Jakten på de rosa stålarna

Juni är pridemånad i stora delar av västvärlden. Så även i Sverige.

När pridefestivalen först blev ett större fenomen här åren efter millennieskiftet dök frågan om de kommersiella aspekterna upp. I USA hade man sedan länge talat om ”pink money”, rosa pengar, eller den ”rosa dollarn”. Både vad gäller politiska donationer (en central del av storpolitiken i USA), men också inom handeln. HBTQ-communityt anses nämligen vara en ganska ”köpstark grupp” – åtminstone medelklassdelen av den. 

Det skiljer sig inte mycket i Sverige. Till exempel uppskattade branschorganisationen Företagarna HBTQ-köpkraften här till närmare 100 miljarder kronor. 

”Sälja grej med gay” är nu standard. Särskilt i pridetider. Regnbågsfärgade engångskaffemuggar på 7-Eleven, regnbågsfärgade Absolut Vodka-flaskor, regnbågsfärgade gympaskor från Nike – konkurrensen om de rosa pengarna är hård och det görs många mer eller mindre taktlösa försök att nå ut till denna grupp. 

Detta har lett till ökad medvetenhet kring begreppet ”pinkwashing”. 

Termen myntades först av bröstcanceraktivister som en del av kritiken mot företag som skyltade med rosa band samtidigt som de sålde produkter med cancerframkallande ämnen. Idag används det ofta inom HBTQ-rörelsen, främst för att beskriva företag som är ute efter att tjäna snabba rosa pengar, men också som politisk företeelse.

På hemmaplan har vi ett praktexempel i de nationalister som i vanliga fall inte har mycket till övers för HBTQ-rättigheter, men gärna tar ställning för dem om det innebär att de kan rikta en känga mot muslimer. 

Utrikes är det också vanligt förekommande. Till exempel riktade krigspresidenten Barack Obama ofta kritik mot Rysslands ställningstaganden i HBTQ-frågor. Men han drog sig för att göra detsamma mot vännerna Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. 

Fallet Israel är ytterligare ett exempel. En central del av sioniststatens utrikespolitik är att framhäva sig som ett HBTQ-vänligt land. Allra helst som det enda i regionen – en ”progressiv” utpost i det mörka, trångsynta Mellanöstern.

Haneen Mikey, ordförande för palestinska alQaws for Sexual & Gender Diversity in Palestinian Society, kallar denna förmenta HBTQ-vänlighet för ”skamlig pinkwashing” och en ”progressiv rökridå”, till för att dölja förtrycket av palestinierna.

Det är många som håller med. 

Årets Eurovision Song Contest, som ägde rum i Tel Aviv, bidrog till att sätta denna fråga på dagordningen. 

Den israeliska staten drog på de stora växlarna för att locka HBTQ-turisterna till landet. För palestinavänner världen över var det därför glädjande att se att ett stort antal HBTQ-organisationer uppmanade till bojkott av tävlingen. De vägrade låta sig användas i propagandasyfte. 

I samma veva uppmanade de även till bojkott av Tel Aviv Pride (troligtvis världens enskilt största pinkwashing-spektakel), som ägde rum förra veckan. 

Vi har inte sett slutet på pinkwashingen. Inte än på länge. Men med ökad medvetenhet kring fenomenet kan det på sikt leda till att det får motsatt effekt i allmänhetens ögon och att de företag och politiker som ägnar sig åt det bara skjuter sig själva i foten. 

835

miljarder dollar, eller omkring 8464 miljarder kronor, är vad den globala HBTQ-marknadens värde uppskattades till 2016 av den amerikanska reklamfirman Prime Access, Inc.