Kommentar: Löneprisspiralen och andra myter om inflationen

Trots Riksbankens räntehöjningar fortsätter inflationen i Sverige att öka. Enligt SCB:s senaste siffror ökade konsumentprisindex, KPI, med tolv procent jämfört med februari förra året, och i februari 2022 hade KPI redan ökat med 4,5 procent jämfört med året innan.

Löntagare i allmänhet och arbetare i synnerhet får se sina löner ätas upp av de ökade priserna. I snitt har reallönen för svenska arbetare sjunkit med nästan tio procent på ett år – ett lönefall som saknar motstycke i svensk efterkrigshistoria.

Under samma period har företag i flera sektorer både i och utanför Sverige ökat sina vinster i rekordfart. Det gäller framförallt företag inom jordbruk, energi, frakt, industri och gruvnäring.

Ändå manar experter, LO och Svenskt Näringsliv arbetare att hålla tillbaka sina lönekrav – löner i takt med inflationen riskerar leda till samhällskollaps, som LO-tidningen Arbetet pedagogiskt lärt oss genom sitt spel Lönekampen.

Narrativet om en lönesprisspiral ligger som en blöt filt över Sverige. I Riksbankens senaste penningpolitiska rapport nämns löner 36 gånger, i genomsnitt på varannan sida. Ordet vinst eller vinstmarginal nämns inte överhuvudtaget.

Här bemöter Proletären några påståenden om inflation och lönerörelsen: 

Löneprisspiralen: Höjda löner kommer leda till höjda priser och en evig inflationsspiral! 

Det är ett antagande som kan verka intuitivt sant, men vi ska se att flera grundantaganden för teorin är felaktiga.

För det första: Priset på en vara består av flera kostnader för företaget: insatsvaror, kapitalvaror, löner och vinster. Löner är bara en del av kostnaden. Om en av delkostnaderna för varan ökar, i det här fallet lönen, ökar inte den totala kostnaden för varan i samma takt. 

Säg att lönen ökar med fem procent och det innebär att totalkostnaden på varan ökar med 2,5 procent – allt annat lika, då bör priset bara öka med 2,5 procent. Ifall då arbetarna kräver 2,5 procent för att kompensera prisökningen på 2,5 så är också det bara en andel av totalkostnaden.

Säg att den totala kostnaden för varan då ökar med 1,25 procent, allt annat lika bör priset bara öka med 1,25 procent. Då är det ingen uppåtgående spiral – utan en utplaning.

För det andra: Fördelningen mellan vinster och lön är inte statisk. Under förra inflationskrisen på 1970-talet gick nästan 70 procent av det producerade värdet i Europa till anställda och 20 procent till profit, enligt siffror från Eurostat. Idag är löneandelen på 56 procent och 30 procent går till vinster.

I Sverige har vi sett historiska jättevinster för banker, industrier, kemi-och gödselbolag och energibolag, medan hushållens köpkraft gröpts ur. 

För det tredje: Det finns länder som har löneindexering, som innebär att alla anställda i landet automatiskt kompenseras för inflation, exempelvis Belgien. Där ökade lönerna med elva procent 2022 – trots det sjönk inflationen och det har inte varit några massvarsel eller ökade konkurser. 

Men det hände ju på 70- och 80-talet?

Löneprisspiraler är väldigt ovanliga. Det påtalas av bland annat Internationella valutafonden IMF, som i en rapport i höstas gick igenom exempel då nominella löner och inflation ökade samtidigt i utvecklade ekonomier från 1960-talet till idag. De fann att bara en liten minoritet ledde till vad som kunde kallas för en löneprisspiral, tendensen var att löner och inflation stabiliseras över tid. 

På 1970- och 80-talet skrev regeringen ner värdet på kronan, i så kallade devalveringar, vid flera tillfällen. 1976 i två omgångar med sex respektive tio procent. 1981 och 1982 med 16 respektive tio procent. Det var det som åt upp reallöneökningarna – inte lönekraven. 

Inflationen beror på att folk fick för mycket pengar under pandemin och efterfrågan ökade, högre löner kommer spä på efterfrågan. 

Tanken bakom argumentet är så här: regeringar i världen har delat ut pengar till folk som sedan kunnat buda över varandra på varor och det har lett till att priserna har ökat. Mer pengar till konsumenterna kommer leda till högre priser.

Men stämmer det? Det verkar snarare vara så att inflationen beror på ökade vinstmarginaler i vissa företag och ett minskat utbud av vissa varor. 

”Bevisen blir fler och fler för relationen mellan snabbt ökade vinster och generell prisökning, medan tecknen för ett sammanlagt överskott av efterfrågan eller lön-prisspiral är svaga”, skriver författarna till en nyligen publicerad rapport, Sellers’ Inflation, Profits and Conflict: Why Can Large Firms Hike Prices in an Emergency?, från University of Massachusetts. 

Sedan globaliseringen tog fart för 30-40 år sedan har företagen kunnat göra avkastning medan inflationen förblivit låg, genom att flytta produktion till låglöneländer. Det har gjort kapitalismen känslig för problem i leveranskedjorna.

Under pandemin stängdes industrier ner och fraktbåtar togs ur bruk, kriget i Ukraina ledde till ytterligare störningar i rörelsen av varor. Det minskade utbudet gjorde att företag med marknadsdominans kunde höja sina priser. 

Det kan vara en förklaring till att räntehöjningarna i världen inte verkar bita på inflationen. Om inflationen inte är driven av ökad efterfrågan utan brist på utbud och företagens ökade vinster riskerar räntehöjningar och fallande reallöner snarare förvärra situationen, eftersom investeringar för att öka utbudet blir dyrare när räntorna höjs och incitamenten för investeringar minskar när konsumtionen faller. 

Företagen har det tufft nu och varslen ökar, hur ska de ha råd med löneökningar i en stundande ekonomisk kris?

Det är argument vi hört förut. Senast i förra avtalsrörelsen skulle arbetarna hålla igen på grund av pandemin, men företagen gjorde rekordvinster. Istället för att spara i kassorna till kommande löneökningar har företagen delat ut miljarder till sina aktieägare.

Exemplet Belgien: Löneökningar på 11 procent och fallande inflation