Attentatet mot Ny Dag

Sverige 1931: uppeldade av Hitlers bombastiska svada började även de svenska nazisterna vädra morgonluft. Karl Göran Edqvist, Lars Olof Bergman och Wollrath Tham var tre unga nazister från södra Stockholm. Födda och uppvuxna i välbärgade och borgerliga familjer. Thams pappa var kapten i armén och familjen bodde i fashionabla Saltsjöbaden liksom Bergmans, en artistfamilj. Edqvists pappa var kyrkoherde i Katarina församling på söder i Stockholm.

I början av februari ringde trion upp Ny Dags redaktion och påstod sig ha bildat en kommunistisk ungdomsklubb i stadsdelen Sickla i Nacka. De ville att partitidningen Ny Dags chefredaktör Hugo Sillén skulle komma ut till Sickla och hålla föredrag för den nybildade ungdomsklubben.

Men Sillén anade oråd, han hade inga uppgifter om en ny ungdomsklubb och tyckte att ungdomarna var väl påstridiga. Och deras språkbruk var inte arbetarungdomens. Istället bjöd han in trion till Ny Dags redaktion.

Tham, Bergman och Edqvist anlände på kvällen den 7 februari. De togs emot, inte av Sillén, men väl av ungdomsförbundets sekreterare Fritjof Lager. Den unga trion gick till aktion direkt: Edqvist drog upp två revolvrar och hotade Lager.

Från ett angränsande rum anslöt Hugo Sillén, blivande Spanienkämpen Knut Olsson, den välskrivande redaktören Gustaf Johansson (Hjorvard) och arbetaren Lindbeck, stor, stark och nyss hemkommen från Chicago där han enligt uppgift bekämpat gangsterväldet i de amerikanska fackföreningarna.

Det var Lindbeck som avväpnade Edqvist, som då hade den ena revolvern riktad mot Fritjof Lagers huvud och den andra mot Lindbecks. Den svensk-amerikanske arbetaren vred Edqvists arm ur led, samtidigt som han med sin andra hand tvingade Edqvist att släppa även den andra revolvern. Fritjof Lager, 26-åringen som byggt muskler i hårt lantbruksarbete och senare som grafiker, klappade till och Edqvist föll ihop som en säck potatis.

Det dröjde inte länge innan de tre unga nazisterna var övermannade och ordentligt rådbråkade.

På ett skrivbord på redaktionen samlades de misslyckade attentatsmännens utrustning in: förutom ett upprop till ”Borgerligt sinnade i Katarina församling” också tre skarpladdade revolvrar, några knivar och dolkar samt en kedja med lås. Den skulle användas för att föra bort Hugo Sillén och hänga honom.

Med nazisttrion väl ihopbuntad på redaktionsgolvet, ringde Fritjof Lager till polisen:

– Vi har lite nazistiskt skräp här, och vill inte ha det liggande. Skulle ni vilja vara så vänliga att komma och hämta det?

För Dagens Nyheter berättade Edqvist, en fanatisk Hitleranhängare och djupt påverkad av Lapporörelsens verksamhet i Finland, om hur allt skulle ha gått till om inte kommunisterna varit på sin vakt:

– Det är inte sista gången jag försöker komma åt det här packet. Vår avsikt var att träffa Sillén, och honom hade vi tänkt plåga ordentligt. Först och främst skulle vi skrämma honom till att ge sig med våra skarpladdade revolvrar, och så skulle vi fängsla honom och hänga upp honom. Och vi skulle hänga honom så pass högt att han inte nådde med tårna riktigt ner i golvet. När vi väl hängt honom, så skulle vi rödfärga honom, vi hade en hel burk färg med oss. Vi tänkte aldrig skjuta annat än skendödsskott. Vi trodde det skulle räcka, men det gjorde det inte. Fastän, kom ihåg, vi kommer igen!

Attentatet mot Ny Dags redaktion skedde drygt två år innan Hitler, efter det socialdemokratiska sveket, kunde gripa makten i Tyskland. Hitlers Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP), grundat 1920, rekryterade och växte snabbt i den mylla som nederlaget i första världskriget lämnat Tyskland i.

Ny Dag

Attentatsmännen övermannades snabbt och fick ta emot rejält med stryk.

Också i övriga Europa marscherade fascisterna. Slutet av 1920-talet och början av 30-talet var de bruna och svarta partiernas tid. De var genomgående starkt antikommunistiska och antisemitiska och bekämpade med alla medel självständiga och radikala arbetarrörelser. Kommunister och socialister förföljdes och mördades.

I Italien hade Mussolini och hans Partito Nazionale Fascista (PNF) marscherat mot Rom redan 1922 och inrättat den fascistiska republiken. Samma år slog fascisterna blodigt ned en generalstrejk och krossade den italienska arbetarrörelsen.

I Portugal hade fascisterna 1926 efter italiensk modell tågat mot Lissabon och avsatt presidenten. Från 1928 byggdes här Estado Novo, den Nya Staten, en halvfascistisk diktatur. I Spanien var Falange Española en ganska liten men våldsam rörelse, innan den anslöt sig till Francos uppror mot den lagliga regeringen.

I Ungern valdes amiral Miklós Horthy, högernationalisternas befälhavare i kriget mot de röda, till statsöverhuvud 1920. Horthy samarbetade med den fascistiska Pilkorsrörelsen, och skulle senare bli en lydig vasall till Berlin och Rom. I Rumänien utvecklades Järngardet, en fascistisk rörelse som skulle komma att bli en av de starkaste i Europa, med plats i regeringen.

Också i Belgien, Holland och Frankrike samt i främst Estland fanns relativt starka fascistiska rörelser. Blåskjortorna på Irland och Osvald Mosleys engelska fascister bekämpade med varierande resultat de inhemska arbetarpartierna. 

I den Ny Dag som kom ut på morgonen den 7 februari fanns bland annat en artikel om arbetarsolidaritet i Sverige sedan tulltjänstemännen i ”Hälsingborg enat sig mot uteslutningen av tre kommunister”. En av dem för övrigt den välbekante arbetarkämpen Knut Senander. En annan artikel handlade om strejkbrytare i Norrtälje: ”Skabbdjur till Finsta cementgjuteri”.

Ytterligare en artikel bar rubriken ”Finlands kämpande fackföreningsrörelse inför fascisternas domstol”. I Finland hade den fascistiska rörelsen utvecklats starkt efter den vita segern i inbördeskriget, och de följande massmorden på de röda arbetarna och bönderna. Den starkt antikommunistiska Lapuan Liike, Lapporörelsen, var från slutet av 1929 och några år framåt en verksam och inflytelserik kraft i i finsk politik: bland annat var Lapporörelsen högst aktiv i valet av Pehr Evind Svinhufvud som president 1931.

Rörelsen, som hade Samlingspartiet (den finska högern) som politisk bundsförvant, använde terrorn som redskap: de kidnappade politiker och vänsteranhängare som mördades eller kördes till gränsen mot Sovjet där de svårt misshandlade kastades ur bilen. 1932 förbjöds dock Lapporörelsen efter det kuppförsök som gått till historien som Mäntsäläupproret.

I Lappos spår kom IKL, Den Fosterländska folkrörelsen (Isänmaallinen Kansanliike) som organiserad politisk kraft, från 1941 också representerad i regeringen. Efter freden med Sovjetunionen 1944 förbjöds IKL och andra nazistiska och fascistiska organisationer.

Den svenska trio som försökte kidnappa Hugo Sillén såg sina förebilder i Lapporörelsen. 

I Sverige fanns då Munckska Kåren, bildad 1927 som en antikommunistisk kamporganisation av generallöjtnanten Bror Munck. I ledningen fanns Konrad Hallgren, ledare för Sveriges Fascistiska Kamporganisation, samt Gustaf Hårleman, den beryktade polismästaren i Stockholm.

Det var Hårleman som initierade kårens beväpning och med pengar från bankiren och tyskvännen Arvid Högman kunde de köpa vapen från Tyskland. Vapnen smugglades till Sverige av medlöpare inom krigsmakten.

De partiorganiserade nazisterna i Sverige hade i början av 1930-talet två starka och konkurrerande ledare: värmlandsveterinären Birger Furugård i Svenska Nationalsocialistiska Partiet och smålänningen Sven-Olof Lindholm i Nationalsocialistiska Arbetarpartiet. Det var hos Lindholm som Gustaf Ekström, en av Sverigedemokraternas grundare, fick sin politiska skolning.

Det är oklart till vilket av de båda nazistiska partierna de tre mörbultade attentatsmännen på Ny Dags redaktion hörde. Klart är emellertid att trots de skarpladdade vapnen, knivarna, den omsorgsfulla planeringen och dödshoten, bedömde de rättsliga instanserna attentatet som ett pojkstreck.

I mars 1931 fick Edqvist, Tham och Bergman villkorliga fängelsedomar av Stockholms rådhusrätts sjunde avdelning, ledd av rådman Karl Wilhelm Masreliez.

Åtminstone Edqvist fortsatte sin nazistiska gärning. Och attentaten och överfallen mot kommunister och hederliga arbetare fortsatte också.

I början av januari 1940 beslutades om transportförbud för den kommunistiska pressen, och husrannsakningar kunde utan bevis om brottslig verksamhet genomföras hos alla medlemmar i och sympatisörer till SKP. Ny Dag utropade: ”Polisdiktaturen har genomtrumfats”.

Samma dag exploderade en bomb utanför Ny Dags redaktion. Ingen människa skadades. Knappt två månader senare dog fem människor när fascistiska element, med bas inom krigsmakten och högertidningen Norrbottens-Kuriren, brandbombade Norrskensflammans hus i Luleå.

Det största politiska attentatet i svensk historia