Vänsterpartiets kongress i helgen reser en helt avgörande fråga: Vad är kongressbesluten värda om vänsterpartiet verkligen hamnar i regeringsställning efter valet 2010?
Kongressen slöt upp bakom partiledningens regerings-ambitioner. Utan att ställa några som helst villkor på det politiska innehållet i en eventuell regeringsdeklaration. Istället bejakade kongressen partiledningens förslag att mörka det politiska innehållet i den tilltänkta regeringsdeklarationen till efter valet, detta genom beslutet att säga nej till ett gemensamt valmanifest med s och mp.
Vi har inget att invända mot att vänsterpartiet väljer en självständig valplattform, det är varje partis rätt. Vi kan rentav tycka att självständigheten är bra, då svensk politik formligen skriker efter partier som bryter mot den liberala likriktning som idag råder. Vänsterpartiet flyter i alla fall inte med i den liberala strömmen.
Man kan diskutera om ett parti som kallar sig socialistiskt och som säger sig vilja lämna EU överhuvudtaget skall sätta sig i en regering i det kapitalistiska EU-Sverige. Där regerandet i slutändan handlar om att förvalta en liberal, kapitalistisk politik. Men en sådan diskussion är knappast relevant i vänsterpartiets fall. Ett parti som gjort det parlamentariska till politikens allt kan inte backa inför förvaltandet.
Mot den bakgrunden är det självklart att vänsterpartiets regeringsambition inkluderar en vilja att kompromissa. Frågan är bara om vad och hur långt. Finns det någon gräns för vänsterpartiets kompromissvilja? Den frågan lämnar såväl Lars Ohly som partikongressen utan svar.
Detta är otillbörligt. Låt gå för vänsterpartiets regeringsambitioner, man kan inte begära hur mycket som helst av ett vänsterreformistiskt parti, men vänsterväljarna kan och måste begära att vänsterpartiet lämnar besked om vad som inte är kompromissbart i regeringsförhandlingar med s och mp. Och det innan valet 2010. Annars blir den självständiga valplattformen bara ett bedrägeri, att visa upp före valet, men utan relevans för vad som kommer efter det.
Erfarenheten förskräcker. Glöm för all del inte att det var vänsterpartiet som efter valet 1994 skrev under på de mest omfattande budgetnedskärningar som någonsin genomförts i Sverige, med katastrofala följder för välfärden, och glöm inte heller att vänsterpartiet under åtta år som lydigt regeringsunderlag slog knut på sig självt med närmast frenetisk regelbundenhet, som när riksdagsgruppen röstade för privatiseringen av Telia och sänkningen av förmögenhetsskatten.
Lägg därtill att vänsterpartiet i kommuner och landsting är ett budgetslavande nedskärningsparti bland andra, på åtskilliga håll drivande för sk alternativa driftsformer, och opålitligheten är uppenbar.
På kongressen kunde Lars Ohly sitta lugnt. I ordförandevalet utmanades han visserligen av Staffan Norberg från Södertälje, vilket bara demonstrerade partihögerns försvagade ställning. Norberg fick ynka 14 av 223 röster. I en situation då vänsterpartiet inte längre behöver ta ansvar för regeringspolitiken har partihögern gått i kommunalt ide.
I den situationen hade de frasradikala krafterna ett friare utrymme, vilket renderade partiledningen några smärre förluster, som när kongressen avvisade förslaget om att stryka kravet på 6 timmars arbetsdag. Det kravet finns fortfarande kvar, men numera bara som långsiktigt mål, vilket ger Ohly & Co fritt utrymme att sopa det under mattan.
Detsamma gäller kravet på att Sverige skall lämna EU, som finns kvar, men mest som ett symboliskt krav, ungefär som socialdemokraternas krav på republik. Lars Ohly har deklarerat att vänsterpartiet inte kommer att driva kravet om ett EU-utträde, med motiveringen att det skulle äventyra det tilltänkta regeringsdeltagandet, något som kongressen accepterade utan prut.
Förlusten om arbetstiden kunde Ohly ta. Viktigare var då att partiledningen vann omröstningen om förhållandet till Kuba, ty ett parti som upprätthåller förbindelser med Kubas Kommunistiska Parti, om så på en kritisk grund, vilket några motionärer krävde, kan inte ingå i en regering i det kapitalistiska Sverige. För att bli regeringsfäigt måste ett parti svära eden om att Kuba är en diktatur, vilket vänsterpartiet fortsatt gör. Till lycka för Ohlys ministerambitioner.
Att såväl kravet på 6 timmars arbetsdag som kravet på att Sverige skall lämna EU flyger all världens väg i ett regeringssamarbete med sossar och miljöpartister är givet, så låt oss inte bråka om det. Men var går i övrigt gränsen för kompromissviljan?
• Kan vänsterpartiet sitta i en regering som slaviskt följer den nyliberala diktaten från Bryssel?
• Kan vänsterpartiet sitta i en regering som skär ner och privatiserar i offentlig sektor? Är kraven på fler anställda och höjda kvinnolöner kompromissbara?
• Kan vänsterpartiet sitta i en regering som fortsätter utförsäljningen av statliga företag?
• Kan vänsterpartiet sitta i en regering som behåller eller bara delvis river upp högerns försämringar i socialförsäkringssystemen?
• Kan vänsterpartiet sitta i en regering som sänder svensk trupp till USA:s kolonialkrig i Afghanistan, som systerpartiet i Norge?
Detta för att bara ställa några frågor som Lars Ohly & Co måste ge besked om, för att vänsterpartiet skall tas på allvar som vänsterkraft.
För vår del uppskattar vi att vänsterpartiet går emot den liberala strömmen, som i beslutet att dra tillbaka stödet till den svenska Afghanistaninsatsen. Men för att vi skall lita på vänsterpartiet krävs mer; krävs att partiet lever upp till de radikala orden i politisk handling.
10 juni 2008
Proletären 24, 2008
