Förlorarna är de som inte har resurser eller förmåga att välja skola. Det enda sättet att uppnå en bra och likvärdig utbildning för alla är att skolan både finansieras och drivs offentligt.

I början av 1990-talet förändrades den svenska skolan i grunden. Borgarna som hade regeringsmakten mellan 1991 och 1994 införde systemet med skolpeng vilket innebär att kommunerna ger varje elev en fiktiv summa pengar som tillfaller den skola som han eller hon väljer att gå på.

Denna förändring banade väg för riksdagens beslut att från och med den 1 juli 1994 tillåta så kallade fristående skolor, ofta kallade friskolor, privata grundskolor och gymnasier som har rätt till skolpeng från kommunen för de elever som söker sig dit.

Ingen ifrågasätter
Efter att socialdemokraterna vann valet hösten 1994 lovade Ingvar Carlsson i sin regeringsförklaring att avskaffa både skolpeng och fristående skolor. Men av dessa löften blev det inte mycket av.

Idag är det inte något riksdagsparti som ifrågasätter systemet med fristående skolor. Vänsterpartiet vill visserligen ändra reglerna för de fristående skolorna men ställer inga krav på att all utbildning ska ske i offentlig regi.

Sedan de första fristående skolorna startades har privatiseringen av den svenska skolan ökat stadigt. Idag går sju procent av alla grundskoleelever och 13 procent av alla gymnasieelever på en fristående skola. Totalt handlar det om 122.600 elever, om man också räknar in eleverna på fristående särskolor.

Detta kan jämföras med läsåret 2000/2001 då endast fyra procent av eleverna, både i grundskolan och på gymnasiet gick i en fristående skola.

Allt fler kommuner i landet har fristående skolor, men privatiseringen är fortfarande ett storstadsfenomen i första hand. De flesta ansökningarna om att starta en friskola kommer från Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Nyliberal framfart
Systemet med fristående skolor är ett resultat av nyliberalismens framfart i Sverige och Europa. Plötsligt ska eleverna kallas för kunder och individen, inte samhället, ska hållas ansvarig för välfärden. Skola och utbildning har förvandlats till en marknad där eleverna och deras föräldrar ska se till sitt eget bästa. Eleverna med bäst betyg och mest information kommer att vara de som söker sig till andra, kanske bättre, skolor.

Men i ett klassamhälle fungerar valfriheten inte på lika villkor. Det finns alltid en stor grupp människor som inte har resurser, tid eller förmåga att göra denna typ av val. Att själv tvingas välja skola är ju betydligt mer komplicerat än att välja tvättmedelssort.

De flesta människor gynnas av ett skolsystem där utbildningen organiseras av staten och är lika för alla. Det är bara staten som kan garantera en demokratisk rättighet, vilket utbildning faktiskt är. Så fort marknadskrafterna tar över blir rättigheten en fråga om pengar och resurser och vi får segregation.

Systemet med fristående skolor riskerar att skapa en situation där elever till välbemedlade föräldrar går på fristående skolor som öppnar vägen till högre studier, medan elever med fattiga föräldrar blir fast i en allt mer utarmad kommunal skola.

De fristående skolorna är ett ekonomiskt problem för kommunerna. När de fristående skolorna lockar till sig elever från kommunala skolor lägger de också beslag på skolpengen. Det innebär att den kommunala skolan får allt mindre pengar till alla de fasta kostnader som en kommunal skola har, oavsett antal elever; hyror, personal och så vidare.

Skolpliktskostnader
Eftersom kommunen har ett ansvar även för de elever som väljer en fristående skola måste dessa elever kunna beredas plats i en kommunal skola om den fristående skolan till exempel går i konkurs.

Dessa skolpliktskostnader slipper de fristående skolorna, men ändå har de rätt till lika stor skolpeng för sina elever som de kommunala skolorna. Dessutom har det visat sig att det är barn från studievana miljöer, det vill säga relativt ”billiga” elever, som i första hand söker sig till fristående skolor.

Många fristående gymnasieskolor fuskar också med resurser som skolhälsovård och skollunch.

Fristående skolor har rätt att säga nej till elever med särskilda behov eller funktionshinder om de medför stora kostnader för skolan.

Detta kritiseras av bland andra Synskadades Riksförbund som menar att det är naivt att tro att konkurrens mellan skolor skulle kunna garantera en likvärdig utbildning för elever med funktionshinder. Vissa fristående skolor har till och med krävt intyg från föräldrar att deras barn inte har några särskilda stödbehov. Detta leder till en hårdare segregering, där elever med funktionshinder kanske återigen hänvisas till specialskolor.

”Valfrihetens pris”
2003 visade LO-utredarna Anna Fransson och Irene Wennemo i rapporten ”Valfrihetens pris” att varje elev som 2001 valde en fristående skola innebar en merkostnad för kommunen på 25.000 kronor.

– Skolverket bekräftade sedan våra resultat, säger Irene Wennemo när Proletären ringer för att höra om rapporten fortfarande är giltig.

Men hon kan inte säga hur hög merkostnaden för kommunerna är idag eftersom ingen undersöker det. Men å andra sidan är det heller ingen som längre hävdar att de fristående skolorna ger billigare utbildning, ett vanligt argument när de fristående skolorna släpptes in.

– Idag är det är ingen som kan hävda att det är billigare, säger Irene Wennemo.

Konkurrensen inom utbildningssektorn innebär också att alla skolor, även de kommunala, måste lägga ansenliga belopp varje år på reklam. Där det finns en marknad finns det också marknadsföring. I Västsverige beräknas gymnasieskolorna tillsammans lägga omkring 10 miljoner om året på reklam. Angeredsgymnasiet i Göteborg har en reklambudget på 200.000 kronor, men förra året sköt kommunen till 300.000 kronor extra.

Tullinge gymnasium uppger till Pedagogiska magasinet att de lägger 130.000 kronor på marknadsföring inför nästa läsår. Hultsfreds gymnasium får en halv miljon av kommunen i samma syfte.

Pengarna läggs på annonser i kollektivtrafik och media. Vissa skolor har till och med anställt en marknadsförare. I de stora städerna anordnas gymnasiemässor där de olika skolorna kan ställa ut och visa sin profil. Istället för att göda reklambyråerna skulle dessa resurser kunna användas i skolans verksamhet, till elevernas bästa.

Rangordning
I skollagens portalparagraf står fortfarande att alla elever har rätt till likvärdig utbildning. Men efter att riksdagen förvandlade skolan till en marknad rangordnas skolorna efter resultat, och dessa uppgifter finns tillgängliga för de elever som ska välja skola. Därför gäller det för den enskilda skolan att uppvisa ett så bra resultat som möjligt för att kunna konkurrera om eleverna.

Förutom risken för betygsinflation, innebär detta att man erkänner en situation med sämre och bättre skolor, helt i strid med skollagen.

JENNY NYSTRÖM
Proletären 22, 2006

• Fler artiklar om skolan i Proletärens pappersupplaga.