Handful of Earth - En tidlös skiva mot högerpolitik
För 40 år sedan släppte Dick Gaughan skivan Handful of Earth som numera fått en nästan legendarisk status inom den brittiska folkmusiken. – Den kan påminna oss om att vi inte är de första som kämpar för något bättre, säger musiklegendaren Billy Bragg till Proletären.
Söker man på katalognumret 12TS419 i skivbolaget Topic Records register hittar man ett album som heter Handful of Earth. En skiva som släpptes för 40 år sedan och som numera fått en nästan legendarisk status inom den brittiska folkmusiken.
Vid dess utgivning utsågs skivan till decenniets album av både kritiker och läsare på tidningen Folk Roots. Och så här i efterhand har den också hamnat på Mojos lista över de 1.000 bästa skivorna som någonsin gjorts. För att sätta denna bedrift i perspektiv så släpps det cirka 5.000 skivor varje år, enbart i USA.
Albumet har influerat artister och band som Dropkick Murphys, Mary Black, Luke Kelly och Billy Bragg. Varav den sistnämnda likställer skivan med album som The Specials självbetitlade debutplatta och The Clashs London Calling.
– Jag hörde Handful of Earth i mitten av 80-talet när jag spelade för de strejkande gruvarbetarna i England. Den blev som ett uppvaknande för mig, att folkmusik inte måste handla om jungfrur och drakar. Låtarna kunde faktiskt beröra arbetarklassens kamp, säger Billy Bragg till Proletären.
Artisten som spelade in skivan heter Dick Gaughan. Född 1948 i Glasgow och uppvuxen i arbetarkvarteren i hamnområdet Leith, strax utanför Edinburgh. Hans mor, som kom från de skotska högländerna, talade gaeliska som förstaspråk och sjöng folksånger. Hans pappa hade rötter från Irland och jobbade som lokförare på det lokala stålverket.
Efter mer än 50 år som musiker och med mer än 20 släppta skivor kommer det vara en omöjlighet att sammanfatta Dick Gaughans musikaliska karriär i denna artikel. Men vissa saker måste man ändå poängtera för att förstå hur och varför Handful of Earth ens blev till.
Det första är Dick Gaughans ideologiska övertygelse. På sin numera nedlagda hemsida listar han några av sina största influenser: Karl Marx, Groucho Marx, Hank Williams, Sandy Denny, Vladimir Illjitj Lenin och ”alla andra som jag träffat, läst, hört eller pratat med”.
– Enligt mig kan marxister ha en tendens att vara lite rigida i sin världsåskådning. Men samtidigt som Dick Gaughan är en av de mest ideologiska personerna jag någonsin träffat är han också väldigt öppen och innerlig. Albumet är lite av en paradox, säger Billy Bragg.
Paradoxen som Billy Bragg nämner ligger i det faktum att artister som har ett politiskt budskap ibland måste bredda sitt låtval. Det går helt enkelt inte att enbart spela kamplåtar för att nå ut till publiken.
Just detta är också något som Dick Gaughan själv påpekar i en kommentar till sången The Snows They Melt the Soonest. En låt där huvudkaraktären tampas med ett kärleksuppbrott.
Dick Gaughan kritiserar här George Orwells porträttering av den brittiska arbetarklassen i boken Vägen till Wigan Pier. Gaughan menar att Orwell uteslutande väljer att fokusera på arbetarnas kamp för överlevnad.
”Han [George Orwell] var oförmögen att se bortom de ytliga uttrycken och förstå att vi är människor med samma spektrum av mänskligt liv och känslor. Ja, vi sjunger om kamp och motgångar – men vi sjunger också om kärlek och skönhet, glädje och behag… Jag kan dock förstå att fattigdomen skapade skuldkänslor för en man som studerat på Eaton [en av Englands mest ansedda privatskolor, reds. anm.]”, skriver Dick Gaughan på sin hemsida.
Just denna aspekt är viktig att förstå när man lyssnar på Handful of Earth – det är livets hela spektrum som ska beröras, men det får inte ske på bekostnad av politisk substans och ideologi.
Dick Gaughans mest produktiva period, om man ska utgå från antalet släppta skivor, var på 1970-talet. Under denna period var han med i det numera legendariska bandet Boys of the Lough, släppte fyra soloskivor och turnerade med Five Hand Reel. Varav det sistnämnda kan beskrivas som en slags föregångare till mer punkiga folkmusikband som The Pouges.
Ett flitigt turnerande ledde också till att Five Hand Reel fick kontakt med ett skivbolag. Denna inkörsport till den kommersiella sidan av musiken beskriver Dick Gaughan, under en föreläsning för tidningen Morning Star, som ”diabolisk”.
– Jag såg vad industrin gjorde med människor och deras kreativitet. Hade du planer på att säga något meningsfullt, som påverkar människors liv – rotat i en klasståndpunkt, skulle du inte komma långt. Det är detta som är den stora sammansvärjningen med musikindustrin: Går det att tjäna pengar på det här?
Att Dick Gaughan avvisade den mer kommersiella sidan av musiken var dock inget hinder för att han skulle bli aktad som en av vår tids mest inflytelserika gitarrister inom den brittiska folkmusiken.
Fram till mitten av 70-talet var gitarrens huvudsakliga uppgift inom folkmusiken att lägga ackorden för melodiinstrumenten. Den metaforiska dörren var stängd för gitarrister som Dick Gaughan, Paul Brady och Nic Jones, som ville bredda instrumentets möjligheter inom genren.
”1977 bestämde jag mig för att det var slut med att knacka artigt, och istället sparka in den förbannade dörren”, skriver Dick Gaughan om skivan Coppers and Brass. Ett album som för sin tid var banbrytande eftersom det bara innehöll instrumentallåtar spelade på gitarr.
– Dick Gaughan är en stor förebild för många inom den brittiska folkmusiken. Och det berodde bland annat på hans musikalitet. Han har inte bara påverkat musiken genom sitt gitarrspel, utan också som sångare. Han har fantastiska ornament, som jag utgår från kommer från hans mamma som sjöng sånger från de skotska högländerna, säger Christy O’Leary som spelade säckpipa i Boys of the Lough och genomförde en turné med Gaughan under början av 1990-talet.
1979 var året då det konservativa partiet vann valet i Storbritannien (med majoritet i England, men inte i Skottland och Wales). Unionen hade fått en ny premiärminister vars regeringstid skulle få massiva konsekvenser för arbetarklassen. Hennes namn var Margaret Thatcher.
– Dick Gaughan blev en representant för arbetarklassen i Skottland under den här tiden. Det fanns samhällen som existerat sedan den industriella revolutionen som försvann på bara några år på grund av hennes politik. Det var en omvälvande tid och de behövde någon som representerade deras åsikter. Där kom personer som Dick Gaughan, Ewan McColl och Christy Moore in i bilden, säger Christy O’Leary.
Om Coppers and Brass var Dick Gaughans sätt att sparka in dörren för gitarren i folkmusiken, blev Handful of Earth käftsmällen mot Thatcher.
– Handful of Earth är nog ett av de första anti-Thatcher uttrycken i Storbritannien, men det som gör albumet så pass aktuellt, även idag, är att Gaughan varken nämner Thatcher eller det konservativa partiet. Men han är ändå ute efter att sjunga om samtiden. Det ser man inte minst genom att titta på omslaget där Gaughan står framför en fabrik, säger Billy Bragg.
1980 samlades Dick Gaughan och ljudteknikern Robin Morton (också medlem i Boys of the Lough) i Temple Studios i Edinburgh för att påbörja inspelningen av Handful of Earth.
– Under den här tiden kände vi nog alla att det var dags att göra något mot Thatcher. Och skivan blev fantastisk, den saker är klar. Än idag blir folk häpna över att jag var med och spelade in den, säger Robin Morton.
– Tanken var att skivan skulle blir klar under en helg, men allt drog ut på tiden. Vi slutade att tänka på pengar och fokuserade istället på att göra den bästa skivan vi kunde.
Skivans politiska framtoning var klar redan från början. Något som nästan var oundvikligt eftersom det var Dick Gaughan som sjöng låtarna. Robin Morton minns dock en händelse som fick honom att reagera. Det var när Dick Gaughan vill ha med låten Erin Go Bragh på skivan. En låt som Robin Morton beskriver som ”Musse Pigg”.
– Nästan alla som spelade folkmusik kunde låten och den var inte särskilt politisk. Jag frågade Dick om han verkligen ville ha med den, och han insisterade. När han väl sjöng låten ändrade jag mig. Den blev väldigt, väldigt stark och väldigt politisk. På ett sätt gav han mig låten tillbaka.
Att Handful of Earth fortfarande behåller sin relevans i dagens samhälle beror bland annat på två aspekter som tagits upp i den här artikeln. Dick Gaughans syfte var att kritisera högerregeringen i sin samtid, men skivan berör samtidigt livets alla aspekter: Kärlek, förlust, migration och skotsk självständighet (med en ömsesidig respekt för sina engelska grannar) är bara några av ämnena som är med.
– Folksånger har alltid handlat om vardagen för arbetarklassen. Det har varit ett sätt att hantera fattigdom, förlust, kamp och allt som hör livet där till. Det är ju bara logiskt att Dick Gaughan placerar dessa ämnen i 80-talet, säger Christy O’Leary.
Den andra aspekten som gör att Handful of Earth lever vidare är ämnenas tidlöshet. På ett sätt blir folkmusik som en barndomskamrat. Någon du kan återuppta en konversation med, precis där den tog slut, trots att det gått flera år sedan ni träffade varandra.
– Folkmusiken existerar bortom horisonten av populärkultur och kommer tillbaka när vi behöver den. När det är dags att säga något om dagens samhälle. Den har möjlighet att påminna oss om att vi inte är de första som kämpar för något bättre, avslutar Billy Bragg.
Dick Gaughan är idag 73 år och bor i Edinburgh. 2016 drabbades han av en stroke, men har sedan dess återhämtat sig och är, enligt personer som Proletären varit i kontakt med, i god form. 2018 uppträdde han på konserten ”Far, Far from Ypres – sånger, dikter och musik från första världskriget”, med sin låt Childhood’s End.