Proletärens EU-skola Del 8: ”In och påverka”
I en serie artiklar inför valet till EU-parlamentet kommer Proletären att gå igenom olika sidor av EU. Här är åttonde delen.
Redan inför folkomröstningen 1994 om Sveriges EU-medlemskap hördes det fåfänga argumentet från socialdemokrater på ja-sidan: Sveriges inflytande skulle göra det elaka EU snällare.
Det var det socialdemokratiskt präglade Sverige som skulle påverka kapitalisternas EU mer än tvärtom, menade EU-trånande högersossar som ville få arbetare att rösta ja.
Den i sig skrattretande argumentationen är väl bäst fångad i Robert Nybergs humoristiska teckning av en liten fisk som glatt simmar in i gapet på en val och säger ”Klart vi måste in och påverka!”
Trots att EU-verkligheten tusen gånger om överbevisat bondfångarretoriken ekar den fortfarande, 25 år och otaliga EU-dikterade försämringar senare. Nu är det vår tids motsvarighet till 1990-talets högersossar, Vänsterpartiets partiledning, som pratar om att vrida EU till vänster.
V:s EU-motstånd har förvisso inte varit särskilt synligt utanför partiprogrammet tidigare heller, men nu är den officiella linjen att inte driva ett svenskt utträde. Partiet går till val på att förändra EU inifrån, precis som Sverigedemokraterna gör efter att de också övergett utträdeskravet.
Det genomopportunistiska Vänsterpartiet har svängt om EU bland annat för att inte förknippas med högerextrema EU-motståndare. Paradoxalt nog gör de därför likadant som SD, partiet som de i alla andra frågor är livrädda att tycka eller göra likadant som. En annan anledning till omläggningen är att majoriteten av V:s väljare är positiva till EU, och istället för att ta debatten satsar V på att få vara med nere vid köttgrytorna i Bryssel.
Både V och SD drömmer om att förändra det EU-projekt som inte går att förändra, eftersom politiken är inskriven i EU-fördraget. Men de drömmer inte samma drömmar. SD är ett direkt arbetarfientligt högerparti, som i Europaparlamentet tillhör samma grupp som det konservativa Torypartiet från Storbritannien och polska Lag och rättvisa.
Vänsterpartiet tillhör parlamentsgruppen GUE/NGL (Gruppen Europiska enade vänstern/Nordisk grön vänster) där bland annat grekiska Syriza och spanska Podemos ingår. I GUE/NGL ingår också danska Folkebevægelsen mod EU, vars parlamentariker Rina Ronja Kari till skillnad från V-toppen inte har några illusioner om EU-projektet.
För några veckor sedan röstade EU-parlamentet om en gemensam arbetsmarknadsmyndighet. I debatten lyfte Rina Ronja Kari att social dumpning är resultatet av EU:s inre marknad ”som sätter profit före människor” och flyttar makten långt från medborgarna och folkvalda politiker. Hon sa såhär om människorna som lever med konsekvenserna av EU:s inre marknad:
”De får ett svar som handlar om ännu mer EU: en EU-myndighet, som kommer att kräva massor av resurser och massor av byråkrati […] Medborgarna behöver inte fler EU-myndigheter, de behöver ett slut på den inre marknaden, de behöver få tillbaka makten över arbetsmarknaden.”
Så sant som det var sagt. Vad gjorde då Vänsterpartiet? Jo, V:s parlamentariker Malin Björk gick emot Rina Ronja Kari, röstade ja till förslaget och V presenterade det som en seger att det gick igenom. Precis lika falskt som när sossarna härom veckan hurrade över nya regler för lastbilschaufförerna, regler som inte är klara och som ännu mindre kommer att följas och kollas upp. Men sådan är Vänsterpartiets ”minst dåliga”-politik som aldrig utmanar systemet.
För att travestera Rina Ronja Kari är det enda som den som röstar på Vänsterpartiet i EU-valet får: mer EU. En röst på V är precis som varje röst i valet bara en röst på EU-eliten, eftersom V:s svammel är omöjligt i praktiken. Om parlamentet så vore fullt av kommunister så skulle det inte hjälpa, eftersom EU-kommissionen och ministerrådet garanterar att högerpolitiken inte ändras.
Men visst, för V:s karriärister är det ett flott liv i Bryssel som står på spel.