”Offentlighetsprincipen är inte förhandlingsbar”, försäkrade Odd Engström, som inför EU-omröstningen 1994 var sossarnas man i Ja till Europa. Liknande tongångar hördes från de andra ja-partierna och från alla de myndigheter som dessa partier utsett att distribuera ”objektiv” information.
Vid offentlighetsprincipen gick gränsen, utan prut och utan utrymme för diskussion. Inte ens EU skulle bjudas minsta möjlighet att stjäla denna juvel i den svenska demokratins krona.
Så är det snart 2014 och lagom till detta jubileumsår i den solkiga svenska EU-historien har riksdagen beslutat att sälja juvelen för en glasbit. I förra veckan beslutade nämligen en bred majoritet i riksdagen – från SD till S – att avskaffa offentlighetsprincipen vad gäller svenska myndigheters relationer till företag, myndigheter och institutioner i EU och andra EU-länder.
Med tanke på att Sverige numera styrs från Bryssel – riksdagen är mest ett transportkompani för redan fattade EU-beslut – så innebär beslutet att den icke förhandlingsbara offentlighetsprincipen har förhandlats bort, om inte helt, så i allt väsentligt. Det blev bara en glasbit kvar.
Den pedantiske invänder att detta övergrepp inte skall skyllas på EU, åtminstone inte direkt, vilket är sant. För en gångs skull finns inget EU-beslut i botten, som viljelösa svenska politiker regelmässigt bugar sig dubbelvikta inför. Den här gången har de tänkt själva.
Men inte utan EU-vinkar. Så har snart 20 år i EU visat att myndigheter i andra EU-länder låter bli att skicka dokumentation till Sverige, om sådan innehåller uppgifter som man inte vill skylta med offentligt. Så kan inte Sverige och svenska företag ha det. De kan inte konkurrera på lika villkor och med samma ljusskygga metoder, om deras göranden och låtanden med olika myndigheter lämnas ut till allmänt beskådande, men inte konkurrenternas.
Så tar Reinfeldt, Löfven och Åkesson lydigt fram stora sekretesstämpeln, för att säkra de svenska kapitalisternas konkurrenskraft på en marknad som inte tål offentlighetens ljus.
Man skall absolut inte vara förvånad. Där kapitalet går in, där går demokratin ut, vilket gäller i allmänhet och i synnerhet i EU. Hela EU är inrättat för att garantera kapitalets makt, vilket ger det byråkratiska och teknokratiska system som är så typiskt för EU. I ett sådant system skall folket vare sig ha insyn eller makt.
”Tänkte inte på det”, mumlar kanske Odd Engström lite skamset i sin himmel och med honom hela skocken av offentlighetsprincipens avsuttna riddare.
För vår del kan vi acceptera en senkommen insikt. Men bara under förutsättning att den inkluderar svenska folkets oavvisliga rätt att säga sitt under sanna förutsättningar. Om vi summerar allt det ja-sidan inte tänkte på är det hög tid för en ny folkomröstning om EU.
