Moberg och rättsrötan
I fyra välspelade avsnitt under mellandagarna lät SVT bekanta svenska folket med den så kallade Haijby-affären, om restaurangägaren Kurt Haijbys homosexuella förhållande med kung Gustav V. Sverrir Gudnason spelade Haijby, Staffan Göthe var kung Gustaf och Reine Brynolfsson överståthållaren Torsten Nothin i miniserien En kunglig affär. Proletärens Janne Bengtsson skriver om hur författaren Vilhelm Moberg rasade mot rättsrötan när eliten gjorde allt för att skydda monarkin.
En kunglig affär är berättelsen om hur Kurt Haijby maldes mellan hovets, regeringens och ämbetsmännens kvarnhjul, och krossades med landsförvisningar, mentalsjukhus och till slut med sex års straffarbete.
Hans brott: ett sexuellt förhållande med kung Gustaf V.
”Före Haijbyaffären hade jag levat i den tron, att det existerade likhet inför lagen i Sverige, men sedan jag följt dess förlopp från början till slut förlorade jag denna min tro”, skrev författaren Vilhelm Moberg i boken Otrons artiklar 1972.
Vilhelm Moberg var inte vilken kritiker som helst när han ursinnigt drog fram i ljuset myndigheternas smutsiga spel och rättsrötan kring försöken att rädda monarkins anseende i den uppmärksammade affären. Moberg var Sveriges ledande och mest populära författare. Raskens (1927), Rid i natt (1941) och Soldat med brutet gevär (1944) var föregångare till Mobergs stora epos Utvandrarna (1949), Invandrarna (1952), Nybyggarna (1956) och Sista brevet till Sverige (1959). Vilhelm Moberg var respekterad, påläst och kunnig.
I Otrons artiklar skriver Moberg om flera rättsskandaler i 1950-talets folkhemssverige. Men den han lyfter fram är Haijbyaffären:
”1950-talets främsta och detta århundrades hittills största svenska rättsskandal är Haijbyaffären, åklagarväsendets och det kungliga hovets skandal […] Den är helt unik, från början till slut. Inför de bilder ur verkligheten som här upprullas bleknar alla detektivromaner och kriminalhistorier, som tillverkas vid skrivbordet. Någonting sådant kan ingen författare hitta på. De agerande är män på höga poster i riket, och händelserna utspelar sig i deras ämbetsrum. Det är de rättsvårdande myndigheterna själva som bryter mot Sveriges rikes lag. Och miljön är ofta den förnämligast tänkbara i Sverige – kunglig hov- och slottsmiljö.”
Det som blev Haijbyaffären inleddes redan 1936, då Haijbys hustru Anna lämnade in en ansökan om skilsmässa. Som skäl uppgav hon Haijbys ”otrohet med Hans Majestät konung Gustav V”. Rådmannen Gunnar Junker kontaktade direkt riksmarskalken och tidigare statsministern (obunden höger) Oscar von Sydow. Och nu grep hovet in. Vilhelm Moberg berättar om hovets advokat Conrad Quensel och en rad skräckslagna hovherrar, samlade hos riksmarskalken som ”till varje pris (ville) undvika att en skilsmässa mellan makarna Haijby skulle komma till stånd på den av fru Haijby åberopade grunden, det vill säga makens homosexuella förbindelse med Gustaf V”.
Det är klarlagt att Quensel betalade 15.000 kronor (ungefär 475.000 i dagens penningvärde) till Anna Haijby för att hon skulle uppge en annan orsak till skilsmässan. Uppdraget att betala Anna Haijby kom från riksmarskalken.
Att Kurt Haijby hade en homosexuell relation till kungen var knappast någon hemlighet, liksom inte heller kung Gustafs homosexuella eskapader med unga pojkar. Det är inte heller någon hemlighet att Haijby tog emot pengar från stat och hov för att hålla tyst om sin relation till kungen. Men av allt att döma betalades pengarna ut på initiativ av hovet och staten, inte som en följd av utpressning från Haijbys sida. Det handlade om stora pengar, för vilka Haijby kunde införskaffa flera rörelser och affärsmöjligheter.
Det myndigheterna ingrep mot var inte Haijbys eventuella utpressning. Det var för att tysta ner relationen mellan Haijby och kungen. Detta skedde medan de socialdemokratiska regeringarna under först Per Albin Hansson och sedan Tage Erlander såg på. S-ledarna slog vakt om den parasiterande monarkin. Därför skulle det homosexuella förhållandet – homosexualitet var förbjudet i Sverige då – mellan kungen och Kurt Haijby undanhållas svenska folket.
Till Kurt Haijbys bödel utsågs överståthållaren Torsten Nothin, i tv-serien porträtterad av Reine Brynolfsson som en iskall men opolitisk tjänsteman i staten.
Men Torsten Nothin var ingen opolitisk tjänsteman. Tvärtom: han var en erfaren socialdemokratisk politiker med försänkningar långt upp i S-hierarkin. Nothin var statsråd i Hjalmar Brantings första och andra regering (1920-1923) och i oktober 1924 utsågs han till justitieminister i Brantings tredje regeringsbildning. Han fortsatte i den rollen även under Brantings efterträdare Rickard Sandler.
1933 utnämndes Nothin till överståthållare. En av hans uppgifter var att motarbeta nazistisk propaganda i Sverige. Men när det handlade om att få tyst på Haijby tvekade han inte att använda det nazistiska Tysklands högsta politiker som bundsförvanter. När Nothin inte lyckades få Haijby utvisad till USA, blev han istället utvisad till Tyskland där Gestapo väntade på att få ingripa.
S-ledarna slog vakt om den parasiterande monarkin. Därför skulle det homosexuella förhållandet – homosexualitet var förbjudet i Sverige då – mellan kungen och Kurt Haijby undanhållas svenska folket.
Under ett besök på justitiekanslerämbetet (JK) i Stockholm hade Vilhelm Moberg stulit och sedan kopierat dokument om Haijbyaffären. Ett av dokumenten rörde myndigheternas och Torsten Nothins samarbete med nazisterna. I ett dokument omtalas Erik Tammelin, då rådman men av S-regeringen utsedd till justitieråd 1952, Göteborgs polismästare Ernst Fontell samt överståthållaren Torsten Nothin:
”Rådmannen Tammelin omtalar för överståthållaren att polismästare Fontell i meddelande till justitiekanslern uppgivit, att Fontell under Haijbys vistelse i Tyskland tillfrågades av en högre polisofficer inom Gestapo, om den svenska polisen hade något intresse av att Haijby hölles i koncentrationsläger i Tyskland, för vilket fall myndigheterna därstädes gärna stode till tjänst.”
En upprörd Vilhem Moberg kommenterar dokumentet:
”Svenska polismyndigheter har deporterat en svensk medborgare till Nazi-Tyskland, och Gestapo står gärna till tjänst med koncentrationsläger åt honom! Detta faktum vittnar om ett vänskapligt samarbete emellan svensk polis och Gestapo under Hitlertiden – ett samarbete som aldrig har blivit officiellt erkänt eller klarlagt.”
Den 18 april 1952 läste Moberg inför en fullsatt teatersalong på Vinterpalatset i Stockholm upp texterna i de dokument han stulit, kopierat och återlämnat. För stölden och offentliggörandet av de hemligstämplade dokumenten dömdes Moberg av Stockholms rådhusrätt till böter, 70 dagsböter á 55 kronor. Tidningen Arbetaren startade en insamling som på kort tid inbringade mer än det tredubbla bötesbeloppet. Moberg donerade de överblivna pengarna till Föreningen Rättsvärnet som hjälpte mindre bemedlade människor som blivit offer för rättsövergrepp.
Mobergs agerande kritiserades i den kungavänliga pressen. Men han försvarade sig och konstaterade att lag och rättsmedvetande inte alltid är samma sak:
”En lagparagrafs utformning är en sak, en människas begrepp om vad som är rätt en helt annan sak […] det finns något inne i en människas bröst som förblir oberört av reviderade och omskrivna lagböcker: den känsla hon erfar inför övergrepp och oförrätter – de må drabba henne själv eller andra människor. Här skiljer sig stundom lag och rättsmedvetande”.
Det andra dokumentet visade att Alvar Zetterquist, chef för kriminalpolisen i Stockholm, föreslagit att Haijby skulle tvångsintas på Beckomberga mentalsjukhus. Då hade Haijby berättat att han tänkte ge ut en bok om hela affären. Med Haijby på Beckomberga skulle Nothin och andra kunna hävda att uppgifterna i boken bara var förvirrade påståenden från en mentalsjuk människa.
Boken, Patrik Kajson går igen, utkom 1947. Hovet köpte upp hela upplagan, som lagrades på polishuset i Stockholm. En nyutgåva släpptes 1979.
Kurt Haijby tvångsintogs på Beckomberga trots att den undersökning som Stockholms rådhusrätt beslutat om inte visade några tecken på att han skulle vara psykiskt sjuk. Undersökningen utfördes av professor Gösta Rylander som 1952 konstaterade att Haijby inte led av sinnessjukdom och inte heller hade gjort det tidigare.
Vilhelm Moberg pekar ut de verkliga skurkarna i Haijbyaffären, de som ”enligt gällande lag (borde) ha åtalats. De är justitieminister K G Westman, riksmarskalkarna Rudebeck och Ekeberg, överståthållare Torsten Nothin samt Alvar Zetterquist, polismästare Fontell i Göteborg och polismästare Roos i Stockholm”.
Enligt Moberg skyddade de en brottsling, borde ha gripits och dömts till två års fängelse. Moberg konstaterade att de redan från början hävdade att Haijby ”gjorde sig skyldig till utpressning – ehuru de första utbetalningarna till honom gjordes på hovets eget initiativ – men de lät saken bero. De ansåg Haijby skyldig till ett brott som var så grovt, att åtta års straffarbete kunde utdömas för det – men de åtalade honom inte. De försökte bara skapa tystnad kring hans gärning. De skyddade sålunda en brottsling”.
Justitiekanslern Olof Alsén utredde Torsten Nothins agerande men friade. Tage Erlander slogs av eftertankens kranka blekhet och i sina memoarer förvånades han över att JK frikände Nothin. JK konstaterade att flera av Nothins handlingar var åtalbara, men gjorda för att skydda kungen och statens intressen. Erlander, som vittnade om att han själv fått sexuella inviter från kungen, ansåg att JK:s inställning var skrämmande.
Ämbetsmännen i stat, hov och regering klarade sig. Istället fick Kurt Haijby bära hela skuldbördan. Efter de många åren inspärrad på mentalsjukhus och fängelse i både Nazityskland och Sverige, var Haijby en bruten man. Den 27 augusti 1965 valde han att avsluta sitt liv i lägenheten i Stockholmsförorten Hägersten.
HUVUDROLLSINNEHAVARE I HAIJBYAFFÄREN
Kurt Haijby (1897-1965). Ursprungligen Johansson. Homosexuell restaurangman med brottsligt förflutet: 1915–25 sex gånger dömd till straffarbete för stöld och förfalskning och 1923 för att med ett vådaskott ha dödat en polis i Göteborg.
Anna Haijby (1887-1964). Ägare av populära restaurangen Lido på Kungsgatan i Stockholm. Sedan 1931 gift med Kurt Haijby.
Gustav V (1858-1950). Sveriges kung 1907-50. Förutom alla sexskandaler mest berömd för borggårdstalet 1914, då kungen offentligt motsatte sig den liberala regeringens nedrustningspolitik.
Torsten Nothin (1884-1972). Socialdemokratisk politiker och överståthållare.
En kunglig affär går att se på SVT Play liksom Skandalen på Huseby, ytterligare en affär med kungligheter inblandade. Prins Carl (Bernadotte) åtalades för omfattande svindlerier, men frikändes. Vilhelm Moberg lade Husebyskandalen till sin lista av svensk rättsröta och fjäskeri för kungahuset. Och åklagaren Carl Axel Robert konstaterade om domen att ”en åtalad kan bli dömd mot sitt nekande, men det är första gången någon blir frikänd mot sitt erkännande”.