Debuterar om villkor och livsöden i hemtjänsten
Proletären träffar Elliot Baron, som är aktuell med sin debutbok Vi kommer med hjärta hem till dig, om hans arbete i hemtjänsten och de livsöden han såg varje dag.
”Kisstricket gör att kunder kissar snabbare, han säger många bäckar små”, skriver Elliot Baron i sin debutbok Vi kommer med hjärta hem till dig. Meningen kommer från ett APT-möte där en chef tog till orda.
– Han menade att vi kunde stryka en person på ryggen för att det skulle gå fortare på toaletten. Det är ett exempel på effektiviseringen och tidssparandet som finns, att vi hela tiden måste skynda oss, säger Elliot Baron när Proletären träffar honom.
Vi kommer med hjärta hem till dig handlar om Elliot Barons tid som hemtjänstarbetare i Stockholm. Boken är fylld med olika livsöden som alla flyter samman med varandra. Ett par sidor in och det blir omöjligt att urskilja när ett besök slutar och det nästa börjar. En förklaring till denna gåtfullhet går att hitta i bokens lite ovanliga berättarperspektiv.
– Jag valde att skriva i du-form för att det kändes som att man kom personerna närmare. Det skapar också en opersonlighet vilket bidrar till känslan av ett monotont arbete. Sen har det en praktisk funktion eftersom jag inte vill nämna några namn, och det kändes bara konstigt att hitta på egna.
Boken växte fram successivt vid sidan av ett fackligt arbete. Elliot Baron och hans arbetskamrater brukade träffas efter jobbet för att diskutera sin arbetsmiljö, sina scheman och rättigheter. I takt med organiseringen valde han att föra anteckningar och successivt väcktes tanken om en bok.
– Jag skriver väl egentligen inget nytt om hemtjänsten i sig. Vid det här laget vet nog alla om att det är stressigt och ont om tid. Men man stålsätter sig. Det är trots allt ett jobb.
– Något jag har svårt för är bilden av att vårdjobb ska vara en slags välgörenhet. Då riskerar vi att acceptera sämre villkor för att vi hjälper människor. Konflikten ligger inte där. Den ligger i resurser och tidsscheman. Det är jobbets struktur vi måste attackera.
En sak som ingår i denna struktur är de så kallade individuella utvecklingsplanerna. Statistik ska föras, mål ska bockas av och arbetaren ska hela tiden ”utvecklas”. Men i vilket syfte? frågar sig Elliot Baron.
– Dessa möten är fyllda av hittepåord och är en fortsättning på den individuella lönesättningen. Det blir absurt till slut eftersom vi hela tiden ska bli ”bättre”. Men bättre på vadå?
– Cheferna har ingen koll på vad vi gör, men vi ska tydligen göra det snabbare. Och hetsen är inte till för mig eller de äldre. Den är till för statistiken.
Ibland pratas det om litteraturen som en språngbräda till handling. Elliot Baron för in en annan syn på det hela. I alla fall vad beträffar denna bok.
– Jag har ett stort intresse för litteratur och tycker det är roligt att skriva. Men boken kommer inte förändra samhället i stort. Då måste vi arbeta på andra sätt.