt tillbaka för att hitta en liknande diskussion inom EU. För fyra år sedan drevs EU:s återhämtningsfond igenom. Med coronapandenmin som förevändning skulle EU-projektet räddas efter brexit och krisande sydeuropeiska ekonomier. 7.500 miljarder kronor samlades ihop till denna fond, varav vi svenska skattebetalare får stå för 150 miljarder. 

Då vek Sverige ned sig och gick med på att pengarna inte skulle återbetalas. Det är högst troligt att Sverige kommer vika ned sig även denna gång. Rustningsindustrin och krigshetsare dikterar dagordningen och skapar en allt osäkrare och farlig tillvaro för oss alla.

Med på EU-toppmötet var Natos generalsekreterare Mark Rutte. Han talade nyligen inför EU-parlamentets utrikesutskott klarspråk om var pengarna ska hämtas: ”Europeiska länder lägger lätt upp en fjärdedel av sin nationalinkomst på pensioner, hälsovård och sociala trygghetssystem och vi behöver bara en liten del av de pengarna för att göra försvaret mycket starkare.”

Men det är verkligen ingen liten del det handlar om. Massiva nedskärningar inom välfärden står inför dörren om EU ska kunna genomföra sina tänkta satsningar på militarismen. 

De tre senaste åren ökade EU-ländernas totala försvarsutgifter med 30 procent och låg förra året på 326 miljarder euro. Men dessa ökningar är inte nog för von der Leyen och andra lystmätna. 

Sedan tidigare är utgifterna planerade att öka med över 100 miljarder euro de kommande två åren. Men ska Brysselmakten kunna blidka storebror USA och sina egna stormaktsambitioner krävs mycket mer än så, även en egen armé.

Redan i EU:s barndom fanns planer på en EU-armé. Då valde de västeuropeiska länderna att förlita sig på Nato. Men nu när den transatlantiska länken knakar i fogarna och riskerar att brytas höjs allt fler röster för att EU ska göra verklighet av planerna. 

I januari framhärdade Italiens utrikesminister Antonio Tajani det då det enligt honom är en ”grundläggande förutsättning för att kunna ha en effektiv europeisk utrikespolitik”. von der Leyen har redan påbörjat arbetet. Förra året inrättade hon EU:s första försvarskommissionär. En post som gick till litauern Andrius Kubilius. 

I år kommer även EU:s första permanenta militära styrka på plats. 5.000 soldater ska ingå i EU:s Rapid Deployment Capacity (RDC). Denna EU-stridsgrupp är en följd av den nya strategiska kompass som EU antog 2022 strax efter att kriget i Ukraina brutit ut.

Ja-sidans löften från 1994 om att EU varken hade någon gemensam utrikespolitik eller några militära ambitioner, och att vi var tvungna att gå med för fredens skull, framstod redan då som lögnaktiga. Idag är det en realitet, likaså att priset varit kraftigt försämrad välfärd, massarbetslöshet och skenande klassklyftor.

De miljarder som nu gödslas krigshets borde istället läggas på något nyttigt, på att bygga bostäder, få bort arbetslösheten, bekämpa klassklyftor och fattigdom. Nej-sidan hade rätt hela tiden. EU står i vägen för både freden och välfärden.