Kommentar: Dubbla måttstockar om Nagorno-Karabach

Den 19 september gick trupper från Azerbajdzjan till massivt angrepp mot utbrytarrepubliken Artsakh, som det azeriska bergsområdet Nagorno-Karabach döpts om till av armeniska separatister. Kriget var över redan dagen därpå, då separatistregimen kapitulerade.

Alla krig kräver sina offer, också endagarskrig. Från Nagorno-Karabach rapporteras om uppemot 400 döda och många fler skadade. Det stora offret är dock civilt. Efter kapitulationen och separatistregimens proklamerade upplösning har uppemot 100.000 människor flytt Nagorno-Karabach för Armenien, detta enligt armeniska uppgifter. 

Om siffran är sann betyder det att nästan hela den armeniska befolkningen lämnat Nagorno-Karabach.

På plattformen X (före detta Twitter) meddelade USA:s utrikesminister Antony Blinken att han talat med Armeniens president Nikol Pasjinjan om situationen i Nagorno-Karabach och om det svåra läget för områdets civilbefolkning.  

”USA kommer att fortsätta sitt ståndaktiga stöd till Armenien och till dess suveränitet och territoriella integritet”, heter det. 

Budskapet är mycket märkligt. På vad sätt hotas Armeniens suveränitet och territoriella integritet av att Azerbajdzjan återtagit kontrollen över det av Armenien ockuperade territoriet Nagorno-Karabach? 

För så är det. Nagorno-Karabach är en internationellt erkänd del av Azerbajdzjan, sedan 30 år ockuperat av först Armenien och sedan, efter kriget 2020, av armeniska separatister i utbrytarrepubliken Artsakh.

Budskapet går ändå igen också i svensk medierapportering, där det konsekvent heter att Nagorno-Karabach är en ”formell” del av Azerbajdzjan. Tänk tanken att samma språkbruk skulle användas vad gäller Krim eller för den delen om utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i Ukraina och dubbelmoralen blir uppenbar. 

Situationen är absolut inte enkel, vilket den inte heller var när södra Kaukasus sovjetiserades i början på 1920-talet. Motsättningarna mellan muslimska azerer och kristna armenier var i Tsarryssland sekelgamla och djupt infekterade, vilket ställde till det inte minst vad gäller Nagorno-
Karabach, som då som nu utgjorde en armenisk enklav inom det i övrigt muslimska Azerbajdzjan. 

Konflikten löstes på sovjetiskt vis. Nagorno-Karabach tillerkändes autonom status inom ramen för Azerbajdzjanska SSR. Så länge Sovjetunionen existerade fungerade arrangemanget tillfredsställande, men i slutet på 1980-talet, då Sovjetunionen gick mot sitt sammanbrott, vaknade de nationalistiska känslorna åter till liv. Följden blev ett tre år långt krig 1991-94, under vilket Armenien ockuperade inte bara Nagorno-Karabach, utan också de azeriska regionerna väster och söder om enklaven.  

På ryskt initiativ slöts en vapenvila i maj 1994, som följdes av FN-övervakade fredsförhandlingar. Men utan resultat. Armenien ockuperade fortsatt tolv procent av Azerbajdzjans territorium, som under ockupationen utsattes för brutal etnisk rensning. 700.000 azerer deporterades från sina hemtrakter. 

Ockupationen fördömdes av FN:s generalförsamling, som i en resolution från 2008 krävde ”ett omedelbart, fullständigt och villkorslöst tillbakadragande av alla armeniska trupper från alla ockuperade delar av Republiken Azerbajdzjans territorium”. Men också det utan resultat. Ockupationen fortsatte.

2020 tröttnade regimen i Baku på ändlösa och resultatlösa förhandlingar. I ett 44 dagar långt krig återtog Azerbajdzjan alla ockuperade territorier utom Nagorno-Karabach, där utbrytarrepubliken Artsakh bet sig fast. Med bistånd från Armenien.

Efter kriget var Nagorno-Karabach åter en isolerad enklav, helt omgiven av Azerbajdzjan. Den enda förbindelsen till Armenien gick och går via den smala Latjinkorridoren, som skär genom azeriskt territorium och som de första åren efter vapenvilan bevakades av ryska fredsbevarande trupper.

I augusti 2022 sade Azerbajdzjan upp detta arrangemang för att självt ta över kontrollen av korridoren, vilket i maj året därpå gav kontrollstationer längs korridoren, officiellt för att förhindra armeniska vapenleveranser till separatisterna. I praktiken handlar det om en blockad av Nagorno-Karabach som drabbat civilbefolkningen genom brist på mat, energi, mediciner och allt annat livsnödvändigt. Inte ens humanitära hjälpsändningar släpptes igenom, vilket skapade en humanitär kris i området. 

Nu har separatistregimen kollapsat och Azerbajdzjan har återtagit kontrollen över hela sitt internationellt erkända territorium. Är allt därmed frid och fröjd? Nej, ingalunda. FN-stadgan ger visserligen alla stater rätt till territoriell integritet, men redan artikel 1 i samma stadga slår fast ”folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt”. 

Dessa två principer kan synas motsägelsefulla, rentav oförenliga. Men det är en synvilla, då nationella minoriteter självbestämmanderätt kan upprätthållas via självstyre inom ramen för befintliga stater, som i Sovjetunionen.

Från azerisk sida tycks ett sådant arrangemang inte aktuellt. I FN:s generalförsamling i förra veckan förklarade utrikesminister Jeyhun Bayramov att Azerbajdzjans ambition är att ”reintegrera den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach som fullvärdiga och jämlika azeriska medborgare”.

Det kan tyckas som en rimlig ambition, men poängen här är att armenierna inte tillerkänns några rättigheter som nationell minoritet, vilket säkert påskyndat den massflykt som nu pågår.

I frågor som dessa gäller det att vara konsekvent. Azerbajdzjan har rätt till territoriell integritet, liksom Ukraina. Armenierna i Nagorno-Karabach har rätt till självbestämmande, liksom den rysktalande befolkningen i östra Ukraina, en rätt som stadgades i de av Ryssland erkända, men av Ukraina och västmakterna torpederade Minskavtalen.

De dubbla måttstockarnas politik måste tillbakavisas.