Proletärens EU-skola Del 2: EU är en låtsasdemokrati – släng röstkortet!
I en serie artiklar inför valet till EU-parlamentet kommer Proletären att gå igenom olika sidor av EU. Här är andra delen.
Den 26 maj är det val till EU-parlamentet, och samtliga riksdagspartier och ett antal andra hoppfulla ställer upp med listor till valet. Det är inte så konstigt heller, framför allt är det en god affär för de lyckliga som blir valda.
I Bryssel och Strasbourg väntar nämligen en månadslön på drygt 90.000 kronor, plus en månadspeng för administrativa kostnader på knappt 50.000 kronor – som ledamöterna inte ens behöver redovisa hur de använder.
De svenska partierna slåss inbördes om ynka 20 stolar i parlamentet som sammanlagt har 751 platser. Inklusive Storbritanniens 73. När (eller om) Storbritannien lämnar kan antalet komma att sänkas till 705, och Sverige är föreslaget att vara ett av flera länder som då får ett extra mandat, det vill säga 21 platser istället för 20.
Som en jämförelse kan det nämnas att det franska extremhögerpartiet Nationell samling (tidigare Nationella fronten), som leds av Marine Le Pen, ensamt har 23 platser i parlamentet. Det är verkligheten bortom ”in och påverka”-snacket och ”ut med rasisterna – in med feministerna”-parollen som hörts från Vänsterpartiet respektive Feministiskt initiativ.
V och Fi har för övrigt varsin enda politiker bland de 751 i som sitter i parlamentet.
Det är ändå inte den största bluffen när propagandamaskinen drar igång om hur viktigt det är att rösta i EU-valet. Hela poängen med Europaparlamentet, där alltså 751 personer sitter och ”representerar” en halv miljard människor, är att ge demokratisk legitimitet åt det antidemokratiska EU-projektet.
Och sedan Lissabonfördraget från 2009 är det faktiskt så att parlamentarikerna ”företräder medborgarna på unionsnivå” – de svenska parlamentarikerna representerar inte ens på pappret specifikt sina egna väljare i Sverige.
De 751 ledamöterna i parlamentet, som tillsammans med ministerrådet är EU:s lagstiftande församling, är i sin tur tätt omsvärmade av de omkring 7.000 lobbyister som har tillträde till Europaparlamentet.
Sammanlagt finns det i EU:s institutioner mer än 12.000 lobbyorganisationer, som har registrerat sig i EU:s frivilliga register. Hur många tusentals anställda lobbyister som jobbar åt dem – och åt de organisationer som i likhet med de största bolagen vägrar registrerat sig – är det ingen som vet.
En del av lobbyisterna är harmlösa och har inget större inflytande, men de allra flesta av dem arbetar åt de storföretag som bakom kulisserna förbereder och lobbar igenom EU-lagstiftning.
Svängdörrarna mellan EU-institutionerna och lobbyorganisationerna slutar heller aldrig snurra. Enligt en rapport från 2017 gick 30 procent av de EU-parlamentsledamöter som slutade 2014 till att börja jobba åt olika lobbyorganisationer. För kommissionärerna var siffran 50 procent.
Att som Jonas Sjöstedt prata om att vrida EU åt vänster i valet fungerar heller inte ens i teorin. Parlamentet kan inte lägga fram egna lagförslag och kan inte heller stifta lagar utan att ministerrådet – som består av en företrädare på ministernivå från varje medlemsland – godkänner dem.
För att slå tillbaka de senaste decenniernas nyliberala offensiv är det istället nödvändigt att utmana och lämna EU, och ett första steg är att inte agera valboskap åt EU-eliten.
Anledningen till propagandan om att alla måste rösta den 26 maj är enkel. Ett högt valresultat skänker ett demokratiskt sken åt EU-projektet, och därför gör varje demokrat rätt i att slänga sitt röstkort där det hör hemma – i soporna.