20 år sedan: Folket sa nej till elitens valutaunion

Det har nu gått 20 år sedan folkomröstningen om ett svenskt inträde i EMU och införande av euron som valuta. 

Det var en tuff strid. På ja-sidan stod finanskapitalet och större delen av den politiska gräddan, med näst intill obegränsade kampanjmedel. På nej-sidan vänstern, samt en del folkrörelser.

Det var David mot Goliat, småfolket mot eliten. Och folket vann – Nej-sidan kammade hem 55,9 procent av rösterna mot ja- sidans 42,0. 

Här är några siffror från folkomröstningen som säger det mesta om vilka sidor som stod mot varandra.

De tre mest euro-positiva kommunerna (alla moderat- nästen) var:

1. Danderyd (75,1 ja)

2. Lidingö (68,9 ja) 

3. Vellinge (67,3 ja)

De mest negativa (alla brukskommuner och arbetarrörelsefästen i norra Sverige):

1. Strömsund (86,1 nej)

2. Ragunda (85,7 nej)

3. Vilhemina (84,5 nej)

Majoriteten av socialdemokraternas medlemmar och sympatisörer röstade nej (56,4 procent), trots att partiet officiellt förordade det motsatta. Störst andel nej-röstare fanns bland V:s sympatisörer (84,7 procent). Minst bland moderaterna (24,6).

I flertalet kommuner röstade majoriteten nej (ja-sidan fick endast majoritet i 35 kommuner). Av av de tre storstäderna var det endast Göteborg som hade flest nej-röster (51,4 procent). 

Rödmarkerade kommuner röstade nej till euron, gröna röstade ja.

Så här skrev vi:

Proletären tryckte på hårt för ett euro-nej och gladdes stort över segern. Så här skrev vi på ledarplats efter folkomröstningen:

”En jordskredsseger för arbetarklassen och de breda folklagren, en svidande förlust för det ekonomiska och politiska etablissemanget – på något annat sätt kan resultatet i EMU-omröstningen inte beskrivas.

Siffrorna är entydiga. I klassmässig mening var det arbetarna som sade nej, inte minst kvinnorna i offentlig sektor. Det finns också andra gruppmässiga skillnader: kvinnor sade nej i större utsträckning än män, människor i glesbygd i större utsträckning än människor i storstäder, ungdomar i större utsträckning än medelålders och äldre.

Men som helhet formades valet till ett klassval, till de missgynnades revolt mot en allt mer självtillräcklig överhet.”

Ur Proletären nr 38, 2003.