Hoppa till huvudinnehåll

Det delade Sverige: Segregationen cementeras av nyliberalismen

Allt fler stadsdelar i svenska kommuner präglas av utanförskap, där en majoritet står utanför arbetsmarknaden och där färre går ut grundskolan med gymnasiekompetens. De ekonomiska klyftorna i Sverige har fått sällskap av etniska och kulturella klyftor.

Rinkeby i Stockholm är en av stadsdelarna SCB valt att fokusera på i sin rapport.
Johan Fredriksson/Wikpipedia (CC BY-SA 3.0)

Segregation, att olika socioekonomiska grupper bor åtskilda från varandra, är i sig knappast ett nytt fenomen. Sociala problem finns också i utflyttningskommuner och bruksorter med låg andel invånare med utländsk bakgrund.

Trots det är segregation och utanförskap idag sammanflätat med etnicitet. Den nyliberala utvecklingen, där klassklyftorna ökat kraftigt, har sammanfallit med 1990-talets och 2010-talets stora flyktingvågor.

Långt fler kommuner än bara storstadskommunerna har problem med etnisk segregation. Enligt en granskning i Dagens Samhälle från 2016 är orter som Trollhättan, Borlänge och Kristianstad mer segregerade än Malmö, Göteborg eller Stockholm.

I tidningens granskning får 70 kommuner ett ”segregationsindex” över 30, vilket betyder att 30 procent av kommunens invånare hade behövt flytta för att jämna ut fördelningen mellan de som har svensk bakgrund och de som har utländsk bakgrund i kommunen. Botkyrka kommun är mest segregerat med ett segregationsindex på 51.

De senaste tio åren har segregationen ökat mest i små kommuner som Uppvidinge, Vännäs och Norsjö. Bland lite större kommuner har segregationen ökat mest i Borlänge och Sandviken.

Hur ser segregationen ut? Ofta talar man om utanförskapsområden, stadsdelar där en stor andel av befolkningen står utanför arbetsmarknaden.

I en SCB-undersökning från 2016, framtagen av Moderaterna, pekas 130 utanförskapsområden i Sverige ut. Till utanförskapsområden räknas stadsdelar (så kallade SAMS-områden) där färre än 50 procent förvärvsarbetar.

Fakta

Begrepp och definitioner

Begreppet etnisk segregation

Etnisk segregation i artikeln syftar på skillnaden i andel med svensk bakgrund och de med utländsk bakgrund i olika stadsdelar. Det säger dock i sig inget om etnisk homogenitet i enskilda stadsdelar. Många stadsdelar med hög andel med utländsk bakgrund är tvärtom mycket etniskt blandade.

 

Förra utrikes och utländsk  bakgrund

17 procent av Sveriges invånare är födda utomlands (2015).

20 procent utländsk bakgrund (2013). Hit räknas i SCB:s undersökningar den som är född utomlands eller vars båda föräldrar är födda utomlands.

I tre kommuner, Botkyrka, Haparanda och Södertälje, har en majoritet av befolkningen utländsk bakgrund.

Lägst förvärvsfrekvens har Västra Skrävlinge 10 i Malmö, Borlänge 12 i Borlänge och Lextorp N i Trollhättan, med under 30 procent. Här har uppemot 50 procent högst förgymnasial utbildning och närmare hälften försörjningsstöd.

I undersökningens utpekade utanförskapsområden var 54 procent födda utomlands och 74 procent hade utländsk bakgrund.

I Göteborg, som ibland omnämnts som Europas mest segregerade stad, finns stadsdelar där nästan 9 av 10 har utländsk bakgrund. I Hjällbo är andelen invånare födda i utlandet 58,4 procent och andelen med utländsk bakgrund 89,3 procent. I samma stadsdel är arbetslösheten 13,7 procent och medelinkomsten 161400 kronor.

Proletären
Sverige slits itu. Stadsdelarna Hjällbo och Långedrag ligger båda i Göteborg, men är två olika världar.

Det kan jämföras med överklasstadsdelen Långedrag, i västra Göteborg. Där är andelen med utländsk bakgrund 13,7 procent, arbetslösheten 1,6 procent och medelinkomsten 584700 kronor.

I Statistiska Centralbyråns rapport ”Integration – med fokus på 15 stadsdelar” beskrivs femton undersökta stadsdelar i Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Växjö, Landskrona, Kristianstad, Trollhättan och Borås.

Fakta

Undersökningar om segregation

Fokus på 15 stadsdelar

I Statistiska centralbyråns undersökning ”Integration – med fokus på 15 stadsdelar” undersöks stadsdelarna Rinkeby (Stockholm), Tensta (Stockholm), Hovsjö (Södertälje), Ronna (Södertälje), Kronogården (Trollhättan), Bergsjön (Göteborg), Gårdsten (Göteborg), Hjällbo (Göteborg), Norra Biskopsgården (Göteborg), Hässleholmen (Borås), Centrum-Öster (Landskrona), Herrgården (Malmö), Södra Sofielund (Malmö), Gamlegården (Kristianstad) och Araby (Växjö).

I dessa stadsdelar har 79 procent utländsk bakgrund. 57 procent är födda utomlands.

Nästan en tredjedel av den vuxna befolkningen (20-64 år) har endast förgymnasial utbildning. Därtill har ca 7 procent okänd utbildningsnivå.

Drygt 40 procent av kvinnorna och drygt 50 procent av männen förvärvsarbetar.

De 15 stadsdelarna ingår också i regeringens satsning på urbant utvecklingsarbete (URBAN 15).

 

130 utanförskapsområden

I en SCB-undersökning beställd av Moderaterna listas 130 utanförskapsområden som definieras av SAMS-områden (områden på stadsdelsnivå) där färre än hälften förvärvsarbetar. Flest sådana områden finns i Göteborg (28) och Malmö (20). I dessa områden har 74 procent utländsk bakgrund och 54 procent födda utomlands.

Områdena med lägs förvärvsfrekvens finns i Malmö, Borlänge, Trollhättan, Göteborg, Eskilstuna, Landskrona, Gislaved och Kristianstad.

 

​​​​​​​53 utsatta  områden

​​​​​​​I Polisens rapport ”Utsatta områden – sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser” beskrivs 53 områden som karaktäriseras av låg socioekonomisk status och kriminell påverkan på lokalsamhället.

15 av dessa stadsdelar karaktäriseras som ”särskilt utsatta”, där det förekommer parallella samhällsstrukturer, religiös extremism och där koncentrationen av kriminella är hög.

Enligt Polisens egen bedömning kan problemen här inte lösas med mer polisinsatser, utan det behövs ”kontiniutet” och en ”samhällsgemensam hållbar strategi”.

I dessa stadsdelar är 57 procent födda i utlandet och 79 procent har utländsk bakgrund. Arbetslösheten är högre och andelen förvärvsarbetande lägre här jämfört med genomsnittet för Sverige. Andelen med gymnasiebehörighet i de femton stadsdelarna är 66 procent för flickor och 62 procent för pojkar, jämfört med ca 90 procent för både pojkar och flickor i hela Sverige.

I SCB:s undersökning är variationen stor mellan de femton stadsdelarna. Herrgården i Malmö pekas ut som särstående. Här förvärvsarbetar bara 14 procent av kvinnorna och drygt 20 procent av männen. Över 40 procent har bara förgymnasial utbildning.

Enligt SCB kan det förklaras av att Herrgården har störst andel utrikes född befolkning, varav många kommit som skyddsbehövande. Bland skyddsbehövande flyktingar är gymnasiebehörigheten lägre, förvärvsfrekvensen lägre och behovet av försörjningsstöd högre.

Även Polisen har undersökt 53 så kallat utsatta områden som präglas av låg socioekonomisk status och kriminell påverkan på samhållet. 15 av dessa bedöms vara “särskilt utsatta”.

Utanförskapsområden är inget nytt fenomen. Även i 1930-talets relativt homogena Sverige var arbetslösheten mycket hög i vissa arbetarstadsdelar. Även då fanns det grupper som tvingats, eller själva valt, att leva vid sidan av samhället. Men segregationen i 2010-talets Sverige är hänger mer än tidigare ihop med invandring.

Sedan 1980-talet och framåt, när socialdemokratin sveptes med i den nyliberala ideologiska utvecklingen, ökar klassklyftorna igen.

Under tiden efter andra världskriget minskade klassklyftorna i Sverige, när Socialdemokraterna fortfarande förde en omfördelningspolitik som åtminstone till delar syftade till att förhindra utanförskap. Sedan 1980-talet och framåt, när socialdemokratin sveptes med i den nyliberala ideologiska utvecklingen, ökar klassklyftorna igen.

På 1990-talet kom de första stora vågorna av flyktingar till Sverige från krigshärjade delar av Balkan och Mellanöstern. Många av dessa lyckas inte etablera sig på arbetsmarknaden eller bostadsmarknaden på grund av språkliga, utbildningsmässiga eller andra strukturella barriärer

Nedmonteringen av välfärden, den permanentade massarbetslösheten och den havererade bostadspolitiken har permanenterat detta utanförskap. Därför har segregationen idag fått en hudfärg.