Frågan om Håkan Juholt gjort sig skyldig till brott lämnar vi till överåklagare Björn Eriksson. Men oavsett uppsåt och annat juridiskt finlir råder det ingen tvekan om att Juholt agerat korrupt och omoraliskt.

Här har vi en man som flyttar in hos en ny kvinna och som genast tar hand om hennes hyresavi: ”Inte skall väl du behöva betala hyra, lilla hjärtat, denna skickar jag till skattebetalarna.”

Om Håkan Juholt verkligen trodde att detta är ok, mot all form av rimlig rättrådighet (ingen normalt funtad människa anser väl att riksdagsledamöters sambos skall ha rätt till statlig hyresbefrielse?) borde han omedelbart slagit larm: Riksdagens ersättningsregler är orimliga och måste ändras.

Men Juholt reagerade inte på annat sätt än att han månad efter månad skickade iväg den gemensamma hyresavin till riksdagen. Det orimliga är uppenbart helt rimligt i Juholts värld.

Agerandet är korrupt, oavsett om det är brottsligt eller inte; är resultatet av ett system som korrumperar dem som ingår i det. När politiken förvandlas till en priviligierad värld för sig tar politikerna sina privilegier så för givna att de inte ser några moraliska gränser för egennyttan.

Varför skall jag jobba när jag har garanterad politikerpension? Juholt är inte ensam.

Så sitter Juholt med mustaschen i brevlådan och det lär inte spela någon roll vilka ursäkter han kommer med eller vad den egna partiledningen hittar på för att hjälpa honom ur knipan. Fuskstämpeln är ändå tatuerad i pannan på honom.

Hur sossarna skall lösa krisen är deras bekymmer. För vår del konstaterar vi bara att som man bäddar får man ligga. När ett föregivet arbetarparti gör politiken till en födkrok för en privilegierad elit får man fuskarna på köpet, så mycket värre för ett parti som säger sig representera solidaritet och rättvisa, än i den borgerliga egennyttans partier.

Ett arbetarparti värt namnet rycker upp privilegiesystemet med rötterna.