Kommentar: Påtvingad valfrihet i äldreomsorgen i Göteborg

Göteborgs stad öppnar ännu en låtsasmarknad. De äldre ska nu tvingas välja mellan olika privata och offentliga äldreboenden, trots att erfarenheterna från marknadisering av välfärd inte har lett till något positivt – förutom för de privata företagen.

Under mandatperioden har möjligheten att välja privata utförare införts inom både hemtjänst och daglig verksamhet. Inom hemtjänsten har intresset för de privata alternativen varit så lågt att högern lagt förslag om att tvinga alla omsorgstagare till att välja. Nu har alliansstyret med stöd av lokalpartiet Demokraterna beslutat att införa valfrihet inom äldreboenden.

Sedan tidigare har kommunen upprättat ramavtal med ett antal privata äldreboenden. Men dessa har hittills bara varit möjliga att välja när kommunens äldreboenden varit fulla.

– För mig är det viktigaste att de äldre får välja boende som är nya, fräscha och upprustade. I stället för att tvinga folk att bo på eftersatta boenden, säger Elisabet Lann (KD), ordförande i äldre samt vård och omsorgsnämnden, till Göteborg Direkt.

Elisabet Lann är en av de politiskt ansvariga för äldreboenden och därmed för att det finns eftersatta boenden med resursbrist. Genom att tvinga fram ett kundvalssystem utarmar man resurserna ännu mer. Reformen beräknas kosta mellan 34 och 500 miljoner kronor. Dessa kostnader kommer tas från de boenden som enligt Elisabet Lann redan är eftersatta.

Det vettiga alternativet vore att istället satsa dessa pengar på att rusta upp de kommunala äldreboendena, till gagn för både boende och personal. Istället riskerar nu många kommunala äldreboenden att läggas ner, vilket kommer innebära uppsägningar eller omflyttningar av personal och påtvingade flyttar av äldre från kommunala äldreboenden.

Valfriheten som ett instrument för att skapa bättre och effektivare verksamhet och nöjdare ”kunder” ifrågasätts allt mer. Inom skolvärlden har många frispråkiga lärare ifrågasatt friskolorna.

Även en del borgerliga skribenter har börjat kritisera skapandet av låtsasmarknader inom välfärden. Håkan Boström skriver i Göteborgsposten att: ”En åldring kan egentligen bara gå på hörsägen när hon ska bedöma personalens kvaliteter på ett tilltänkt äldreboende. Det är inte heller lättvindigt att byta äldreboende om man är gammal och skröplig.”

Valfriheten som ett instrument för att skapa bättre och effektivare verksamhet och nöjdare ”kunder” ifrågasätts allt mer. Inom skolvärlden har många frispråkiga lärare ifrågasatt friskolorna.

Det är en viktig poäng. För att skydda äldre och utsatta är det en bättre modell att se till att alla äldreboenden kan upprätta en dräglig levnadsstandard. Det är där resurserna bör läggas.

Ett av de företag som vill utnyttja tillfället är Attendo som har ett nybyggt äldreboende på Smaragdgatan i Tynnered. Boendet marknadsförs med inriktningen ”sport och spa” som kan verka lockande för de äldre som vill få lite guldkant på tillvaron. Men Attendo – Nordens största vårdföretag – är samma företag där anställda i P1-dokumentären Det illojala vårdbiträdet vittnade om hur företaget inte gjorde nödvändiga insatser för att stoppa smittspridningen av corona, vilket ledde till att flera patienter dog.

Attendo är också det företag som i Kommunalarbetarens granskning har överklagat flest av Ivos beslut om kritik mot för låg nattbemanning. På vissa boenden fanns det 50 äldre på fem våningar, varav många med demens, men bara två i personalen nattetid. Marknadsföring är en sak, verkligheten en helt annan.

William Wismeier
K i Göteborg