1 maj 2008. För andra året i rad firar arbetarklassen sin högtidsdag under öppet högerstyre. Det ger dubbla skäl att manifestera för arbetarpolitik och socialism, ty även om kapitalismen i sig ger skäl nog att beträda gator och torg på 1 maj, oavsett vem som för tillfället är satt att förvalta den, så tillför den öppna högern en extra dimension.
Med högern vid makten tydliggörs kapitalismens arbetarfientliga karaktär bortom varje tvivel. Vilket vi har bitter erfarenhet av i Sverige. Med högern vid makten har redan stora klassklyftor blivit ännu större och på snart sagt alla områden flyttar kapitalet fram sina positioner på arbetarklassens bekostnad, med EU som bulldozer eller behändigt verktyg.
Det sägs att 1 maj representerar en otidsenlig tradition. Inget kan vara felaktigare. I ett Sverige och i en värld som präglas av snabbt ökande klassklyftor, så är 1 maj mer tidsenligt än på mången god dag. Ja, i en värld där den kapitalistiska rovdriften utgör ett växande hot mot hela planetens överlevnad, så utgör kampen för ett annat, mer förnuftigt sätt att organisera samhället en bjudande plikt för alla människor som vill en bättre framtid för sig och sina barn.
Just detta utgör den levande kärnan i 1 maj-traditionen. På 1 maj manifesterar arbetarrörelsen de näraliggande arbetarkraven. Men inte bara. För att traditionen skall hållas levande, så gäller det att också och samtidigt resa ett alternativ till den eländiga kapitalismen, ett alternativ som från första stund skrivits som socialism. Vi vill inte ha ett samhälle som i allt styrs av snöd vinning, utan ett samhälle som i all verksamhet utgår från folkflertalets behov i livets alla avseenden.
Många beklagar arbetarrörelsens splittring på 1 maj. I de flesta större städer genomförs numera både två och tre och rentav fyra olika arrangemang. Naturligtvis hade det varit bättre att arbetarrörelsen uppträtt enigt. Men då gäller det som alltid att ställa frågan: Enighet om vad?
En enighet som reduceras till uppslutning bakom krav på en något mänskligare kapitalism är ingenting värd, är alls ingen enighet så länge de socialistiska alternativet lever, ständigt aktualiserat av det kapitalistiska barbariet. En sådan enighet utgör rentav ett grundskott mot 1 maj, ty utan socialism berövas 1 maj den levande kärnan.
Arbetarrörelsens splittring i en reformistisk och en revolutionär del är ett faktum sedan snart 100 år, numera befäst genom den reformistiska arbetarrörelsens totala kapitulation för kapitalismen. I en sådan situation måste den revolutionära arbetarrörelsen uppträda självständigt, med egna krav och paroller, såsom Kommunistiska Partiet gör genom Röd Front. Det är en bjudande plikt i förhållande till arbetarkampen i dagens Sverige och till kampen mot imperialismen. Men det är också en bjudande plikt i förhållande till dem som en gång instiftade 1 maj som en kampdag för arbetarpolitik och socialism.
Årets 1 maj ackompanjeras av sjuksköterskornas strejk. Vi skriver sjuksköterskornas strejk, ty även om strejken administreras av Vårdförbundet, så är det sjuksköterskorna själva som utgör strejkens aktiva element. Vårdförbundets ledning ville skriva under på medlarnas usla slutbud. Men fick bakläxa av medlemsopinionen. Därav strejken.
En motvillig ledning utgör naturligtvis en fara för sjuksköterskorna. Men viktigare är den enighet underifrån som drev fram strejken. Det är enighet underifrån som är arbetarklassens möjlighet i kampen för såväl lönekraven som mot högerpolitiken.
I Röd Front applåderar vi sjuksköterskorna och uttalar vår odelade solidaritet med deras kamp. För att sjuksköterskorna visar vägen. Men också för att de obarmhärtigt avslöjar det politiska pladdret, som gärna upprörs över låga och diskriminerande kvinnolöner när inget står på spel, men som förvandlas till moltigande när det gäller. Var är Fredrik Reinfeldt när det gäller? Var är Mona Sahlin när det gäller?
Pengarna finns! Det är bara för den politiska arbetsgivarsidan att betala.
Det socialistiska alternativet utgör 1 majs levande kärna. Men det allra första kravet gällde kampen om arbetstiden. De allra första 1 maj-demonstrationerna samlade kring kravet på 8 timmars arbetsdag.
Kampen om arbetstiden är lika brännande idag. Kapitalismen har inte längre behov av all tillgänglig arbetskraft, vilket lett till en situation av permanent massarbetslöshet. Det är en fasansfull situation, inte bara för dem som förnekas rätten till arbete, utan för arbetarklassen som helhet. Massarbetslösheten utgör kapitalismens viktigaste verktyg i kampen mot arbetarklassens rättigheter.
Det finns en arbetarlösning: Att kräva en delning av jobben genom att införa 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön, en enkel och fullt genomförbar lösning. För ingen kan på fullt allvar hävda att normalarbetsdagen prompt måste vara lika lång idag som 1920, då borgarna tvingades ge efter för kravet på 8 timmars arbetsdag. Kampen om arbetstiden handlar om klasskamp.
Ändå är kravet på 6 timmars arbetsdag numera sorgligt övergivet. Kommunal har frångått det, liksom det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Till och med det frasradikala vänsterpartiet funderar på att stryka det. Till förmån för ett allmänt och mer regeringsdugligt krav på arbetstidsförkortning.
Men i Röd Front håller vi envist fast vid kravet på 6 timmars arbetsdag. Som ett nödvändigt klasskrav. Det sägs att kravet inte är realistiskt. Det är strunt. Kravet på 6 timmars arbetsdag blir realistiskt i samma stund som människor samlas till kamp för det. Vilket gäller alla arbetarkrav. Det är kampen som gör dem realistiska.
Att kräva utträde ur EU anses heller inte realistiskt. Trots att en majoritet av svenska folket ser med växande oro på hur EU styr och ställer över i stort sett allt som sker i Sverige. Med Vaxholms-domen som en symbol i eldskrift över det bedrägeri svenska folket utsattes för inför folkomröstningen om EU.
Att ifrågasätta EU är gammalmodigt, säger Mona Sahlin, så gammalmodigt att vi inte ens skall få säga vårt om EU:s nya grundfördrag. Risken är ju att vi skulle rösta fel, som i EMU-omröstningen. Bättre då att de som vet bäst beslutar på egen hand, så att det blir rätt, så att det blir ja. Så mycket är demokratin värd i dagens Sverige.
I Röd Front kräver vi en folkomröstning om det nya EU-fördraget. Men framförallt för vi fram kravet på att Sverige skall lämna EU så fort det bara går. För att ett EU-utträde är den nödvändiga förutsättning för att vända politiken åt vänster.
Ni gapar över för mycket, säger fegisarna. Men återigen. Ett krav blir realistiskt i samma stund som tillräckligt många samlas kring det. Vilket styr oss kommunister i allt vårt arbete och i Röd Front. Att samla tillräckligt många kring arbetarkraven för att därigenom göra dem realistiska.
Till sist några ord om den internationella solidariteten. Som numera är en inrikespolitisk fråga, ty så långt har högerpolitiken fört oss, att Sverige idag är en del av det imperialistiska kriget. Som i Afghanistan.
I Röd Front säger vi kategoriskt nej till denna politik. Genom att resa en något moderniserad version av arbetarrörelsens klassiska paroll: Inte en man, inte en kvinna, inte en krona till imperialismens krig!
Hyckleriet i utrikespolitiken är kväljande. Det socialistiska Kuba stämplas som diktatur samtidigt som utrikesminister Carl Bild tar emot Pakistans militärdiktator Pervez Musharaff och artigt titulerar honom president. Liberalerna gapar om bojkott av OS i Kina samtidigt som Lars Leijonborg förbereder sig för att fira staten Israels 60-jubileum. Att Israel bär ansvar för ett folkmord utan slut bekommer inte Leijonborg. Eller Mona Sahlin, som också skall delta i terrorstatens jubileumsfirande.
I Röd Front sluter vi upp med dem som kämpar mot imperialismen. I obrottslig solidaritet.
Vi vill givetvis uppmana alla läsare att sluta upp i Röd Front på 1 maj – för arbetarpolitik, socialism och internationell solidaritet. Ju fler vi blir, desto större kraft bakom en politik som vägrar böja sig för postulatet att all vår framtid är en liberal seglats på de fria marknadskrafternas oändliga ocean.
Men vi vill gå ett steg längre. Slut upp i Röd Front. Men nöj Dig inte med det.
Situationen för svensk arbetarklass är allvarlig. Borgarklassen befinner sig på rasande offensiv och motståndet är svagt, alldeles för svagt. Det är absolut nödvändigt att klassmedvetna arbetare och radikala människor sluter sig samman för att ta upp den kastade handsken. Problemet är inte att det saknas alternativ till kapitalism och högerpolitik, sådana påståenden representerar borgerlighetens självbedrägeri. Problemet är att vi som bär fram dem är för få.
Därför säger vi: Kom med i Kommunistiska Partiet! För att stoppa borgarna.
Ta steget redan på 1 maj! Ingen dag på året kan vara lämpligare för att ta steget in i den organiserade kampen mot högerpolitik och kapitalism, för socialism.
28 april 2008
Proletären 18, 2008
