Folkrepubliken Kina 75 år: Mao och de tre bergen

Det var den 1 oktober 1949. Himmelska fridens torg i centrala Beijing var fyllt av människomassor. På podiet vid den Himmelska fridens port, ingången till det kejserliga palatset Zijingchéng, på svenska benämnt Den förbjudna staden, stod bondsonen Mao Zedong, sedan 1943 ordförande för Kinas Kommunistiska Parti. Till folkets jubel utropade han Folkrepubliken Kina.

Vad tänkte Mao där han stod på sin upphöjda plats i Zijingchéng, palatset som i 500 år, fram till revolutionen 1911, varit högborg för den kejserliga makten i Kina?

Naturligtvis var han tillfreds. Mao vigde sitt liv åt den revolutionära kampen i Kina, sedan 1921, då han var 28 år, som medlem i det nybildade Kinas Kommunistiska Parti. Hans liv hade varit hårt och fyllt av umbäranden, särskilt efter 1928, då det borgerliga nationalistpartiet Koumintang, lett av generalen Chiang Kai-shek, bröt den dittillsvarande nationella enigheten genom att verkställa en brutal massaker på kommunister och arbetare i Shanghai. Dessa dubbla brott tvingade Mao att tillbringa 20 år som bonderevolutionär, stundtals under strapatsfyllda förhållanden.    

Naturligtvis var Mao tillfreds. Han hade han äntligen nått sina drömmars mål. Men framför allt tänkte han förmodligen på framtiden och dess utmaningar, som var enorma.

*

Ännu i början av 1800-talet var Kina världens största ekonomi. Enligt den brittiske makroekonomen Angus Maddison svarade Kina 1820 för 33 procent av världsekonomin. Det kan jämföras med USA:s nuvarande andel om 20 procent. I det tidiga 1800-talet var Kina verkligen Mittens rike.

Därefter följde ett århundrade av fullständig kollaps, orsakad av imperialistisk intervention och ständiga krig mellan feodala krigsherrar. När Mao utropade Folkrepubliken Kina hade det land han hade att leda förvandlats till ett av världens fattigaste och mest sönderslitna.

Här bör man stanna till ett ögonblick. I historieböckerna benämns den kinesiska revolution 1949 oftast som socialistisk och visst var den i sina delar och i sina mål socialistisk. Men det är inte hela sanningen. Istället talade Mao, med sitt typiska bildspråk, om uppgiften att storma ”de tre stora bergen”, som angavs som ”imperialismen, feodalismen och den byråkratiska kapitalismen”. Revolutionen namngavs därför som nydemokratisk – den var nationell, antifeodal och socialistisk på en och samma gång.

Den nydemokratiska revolutionen gav initialt en klassallians som inte bara omfattade arbetare och den stora majoriteten av bönder, utan också delar av den nationellt sinnade bourgeoisien. Mao och hans kamrater insåg att den gigantiska framtidsuppgiften, som hade många mäktiga fiender, krävde bred folklig uppslutning.

*

Stormningen av det första stora berget, det imperialistiska, inleddes nästan omedelbart. Så återtog Folkrepubliken Kina redan 1950 kontrollen över Tibet, som den brittiska imperialismen ryckt loss från det historiska Kina. Detta var en del av revolutionens nationella uppgift.

I andra delar, som vad gäller de koloniala besittningarna Hongkong och Macao, var folkrepubliken mer tålmodig. Hongkong ockuperades av Storbritannien efter det första opiumkriget på 1840-talet, som en krigstribut. Många år senare, 1898, slöt Storbritannien med hot om ytterligare våld ett leasingavtal med den kinesiska kejsarmakten, som gav kontroll över Hongkong i 99 år. Avtalet löpte alltså ut 1997 och först då, nästan 50 år efter utropandet, krävde Folkrepubliken Kina ett återlämnande av Hongkong. Tala om tålmodighet!

Samma sak med Macao, som koloniserades av Portugal redan på 1500-talet och som återlämnades först 1999, då förvandlat till Asiens största spelhåla.

Såväl Hongkong som Macao är idag autonoma provinser i Folkrepubliken Kina, om än inte utan motstånd från de tidigare kolonialherrarna, där framför allt britterna ställde stränga villkor för ett överlämnande. Tala om fräckhet!

*

Trots detta är den nationella delen av revolutionen inte avslutad. Den kinesiska ön Taiwan är sedan 1949 lösryckt från Kina, detta efter att det tidigare nämnda nationalistpartiet Koumintang besatte ön efter nederlaget i det inbördeskrig som föregick utropandet av Folkrepubliken Kina.

Taiwans officiella namn är Republiken Kina. Denna republik utropades redan efter revolutionen 1911-12, den som störtade kejsarmakten i Kina, och den leddes från starten av Koumintang, som i begynnelsen var ett revolutionärt parti, om än borgerligt.

Från utposten på Taiwan hävdade Koumintang, ännu lett av bödeln från Shanghai, Chiang Kai-shek, att Republiken Kina utgör den legitima företrädaren för hela Kina, ett anspråk som under kalla krigets kallaste skede erkändes av västimperialismen. Fram till 1973 var det Republiken Kina, inte Folkrepubliken Kina, som representerade Kina i FN och i FN:s säkerhetsråd, trots att folkrepubliken omfattade 99 procent av Kinas befolkning.

Förhållandet ändrades efter Richard Nixons möte med Mao Zedong i Beijing i februari 1972. Det transnationella kapitalet i USA ville ha en normalisering av förbindelserna med Kina, av senare väl kända skäl, och Nixon levererade. Året därpå erkändes därför Folkrepubliken Kina som Kinas legitima representant i FN och i FN:s säkerhetsråd.

Det viktiga här är att det internationella samfundet, representerat av FN, från början erkänt Kina som ett. Frågan har varit vem som ska representera detta enda Kina. Här är det internationella samfundet numera tvärsäkert. Endast ett dussintal av FN:s 193 medlemsländer erkänner Republiken Kina och dess historiska anspråk på att representera hela Kina. Ståndpunkten att Kina är ett är alltså inget kinesiskt påfund, som det allt oftare påstås i propagandistisk media, utan den är fastslagen av det internationella samfundet.

Idag har Koumintang förlorat den politiska makten i Taiwan. Den taiwanesiska borgarklassen, lett av ett mäktigt monopolkapital, har åtminstone för tillfället övergett ett-Kina-politiken till förmån för separatistiska strävanden. Man vill utropa Taiwan som en självständig stat, skild från Kina, som en utbrytarrepublik. Dessa strävanden är inte internationellt erkända, men de stöds av imperialistiska krafter i USA och EU, som ser Kina som en huvudfiende i kampen om inflytandet på den kapitalistiska världsmarknaden och som därför vill splittra och försvaga Kina.

Stormningen av det första berget, det imperialistiska, som var den nationella revolutionens uppgift, är alltså inte avslutad, trots den kinesiska tålmodigheten. Oavsett vilken regim som har makten i Peking, så är Kina ett. Taiwan är en del av Kina, om än ockuperat av paramilitära trupper och skyddat av imperialistiska krafter. Att separera ön Taiwan från Kina vore som att separera Gotland från Sverige. Vilken svensk skulle gå med på det?

*

Det andra berget, det feodala, stormades omedelbart. Det socialistiska Kina gjorde rent hus med feodalismen; de feodala godsägarna utrotades som klass, för att använda en beryktad och i borgerlig historieskrivning missförstådd term från Sovjetunionen.

All jord i Kina är sedan 1949 statlig; det är bara brukningsrättigheterna som överlåts till icke-statliga innehavare. Under den socialistiska perioden utgjordes dessa innehavare av folkkommunerna, som var Kinas variant av kollektivjordbruk. Efter den kapitalistiska restaurationen, som initierades av Deng Xiaoping i slutet på 1970-talet, har innehavsrättigheterna privatiserats och sedan tiotalet år har de också blivit föremål för köp och försäljning, på borgerligt vis. Men detta ändar inte grundfakta. Det feodala ogräset är rensat med rötterna.

Den trista paradoxen i denna ogräsrensning är att den gav kapitalismen fritt spelrum, när den återintroducerades av Deng Xiaoping. Inga feodala hinder hämmade kapitalismens expansion i Kina, till skillnad från i Indien, där den nationella revolutionen gjorde halt vid de feodala förhållandena.

Detta är orsaken till att kapitalismen utvecklats ojämförligt mycket snabbare i Kina än i Indien, där feodala förhållanden ännu hämmar arbetskraftens fria rörlighet.

*

Den nydemokratiska revolutionen utvecklades snabbt till en mer renodlad socialistisk revolution, där Mao och KKP föresatte sig att bygga ett socialistiskt Kina. Men utan att någonsin överge den nationella revolutionens mål. Ett sådant förräderi finns inte på den kinesiska kartan.

Den kinesiska socialismen byggdes initialt enligt sovjetisk förebild. Landet skulle industrialiseras, så en första femårsplan lanserades redan 1952. Med samma budskap som i Sovjetunionen under det sena 1920-talet: Arbetare och bönder uppmanades att uthärda försakelser i utbyte mot en ljusare framtid när landet väl moderniserats.

Numera påstås det att det är kapitalismen som rest Kina ur underutveckling och fattigdom. Det är en grov lögn. Det socialistiska perioden redovisar enastående resultat. Så ökade industriproduktionen i Kina med i genomsnitt 11,2 procent under perioden 1952 till 1976, detta trots tillfälliga bakslag, som under det så kallade stora språnget, som Mao initierade 1958 som ett försök att få till stånd en mer decentraliserad socialistisk utvecklingsmodell.

Grundtanken var inte fel, men försöket var illa förberett och slutade i rena katastrofen. Trots detta bakslag ökade industrins andel från tio till 35 procent av Kinas BNP under den socialistiska perioden, enligt OECD. Det var socialismen som industrialiserade Kina, inte kapitalismen, som inbjöds till ett dukat bord.

Livsmedelsproduktionen har varit och förblir ett problem för Kina, som inhyser 20 procent av jordens befolkning, men som har tillgång till endast sju procent av den odlingsbara jorden. Under den socialistiska perioden höll produktionen av livsmedel inte jämna steg med industrin, men den fördubblades ändå mellan 1949 och 1976, då Kina producerade 30-40 procent mer livsmedel än Indien och det på en betydligt mindre jordbruksareal. Definitivt ett framsteg, om än mer blygsamt.   

På det sociala området var framstegen desto större. 1949 kunde 80 procent av kineserna varken läsa eller skriva. När Mao dog 1976 var bara tio procent analfabeter. Under samma period ökade medellivslängden från 35 till 65 år. Medelkinesen var inte rik 1976, men nästan alla kineser hade befriats från fattigdomens värsta farsoter.

Lägg därtill fri sjukvård och fri skolgång för alla barn, sociala rättigheter som är avskaffade i det kapitalistiska Kina, och lägg också till det som Mao döpte till ”risskålen av järn”, som gav kinesiska arbetare en oavvislig rätt till arbete, och de knappa socialistiska förhållanden var i viktiga avseenden bättre och i vart fall tryggare än de nuvarande kapitalistiska.

De kinesiska arbetarlönerna har höjts kraftigt under 2000-talet. Idag tjänar en kinesisk arbetare ungefär hälften så mycket som en svensk, jämfört med bara en tjugondel för 30 år sedan. Men den nominella lönen säger inte allt när den idag ska täcka också sjukvårdskostnader och kostnader för barnens skolgång. Och vet att 20 miljoner kinesiska arbetare förlorade jobbet under krisåret 2009, detta utan något som helst skyddsnät. ”Risskålen av järn” existerade inte längre. Socialismens trygghet har bytts ut mot kapitalismens otrygghet.

*

Ingen revolution i historien har uppnått alla de mål som de ursprungliga revolutionärerna ställde sig. Det gäller den engelska på 1600-talet, den franska på 1700-talet och den ryska på 1900-talet. Men de uppnår alltid något.

Detta gäller också den kinesiska revolutionen 1949. Ett bestående resultat är givetvis Folkrepubliken Kina, som ryckt upp feodalismen med rötterna och som befriat Kina från imperialistisk förnedring.

Dessvärre mäktade revolutionen inte med att slutgiltigt storma det tredje berget, det kapitalistiska. Efter ett kvartssekel av socialistiska framgångar dominerar åter kapitalistiska produktionsförhållanden i Kina, framförallt inom industrin. 82,1 procent av industriarbetarna i Kina är idag anställda i privata företag.

Den kapitalistiska restaurationen har gett gigantiska klasskillnader, där Kina under 2000-talet förvandlats från ett av världens mest jämlika länder till ett av de mest ojämlika. Men restaurationen har också gett en radikal förändring av Kinas sociala struktur. Ännu 1990 var 60 procent av kineserna sysselsatta inom jordbruket mot endast 40 procent i andra sektorer. Idag är relationen omvänd. 75 procent är sysselsatta utanför jordbruket, de allra flesta inom industrin. Kina har begåvats med världens största arbetarklass.

Den slutgiltiga stormningen av det kapitalistiska berget återstår. Men förutsättningarna har aldrig varit bättre. Kapitalismens dödgrävare har blivit fler och de tiger inte still. Arbetarkampen i Kina är omfattande och militant, och den ger avtryck också inom Kinas Kommunistiska Parti, som är det viktigaste forumet för den politiska kampen i Kina. 

Revolutionen 1949 är inte avslutad. Den socialistiska uppgiften led nederlag i klasskampen. Men solen går fortfarande upp i öster.