Hoppa till huvudinnehåll

40 år sedan Falklandskriget: Järnladyn vs Generalen

Den 2 april är det på dagen 40 år sedan den argentinska fascistjuntan under arméchefen Leopoldo Galtieri, i ett försök att undvika en hotande folklig revolution, skickade trupper för att ockupera den brittiska besittningen Falklandsöarna i Sydatlanten. Den 5 april svarade den brittiska imperialismen under Margaret Thatcher och efter ett kort krig hade britterna besegrat de argentinska trupperna.

Margaret Thatcher och Leopoldo Galtieri
Montage: Proletären

Falklandsöarna är egentligen inte så mycket till öar: 12 000 kvadratkilometer (ungefär som Uppland) i Sydvästra Atlanten. 1982 fanns det 1800 bofasta på öarna, ungefär 65 mil från den närmaste punkten på argentinskt territorium, över 325 mil från närmaste argentinska storstad. Och 1857 mil eller 15 och en halv timmes resa med direktflyg från London.

I Argentina styrde fascistdiktatorn Leopoldo Galtieri med järnhand. Den tidigare överbefälhavaren för armén tog makten 1981 efter en kupp mot en annan fascistgeneral. Galtieri och hans junta, med den inflytelserika marinchefen Jorge Anaya, knöt starka band till USA och Ronald Reagan. Förtrycket mot oliktänkande, socialister och kommunister i Argentina, har av historien sammanfattats som ”det smutsiga kriget” då över 30 000 vänsteranhängare mördades. Den argentinska militärledningen samarbetade också med USA om stödet till contras i Nicaragua.

I Storbritannien rustade Margaret Thatcher, ”Järnladyn” kallad, ner och privatiserade välfärden och många andra näringsgrenar. Hon begränsade fackens inflytande på samhällsutvecklingen och gjorde kraftiga ingrepp i det sociala välfärdssystemet. I utrikespolitiken höll hon nära kontakter med Ronald Reagan i Vita Huset.

1982 ställdes Galtieri mot Thatcher i kriget om Falklandsöarna. En nationalistiskt motiverad kraftmätning som kostade 900 människor livet och enorma summor i materiell förstörelse.

Tvisten om Falklandsöarna var inte ny. Den hade mer än 150 år på nacken, en konflikt mellan kolonialväldet Storbritannien och Argentina. Redan 1816, efter självständigheten från Spanien, proklamerade Argentina äganderätten till ögruppen, och började kolonisera den. 1833 besattes Falklandsöarna av Storbritannien, då världens största kolonialmakt, som körde iväg de argentinska nybyggarna. En annektering som idag skulle ha ansetts strida mot folkrätten och internationell lag.

Argentina erkände aldrig den brittiska överhögheten över ögruppen, och 1964 gav FN de båda länderna i uppdrag att förhandla fram en fredlig lösning av konflikten. Även om vissa framsteg gjordes nåddes aldrig någon överenskommelse. Britterna hänvisade till exempel till att den stora majoriteten av Falklandsöarnas befolkning ville tillhöra Storbritannien.

1982 växte oppositionen i Argentina mot Galtieris brutala terrorregim snabbt, men också mot den nyliberala privatiseringspolitiken. Galtieri hade tillsatt finansministern Roberto Alemann, tidigare Argentinas ambassadör i USA, som med ekonomisk chockterapi, privatiseringar och frysta samt sänkta löner, skulle få landets sviktande ekonomi på fötter. Inflationen låg då på 130 procent och BNP sjönk med 5-6 procent varje år i början av 1980-talet.

Militären ockuperade fabrikerna, fackliga och politiska ledare och 1000-tals militanta arbetare greps och fängslades. Juntans myndigheter upprättade svarta listor som skulle hindra radikala arbetare från att få jobb. 1981 genomfördes en generalstrejk. Den 30 mars gick Argentinas arbetare ut på gatorna för att protestera: bara i Buenos Aires greps 2000 demonstranter. I staden Mendoza sköts sex arbetare. Ett folkligt uppror hotade.

Galtieri sökte något som skulle kunna ena folket bakom honom. Den 2 april gav Galtieri order om att invadera Falklandsöarna, Islas Malvinas.

Proletären
Falklandsöarna ligger ungefär 65 svenska mil från den närmaste punkten på argentinskt territorium och hela 1857 mil från London.

Galtieri var övertygad om att britterna inte skulle svara på invasionen. Men britterna svarade snabbt. Premiärminister Margaret Thatcher, som blivit allt mer impopulär efter sin brutala, nyliberala nedskärnings- och privatiseringspolitik, såg en chans att vända opinionen.

Sedan 700 argentinska marinsoldater landstigit på ögruppen den 2 april, eskalerade allt mycket snabbt. 57 brittiska marinsoldater förde en hopplös kamp mot övermakten – de sista kapitulerade den 4 april. Den 5 april beordrade Thatcher 5000 man samt en stor flottstyrka med hangarfartyg och jagare mot Falklandsöarna. Argentina skickade ytterligare nästan 13 000 soldater.

Den 2 maj torpederade atomubåten HMS Conquerer den argentinska flottans stolthet General Belgrano. 323 sjömän dog i havet. Den brittiska armén var överlägsen i luften och till havs. Sakta men säkert trängdes argentinarna tillbaka och den 21 maj landsteg brittiska elitsoldater under hård beskjutning och började marschen mot huvudstaden Stanley. Den 4 juni föreslog FN vapenvila i kriget. Storbritannien och USA lade in sitt veto. Den 14 juni kapitulerade de argentinska trupperna på ön.

Kriget hade kostat runt 900 människoliv, varav 650 på den argentinska sidan. Den materiella förstörelsen var enorm, inte enbart efter bombningar och kanonbeskjutning mot ögruppen: ett 15-tal krigsfartyg, ett 50-tal helikoptrar och 45 jaktflygplan, därav 35 argentinska, förstördes också.

Kriget om Falklandsöarna fick stora politiska följdverkningar både i Argentina och i Storbritannien. I Argentina tvingades Galtieri bort från makten, bara några dagar efter det förödande nederlaget. 1983 greps han för sina brott mot mänskligheten under ”det smutsiga kriget”. Han dömdes till tolv års fängelse. 1989 benådades Galtieri och ytterligare 39 höga militärer av president Carlos Menem. Med motiveringen att hans tillträde hade varit illegalt, nekades Leopoldo Galtieri den pension som tidigare presidenter alltid fått. 2002 anklagades han på nytt för sitt smutsiga krig, den här gången för kidnappningen av små barn från föräldrar med vänstersympatier, och för morden på 18 vänsteraktivister.

Galtieri ställdes aldrig inför rätta. 76 år gammal avled han på sjukhus bara en dryg månad efter att anklagelserna mot honom offentliggjorts.

Galtieris efterträdare som president blev generalen Reynaldo Bignone. Samtidigt som befälhavarna för de olika vapengrenarna inom krigsmakten arbetade med att röja undan bevis för sin verksamhet under det smutsiga kriget, gav Bignone politiska partier möjligheten att verka någorlunda fritt. I det val som genomfördes 1983 vann socialdemokratiska Radical Civic Union, under ledning av Raúl Alfonsín, en advokat som försvarat offren för militärregimen.

Kriget hade kostat runt 900 människoliv, varav 650 på den argentinska sidan. Den materiella förstörelsen var enorm, inte enbart efter bombningar och kanonbeskjutning mot ögruppen: ett 15-tal krigsfartyg, ett 50-tal helikoptrar och 45 jaktflygplan, därav 35 argentinska, förstördes också.

1987 revolterade delar av militären mot Alfonsín men majoriteten av de väpnade styrkorna förblev lojala mot den folkvalde presidenten och i stora demonstrationer visade arbetarna att Alfonsín hade deras stöd.

Men Alfonsín blev allt mer inringad av militären. Efter stora åtstramningar av levnadsvillkoren för den vanlige argentinaren i slutet av 1980-talet, stärktes återigen militärens roll i politiken. 1989 förlorade Radical Civic Union valet till Carlos Menem som vände sig till de fattiga och arbetarklassen, och också fick deras stöd mot Alfonsíns åtstramningar.

I Storbritannien gick Margaret Thatcher till val 1983 buren av framgångarna i Falklandskriget. Hon vann en jordskredsseger med 13 miljoner röster mot labourpartiets kandidat Michael Foot som fick 8,5 miljoner. Thatcher ägnade sin nya mandatperiod åt att krossa det tidigare så inflytelserika gruvarbetarfacket och att privatisera stora statliga bolag som British Telecom, British Gas, British Airways, Rolls-Royce och flera andra. I utrikespolitiken följde hon slaviskt Ronald Reagan och USA, som hon en gång beskrev som ”den ledande arkitekten bakom västs seger i det kalla kriget”. Thatcher utvecklade också goda kontakter med Sovjetunionens dödgrävare Michail Gorbatjov, och hon stödde apartheidpolitiken i Sydafrika.

Och Falklandsöarna idag? Den brittiska militära närvaron på ögruppen är stor – de brittiska soldaterna är fler än den bofasta befolkningen på öarna. Även om Argentina aldrig har upphört att ställa territoriella krav är ögruppen fortfarande brittisk, med status som ”Overseas Territory of the United Kingdom”. I en folkomröstning 2013, där 92 procent röstade (1522 personer), bekräftade 99,8 procent av Falklandsöarnas befolkning att det var så de ville ha det.

Folkomröstningen har inte erkänts av Argentina.