Ledare: Kortsiktigt tänkt om slutförvar

Förra veckan godkände regeringen en ansökan från SKB (Svensk kärnbränslehantering) om att bygga ett slutförvar för kärnavfall. 500 meter ned i berggrunden ska stora kopparkapslar lagra 12.000 ton radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftsverken i 100.000 år. Tidsperioden är svindlande. 

De 6.000 kopparkapslarna måste kunna motstå tidens tand. Under årens lopp räknar forskarna med att norra Europa åtminstone två gånger kommer täckas av inlandsisar. Upp emot tre kilometer höga istäcken som kommer pressa stora delar av den landmassa som idag utgör Sverige ned under havsytan.

Därtill kommer ytterligare osäkra faktorer som de idag skenande klimatförändringarna. Frågan om slutförvaret sätter fingret på ett grundläggande problem med kärnkraften – avfallet är livsfarligt för människor och miljö under så lång tid att det inte kan kallas något annat än evighet.

Lika mycket måste slutförvaret kunna stå emot de sociala och ekonomiska omvälvningar av samhället som vi är lika säkra på kommer inträffa som istäckets annalkande utbredning. Hur kommunicerar vi med människor som lever om 100.000 år? Hur ska kunskapen om slutförvarets position och livsfarliga innandöme hållas vid liv genom tusentals generationer?

Det går egentligen inte att klaga på SKB:s utredningar, i alla fall inte kvantiteten. Arbetet med att ta fram lämpliga platser och lagringstekniker har hållit på i flera decennier – men i sammanhanget är det en blinkning. Då ingen annan politisk dagsfråga har ett liknande tidsperspektiv måste ansvariga politiker agera lyhört inför dagens vetenskap och med stor respekt för framtidens mänsklighet.

Det är inte vad som sker idag. Så sent som förra året skickade forskare på KTH in ytterligare underlag till regeringen som visar att det fortfarande finns tvivel över att kopparkapslarna har den tekniska livslängd som krävs. Forskarna menar att det skyddande höljet i värsta fall kan erodera efter bara hundra år. I en intervju med Aftonbladet är Christofer Leygraf, professor i korrosionslära vid KTH, kritisk:

”Det är helt uppenbart att man inte tagit hänsyn till de nya rön som vi kommit fram till och skickade in till regeringen. Jag kan tänka mig att det beror på att den här processen pågått under så lång tid [...] att man tänker att själva mängden undersökningar ska räcka.”

Det är kritik som måste tas på allvar. Skulle slutförvaret inte klara av att hålla tätt riskerar radioaktiviteten att spridas i grundvattnet, med förödande konsekvenser för djur- och människoliv.

Alla utredningar till trots så är det tydligt att beslutet påskyndats av kärnkraftslobbyns politiska företrädare.

Trots mängden av utredningar har regeringen inte mer svar på de frågor som måste klargöras än något annat land, ändå är Sverige nu i internationell framkant. Regeringens besked innebär att vi är de enda, av 38 kärnkraftsnationer, som fattat ett politiskt beslut kring sitt slutförvar.

Alla utredningar till trots så är det tydligt att beslutet påskyndats av kärnkraftslobbyns politiska företrädare. Den borgerliga oppositionen har hotat med ännu en misstroendeomröstning om regeringen inte ”slutar förhala” frågan, samtidigt som näringslivsvänliga socialdemokrater vill se en lösning innan valrörelsen.

Att det helt plötsligt brinner i knutarna kring ett politiskt beslut som ska gälla i 25.000 mandatperioder är märkligt, men det finns en logik. Att frågan om slutförvar fått en lösning är nämligen en förutsättning för att bygga nya kärnkraftverk i Sverige. Sedan den så kallade villkorslagen trädde i kraft 1977 är det förbjudet att bygga nya reaktorer så länge ägaren inte kan visa på ett helt säkert sätt att ta hand om bränslet och det radioaktiva avfall som skapas.

Syftet med förra veckans beslut handlar alltså inte i första hand om att hitta ett säkert sätt att skydda kommande generationer – utan är ett nödvändigt steg mot bygget av nya kärnkraftverk i Sverige.

För vår del anser vi att regeringens besked inte duger. Vi anser inte att frågan om slutförvar är löst – varken tekniskt eller socialt.

Avvecklingen av kärnkraften är nödvändig och måste ske under ordnade former. De senaste åren har den globala uppvärmningen eskalerat. Att göra som den tyska regeringen, som stängde ned sin kärnkraft och ersätta den genom att starta upp gamla kolkraftverk, är miljömässigt vansinne.

Kärnkraften i sig är inte orsaken till, men absolut inte heller lösningen på, klimatkrisen. Däremot gör kärnkraftslobbyn allt för att fördröja den nödvändiga utbyggnaden av vind- och solkraft.

Men man behöver inte vara kärnkraftsmotståndare för att rysa åt tanken på alla skattemiljarder som kommer plöjas ned i ett framtida svenskt reaktorbygge.

Arbetet med att legitimera och vinna acceptans för den framtida kärnkraften pågår på flera nivåer. EU-kommissionen har föreslagit att börja klassa kärnkraften som ”hållbar energi”. Det är en uppenbar greenwashing av ett energislag som utgör en livsfara för människor både idag och för all framtid.

Kärnkraften är inte bara farlig och riskfylld, den är också dyr. Den nybyggda finska reaktorn Olkiluoto 3 kostade runt 110 miljarder kronor att bygga, och då var ändå reaktorn i Finland den billigaste av de senaste årens färdigställda kärnkraftsanläggningar i Europa.

Men man behöver inte vara kärnkraftsmotståndare för att rysa åt tanken på alla skattemiljarder som kommer plöjas ned i ett framtida svenskt reaktorbygge.

Tänk mardrömsscenariot när Irene Svenonius tillträder som energiminister efter valet och ger Boston Consulting Group i uppdrag att organisera bygget av en ny reaktor genom offentlig-privat samverkan. Självklart ska allt ut på upphandling till lägsta pris. Underleverantörer med anställda under slavkontrakt och utan rätt utbildning.

Nej, den svenska nyliberalismen är inte betrodd med något. Allra minst ett kärnkraftverk.