Ledare: Ett plåster på såren i pensionsfrågan – men kan vi lita på S?

På DN Debatt (28/4) lanserar fackförbundet Byggnads och tankesmedjan Katalys ett förslag till reformerat pensionssystem. Utgångspunkten är riktig – ”Sveriges knegare behöver en pension det går att leva på” – och initiativet välkommet, då pensionsuppgörelsens partier (M, KD, C, L och S) gör vad de kan för att låsa in pensionsfrågan i sin slutna pensionsgrupp (som numera också inkluderar MP).

Här noterar vi att också LO-ordföranden Susanna Gideonsson gjorde sak av pensionsfrågan i sitt första maj-tal, detta sedan LO i två årtionden sagt ja och amen till allt som den arbetarfientliga pensionsgruppen hittat på. Sent ska syndaren vakna. Men bättre senfärdighet än evig törnrosasömn.

Så långt, allt väl. Ska Sveriges knegare få en pension att leva på måste inte minst fackföreningsrörelsen bidra till att skapa tryck underifrån, som den gjorde under ATP-striden på 1950-talet. Byggnads ska ha kredit för att man försöker och Gideonsson för att hon kvicknat till.

Med detta sagt lämnar Byggnads/Katalys-förslaget en hel del i övrigt att önska, både vad gäller det som föreslås och det som inte föreslås. Men låt oss inte vara griniga. Vi börjar med det positiva.

Det nuvarande pensionssystemet är i grunden klassorättvist. Många arbetare med tunga jobb orkar inte jobba fram till föreskriven så kallad riktålder. För närvarande är den genomsnittliga pensionsåldern inom LO-kollektivet 63,8 år, och då är det ändå alltför många som fortsätter jobba trots att kropp eller själ säger stopp. Ändå skall riktåldern höjas från nuvarande 65 år till först 66 och sedan 67 år.

De som tvingas gå i förtid straffas genom lägre pension, medan de som orkar hasa sig till kontoret några år extra premieras genom högre. En orättvisa med omisskännligt klassmärke och med lågavlönade arbetarkvinnor som särskilt utsatt grupp.

Någon fullständig rättvisa går inte att uppnå i klassamhället. Men vad gäller de som tvingas gå i förtid föreslår Byggnads/Katalys korrigeringar enligt dansk modell, som åtminstone lindrar de negativa konsekvenserna. Förslaget går i korthet ut på att det från 61 års ålder ska bli lättare att bli sjukskriven och att de sjukskrivnas pensionsinbetalningar från samma ålder ska beräknas på den fulla lönen, inte på ersättningen från Försäkringskassan.

Färre ska behöva gå i pension i förtid och ingen äldre arbetare ska straffas med lägre pension för att man är sjukskriven under de sista slitsamma åren.

Detta är naturligtvis plåster på såren, men hellre det än ohejdat blodflöde. Ett liknande system är som sagt infört i Danmark och det kan snabbt införas också i Sverige, om den politiska viljan finns. Vi gör tummen upp.

Här är det dessvärre slut på våra positiva omdömen, då övriga förslag är så timida och så anpassliga till det S-korrekta, att man nästan blir andlös. Ett exempel. Byggnads/Katalys föreslår en höjning av pensionsavgiften från nuvarande 18,5 till 20 procent.

Den som följt Proletären under 2000-talet vet att vi tjatat om att pensionssystemet är underfinansierat, att avgifterna måste höjas för att säkra pensionerna. Men detta förslag utgör ingen höjning. Sakförhållandet är att den verkliga pensionsavgiften sänkts från 18,5 till 17,21 procent, detta genom ett skattemässigt bokföringstrick.

Den föreslagna höjningen till 20 procent utgör därför i verkligheten en höjning till 18,6 procent, det vill säga med ynka 0,1 procentenheter jämfört med tidigare uttag. Att påstå att en sådan finjustering räddar knegarpensionerna är på gränsen till bedrägeri.

Det avgörande här är inte procentsatsen. Utan principerna för systemet. Kommunistiska Partiet förespråkar ett förmånsbestämt pensionssystem, som ATP, med fastställd storlek på pensionen (i förhållande till lönen). Avgiften får sedan anpassas till storleken på utbetalningarna.

Det nuvarande systemet är istället avgiftsbestämt. Pensionerna anpassas till storleken på inbetalningarna, vilket med ett växande antal pensionärer oundvikligen ger allt lägre pensioner. Av utlovade 60 procent av lönen i allmän pension har blivit under 50 procent, och om inget görs är trenden obevekligt nedåtgående.

Det är detta som utgör den beryktade stabiliteten i systemet. Pensionärerna får själva stå för notan när de blir fler och äldre. Politiken lämnar walkover när såväl pensionernas storlek som pensionsåldern bestäms av matematiska beräkningar. Det är anmärkningsvärt att Byggnads och Katalys inte gör principsak av detta.

Anmärkningsvärt är också att man inte ifrågasätter det axiomatiska sambandet mellan höjd medellivslängd och höjd pensionsålder. Att vi lever längre innebär inte att dagens 65-åringar är friskare än gårdagens, vilket de förtida pensionsavgångarna inom LO visar. Det är snarare tvärtom. Ett allt hetsigare arbetsliv ger fler utslitna kroppar och fler utmattade själar.

Kommunistiska Partiet anser att en samfälld arbetarrörelse bör kräva att de beslutade höjningarna av pensionsåldern rivs upp. De bygger på falsk matematik. Fakta är att kostnaderna för pensionerna minskar som andel av BNP och prognosen säger att de kommer att fortsätta att minska.

Detta är hemligheten bakom systemets beryktade stabilitet. Pengar som rätteligen borde gå till trygga pensioner för de som arbetat färdigt hamnar i slutändan på storföretagens vinstkonton. Notan skrivs ut på pensionärerna.

Pensionsgruppens partier har gjort pensionsfrågan till en ickefråga. Det är den enda vägens matematik som gäller när såväl pensionens storlek som pensionsåldern bestäms av matematiska axiom. Den anbefallda tystnaden måste brytas och man kan åtminstone hoppas att det nymornade LO-intresset sätter fart på diskussionen på arbetsplatserna. Vi är åtminstone med på tåget.

Arbetarklassen måste ta tag i pensionsfrågan på egen hand. Att förlita sig på S är att kasta in handduken.