För i dagarna 40 år sedan inledde Israel ockupationen
av Västbanken och Gaza, en ockupation som successivt brutaliserats och
som därvid utgör den sk demokratiska världens största hyckleri.

Det israeliska förtrycket i de palestinska områden kan bara liknas vid
ett smygande folkmord, där ett ständigt militärt våld går hand i hand
med en målmedveten förstörelse av de palestinska samhällets
livsnödvändiga strukturer. Det palestinska folket skall svältas ut,
skall berövas allt hopp och alla överlevnadsmöjligheter.

Detta i tidsutsträckning exempellösa övergrepp pågår inför allas 
våra ögon. Men den s.k. demokratiska världen tiger eller protesterar
bara högst pliktskyldigt. För att istället oja sig över att de
förtryckta har fräckheten att göra motstånd mot våldsmaktens planer på
att förgöra dem. Ett svårslaget hyckleri.

Finns det någon utväg ur denna mardröm? På den politiska agendan står
en tvåstatslösning. Det palestinska folket skall få en liten skärva av
sitt land, skall få ett mini-Palestina under israelisk uppsikt och med
ett ständigt hot om israeliskt våld som nationell förutsättning. Ett
land på nåder; ett land som bara kan leva genom att underordna sig.

Bara bedragare och helt aningslösa människor kan inbilla sig själva och
andra att en sådan ordning löser konflikten om Palestina. Ett
låtsasland svarar inte mot något folks drömmar och ett folk som i nåder
erbjuds ett låtsasland kommer därför inte att ge upp sina drömmar.

 

Vi kommunister har alltid hävdat, och hävdar fortsatt, att den enda
hållbara lösningen av konflikten är ett fritt och demokratiskt
Palestina, med lika rättigheter för alla dess medborgare, oavsett
religion och etniskt ursprung och inkluderande de palestinska
flyktingarnas rätt att återvända. 

Om förintelsen må vi berätta, den tillhör världshistoriens mest
fasansfulla kapitel. Men förintelsen legitimerar inte den rasistiska
och kolonialistiska staten Israel, som implementerats i den muslimska
världen i akt och mening att vinna imperialistisk kontroll över olja
och makt. Förintelsen legitimerar inte att också det palestinska folket
förintas.

En varaktig lösning inkluderar självklart människor av judiskt 
ursprung och tro. Men den har inte plats för den rasistiska och
kolonialistiska staten Israel. För att fred och endräkt skall vara en
möjlighet måste Israel upplösas och ersättas av ett fritt och
demokratiskt Palestina.

Detta kan synas som en kontroversiell ståndpunkt. Men därtill vill vi
påpeka att också israeliska fredskrafter hävdar enstatslösningen som
den enda långsiktiga möjligheten. Det är bara de av imperialismen
förblindade som vägrar att ens diskutera denna möjlighet.

Nu är långsiktig möjlighet och faktisk situation två olika saker.
För  att ett fritt och demokratiskt Palestina skall bli en
omedelbar möjlighet krävs en ny politisk situation, i Mellanöstern och
i världen. Men också att det palestinska folket överlever.

I den givna situationen är vi kommunister därför för en
tvåstatslösning, liksom så gott som alla palestinska organisationer.
Inte som slutgiltigt mål och inte för att vi omfamnar tanken på en
palestinska stat på nåder. Utan för att en palestinsk stat är den i
nuet konkreta möjligheten att ge det palestinska folket skydd undan
förintelse och nationell katastrof.

Därför kräver vi att Sverige erkänner den palestinska
samlingsregeringen och att Sverige återupptar biståndet till den
palestinska myndigheten. Vi bejakar rentav ett svenskt deltagande i en
FN-styrka för att försvara Västbanken och Gaza mot den israeliska
terrorn, en styrka som på sin tid begärdes av Yasser Arafat,
naturligtvis utan internationellt gehör.

Detta innebär inte att vi ändrat uppfattning om den långsiktiga
lösningen. Den utgörs fortsatt av ett fritt och demokratiskt Palestina.
Men i en situation då det palestinska folket förblöder duger det inte
att ropa ”allt genast”.

40 år av ockupation är nog. När Israel-lobbyn i nästa vecka firar det
blodiga minnet av segern i sexdagarskriget, så måste alla fredsälskande
och demokratiskt sinnade människor  kräva att ockupationen
äntligen får ett slut, att 1967 års gränser återupprättas och att en
palestinsk stat inrättas inom åtminstone denna del av Palestina och att
denna stat erkänns och ges skydd av det internationella samfundet.

En sådan stat representerar inte den slutliga lösningen, inte ens
början på den slutliga lösningen. Men kanske slutet på en början. 

29 maj 2007

Proletären 22, 2007