Sovjetunionen 100 år – En nutidshistoria med hjälp av Putin
I dagarna för 100 år sedan, den 30 december 1922, utropades Socialistiska sovjetrepublikernas union, mer känd som Sovjetunionen. Här uppmärksammar Kommunistiska Partiets tidigare ordförande Anders Carlsson jubilaren som ett stycke nutidshistoria. Med hjälp av Vladimir Putin.
Tillhör du dem som tror att Putin gillar Sovjetunionen? Då tar du miste. Putin ser Sovjetunionen som ett övergrepp mot Ryssland, som en bolsjevikisk stöld av historiskt ryskt territorium och som en bomb under det historiska ryska imperium som föll i bitar när Sovjetunionen upplöstes i december 1991, nästan på dagen 69 år efter utropandet.
Någon invänder att Putin talat om Sovjetunionens kollaps ”som en av det förra århundradets stora geopolitiska katastrofer”, vilket är sant. Det gjorde han i ett tal 2005. Men han talar inte nostalgiskt om Sovjetunionen, utan bekymrat om Ryssland, vilket framgår av nästa mening i talet. ”För den ryska nationen blev kollapsen ett genuint drama. Tiotals miljoner av våra medborgare och landsmän befann sig utanför ryskt territorium”, sa Putin.
Den geopolitiska katastrofen består inte i att det socialistiska Sovjetunionen kollapsade, utan i att den ryska nationen splittrades. Putin är rysk nationalist.
Nationalismen blir än tydligare i Putins tal den 22 februari 2022, det som hölls två dagar innan invasionen av Ukraina och som annonserade Rysslands erkännande av de ukrainska utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk. I detta tal gick Putin till rasande angrepp på oktoberrevolutionen 1917 och särskilt mot Lenin, som anklagades för att ha ”skänkt bort” historisk rysk mark till den ”konstruerade” staten Ukraina.
”Ukraina är ett resultat av bolsjevikisk politik och borde därför rätteligen kallas Vladimir Lenins Ukraina”, dundrade Putin.
Detta är klassisk rysknationell retorik, tidigare framförd av ärkereaktionären och antikommunisten Alexander Solzjenitsyn, som är en av Putins stora idoler. I talet den 22 februari följer Putin sin idol tätt i spåren.
Tillhör du dem som tror att Putin gillar Sovjetunionen? Då tar du miste.
”När man nu i Väst-Ukraina välter Leninstatyer – lika så gott! – undrar jag varför västukrainarna mest av allt vill ha kvar Lenins gränser”, skrev Solzjenitsyn i en artikel 1990.
”Idag välter den tacksamma avkomman i Ukraina Leninstatyer. Det kallas avkommunisering. Ni vill ha avkommunisering? Okej. Det passar oss bra. Vi är beredda att visa vad verklig avkommunisering betyder för Ukraina”, ekar Putin 32 år senare.
Om någon undrar är avkommunisering det ukrainska uttrycket för utplåning av alla spår från sovjettiden.
Det som förenar Solzjenitsyn och Putin i avskyn mot Lenin och bolsjevikerna är Sovjetunionens själva konstruktion, såsom den stadgades i unionsfördraget från 30 december 1922. Här krävs en liten bakgrund.
Vladimir Putin är en stor beundrare av tsar Peter I av huset Romanov (mer känd som Peter den store), som 1721 grundade Kejsardömet Ryssland, den förtryckande statsbildning som föll 1917.
I somras firade Ryssland 350-årsminnet av tsar Peters födelse genom en minnesutställning namngiven som ”Peter den Store: Imperiets födelse”. Putin invigningstalade och framhöll Peter som ”en enastående statsman, militär ledare och patriot som ägnade hela sitt liv åt att tjäna fäderneslandet”.
Men han passade också på att jämföra sin egen politik med Peters.
”Peter den Store stred i 21 år i det stora nordiska kriget. Men han tog inget, han bara återbördade det som tidigare varit ryskt”, hävdade Putin.
Här tar vi ett rask steg över till den så avskydde Lenin, som hade en helt annan uppfattningen om tsarernas Ryssland. Han betraktade Tsarryssland som ett ”fängelse för nationer”, i vilket nationella minoriteter utsattes för ett brutalt förtryck inte bara av tsarmakten, utan också av den härskande storryska nationen.
Sovjetmakten såg som sin uppgift att riva detta fängelse och istället upprätta en fri sammanslutning av jämlika nationer, där suveräniteten inkluderade ”... rätten till självbestämmande upp till avskiljande och bildandet av självständiga stater”, som det hette i ”Deklarationen om folkens rätt i Ryssland”, antagen i januari 1918.
Det var denna demokratiska nationella politik som gav att Sovjetryssland utan prut beviljade det tsaristiska storfurstendömet Finland självständighet redan den 31 december 1917, detta efter begäran från Finlands lantdag. Ingen skulle tvingas stanna kvar i en fri sammanslutning.
Samma demokratism låg bakom bildandet av Sovjetunionen i dagarna för 100 år sedan. Från början bestod unionen av fyra unionsrepubliker med självbestämmanderätt upp till avskiljande: Ryska SFSR, Ukrainska SSR, Vitryska SSR och Transkaukasiska SFSR, där SSR uttyds ”Socialistiska Sovjetrepubliken” och SFSR ”Socialistiska Federativa Sovjetrepubliken”. Unionsrepublikerna växte med åren och räknades 1991 till femton stycken, alla med rätt till utträde.
För Lenin var denna rätt inte bara en nödvändighet för frivilligheten, utan också som en spärr mot det storryska förtryckets återkomst. För Putin utgör samma rätt en apterad bomb under Peter den Stores ryska imperium.
”Varför var det nödvändigt att tillfredsställa nationalistiska ambitioner ända till det gamla imperiets ytterområden?”, frågar han bittert i talet 22 februari.
Låt oss här återgå till ”Vladimir Lenins Ukraina”, som är huvudmålet för Putins ilska.
Sakförhållandet är då att det inte fanns någon ukrainsk stat 1917. Det område som idag utgörs av Ukraina utgjorde guvernement i Tsarryssland, varav de fyra norra löst sammanfördes som Lill-Ryssland (Ukraina) och de fyra södra som Nya Ryssland. Detta betyder inte att det inte fanns en ukrainsk nation, bara att ukrainarna i Tsarryssland inte hade rätt till självständighet eller ens till eget språk och egen kultur.
Efter februarirevolutionen 1917, som störtade tsar Nikolaj II av huset Romanov, utropade ukrainska nationalister Ukrainska folkrepubliken. Samtidigt formerade diverse vänsterkrafter, bland dem bolsjeviker, Ukrainska sovjetrepubliken. Ingen av dessa republiker hade dock kontroll över de territorier de gjorde anspråk på.
En vändpunkt kom våren 1918. Genom fördraget i Brest-Litovsk drog sig Sovjetryssland ensidigt ur första världskriget, som bolsjevikerna lovat alltsedan oktoberrevolutionen. Priset var högt. Sovjetryssland tvingades avträda stora territorier, bland annat hela det område som utgörs av dagens Ukraina, som genast ockuperades av Tyskland.
Någon månad tidigare hade Tyskland erkänt Ukrainska folkrepubliken som självständig stat, detta för att få med sig de ukrainska nationalisterna i kriget mot Ryssland. Under ockupationen fördrevs sovjetmakten, men nationalisterna fick stanna i Kiev i olika koalitioner av lydregeringar, nu med anspråk på hela det territorium som Sovjetryssland avträtt i Brest-Litovsk, inkluderande de guvernement som tsarerna benämnde Nya Ryssland.
För att göra en lång historia kort kan man alltså säga att Ukrainas första gränser definierades genom fördraget i Brest-Litovsk.
Här skall inflikas att gränserna korrigerades redan 1920, då den nya staten Polen anföll Sovjetryssland och snabbt intog Kiev. Polackerna slogs tillbaka, men i en huvudlös operation, framdriven av Lenin, valde Röda armén att gå vidare mot Warszawa, där den led ett förkrossande nederlag. Resultatet blev att Sovjetryssland tvingades avträda ett stort område i västra Ukraina.
Vi hoppar nu snabbt till 1922. Sovjetryssland hade vunnit inbördeskriget och stod i begrepp att konstituera den där sammanslutningen av jämlika nationer. Konflikterna var många, framförallt vad gäller Transkaukasien, där Josef Stalin och Sergo Ordzjonikidze, båda georgier, enträget förespråkade en sammanslutning av sovjetrepublikerna i Georgien, Azerbajdzjan och Armenien till en federal transkaukasisk sovjetrepublik, detta i syfte att rida spärr mot georgisk nationalism. Detta arrangemang var Lenin ytterst skeptisk mot. Han anklagade Stalin och Ordzjonikidze för storrysk chauvinism.
I dokumenten finns dock inte mycket som tyder på att frågan om Ukraina och Ukrainas gränser vållade några större bekymmer, vilket kan synas märkligt, då Ukraina då som nu var nationellt splittrat, med ukrainare i norr och väster och med ryssar i öster och söder, det vill säga i de områden som dagens ryska nationalister återuppväckt som tsartidens Nya Ryssland.
Läser man igenom det Lenin skrev i saken blir sammanhanget klarare.
För det första var Lenin livrädd för den storryska nationalism som präglat Tsarryssland och som slagit split mellan arbetare av olika nationaliteter, som all herrefolksnationalism. Han hävdade därför benhårt att också storryska kommunister (som i sammanhanget betyder ryska) måste ta hänsyn till denna historiska skuld.
”Därför måste internationalismen hos en förtryckande eller så kallat stor nation […] bestå i att iaktta inte bara formell jämlikhet mellan nationerna, utan också en ojämlikhet som från den förtryckande nationen, den stora nationens sida gottgör den ojämlikhet som faktiskt uppstår i verkligheten”, skrev Lenin i en av sina allra sista texter, passande nog upptecknad den 31 december 1922, dagen efter Sovjetunionens bildande.
Till denna sida av saken skall noteras att i Sovjetunionen upprättades nationella kommunistiska partier i alla unionsrepubliker utom i Ryska SFSR, som fick hålla till godo med Sovjetunionens kommunistiska parti, SUKP, där ryssar dominerade. Den forna härskarnationen skulle inte kunna hävda sina intressen genom dubbla kanaler.
För det andra ansåg Lenin inte gränsfrågor viktiga. ”För oss, som eftersträvar statsgränserna fullständiga avskaffande, är frågan om hur gränserna temporärt skall avgränsas inte en grundläggande, viktig fråga, utan en sekundär”, skrev han i ett brev till Ukrainas arbetare och bönder.
För det tredje och viktigast såg Lenin först och främst till klasskampens intressen. Hans ivriga plädering för nationell jämlikhet var inte allmänmänsklig, utan utgick från att nationell ojämlikhet och nationellt förtryck är till men för klasskampen.
Vad gäller Ukraina var klasskampsintresset centralt, då ett Ukraina utan de industrialiserade delarna i öster och söder skulle utgjort ett rent bondeland, utlämnat åt kontrarevolutionära krafter. Ett livaktigt förbund mellan arbetare och bönder krävde att en region som Donbass tillfördes Ukraina.
Lenin fick rätt. Hans medgörliga, demokratiska, klasskampsinriktade politik frambragte ett förbund starkt nog att besegra kontrarevolutionen och med den de borgerligt nationalistiska krafterna i Ukraina. Ukrainska folkrepubliken upplöstes 1921.
Låt oss här ta ett raskt hopp till tiden för Sovjetunionens upplösning. Under andra halvan av 1980-talet gav Michail Gorbatjovs marknadsinriktade reformpolitik luft under vingarna åt borgerligt nationalistiska krafter runt om i unionen, inte minst i de baltiska staterna. Så förklarade sig Litauiska SSR som självständigt redan 11 mars 1990 (även om utträdet dröjde till året därpå). Självständighetsförklaringen utfärdades i enlighet med den rätt som fanns inskriven i Sovjetunionens författning.
Mindre känt är att Ryska SFSR förklarade sig som självständigt bara tre månader senare. Det skedde genom Deklarationen om nationell suveränitet för Ryska federativa sovjetrepubliken, antagen den 12 juni 1990 (som idag är Ryska federationens nationaldag). Deklarationen innebar inte att Ryska SFSR lämnade Sovjetunionen, det skedde först hösten 1991, men väl att den ryska sovjetrepubliken inte längre underordnade sig beslut fattade av unionella instanser.
Det var Jeltsin som apterade den bomb som sprängde Sovjetunionen i bitar.
Deklarationen lades fram av Vladimir Putins företrädare och mentor Boris Jeltsin och var framförallt ett led i hans maktkamp med Michail Gorbatjov. Men det fanns fler skäl. I pläderingen för deklarationen konstaterade Jeltsin upprört att Ryssland och Turkmenistan var de enda sovjetrepubliker som producerade ett större värde än vad de konsumerade. ”Det måste bli ett slut på denna utsugning”, menade Jeltsin.
Sakförhållandet är korrekt beskrivet. Alltsedan bildandet och ända fram till slutet överförde Sovjetunionen planmässigt resurser från det rikare Ryssland till de fattigare, av Tsarryssland förtryckta delrepublikerna i söder, allt enligt den socialistiska principen om solidarisk och jämlik utveckling i hela unionen. Denna socialistiska solidaritet ville Jeltsin inte veta av. Han ville reservera Rysslands resurser för den spirande kapitalistklass han representerade.
Lenin är oskyldig. Det var Jeltsin som apterade den bomb som sprängde Sovjetunionen i bitar. Ett Sovjet utan Ryssland var en otänkbar konstruktion.
Den 17 mars 1991 arrangerade Michail Gorbatjov en folkomröstning om Sovjetunionens vara eller inte vara. Estland, Lettland, Litauen, Georgien, Armenien och Moldavien vägrade delta. Där var makthavarna redan fast beslutna att lämna unionen. Övriga nio unionsrepubliker deltog.
I folkomröstningen röstade 77,8 procent av deltagarna ja till att bevara en reformerad union. Stödet var störst i Azerbajdzjan, Kirgisien, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan, där över 90 procent av väljarna röstade ja. Medborgarna i dessa republiker visste vilken betydelse Sovjetunionen hade för deras utveckling och välstånd. Lägst men ändå stort var stödet i Ukraina (71,5 procent) och i Ryssland (73,0 procent).
Hade sovjetmedborgarna fått råda hade Sovjetunionen bevarats som den jämlika och solidariska sammanslutning den instiftades som. Det var andra krafter som lade Sovjetunionen i graven. Men det är en annan historia.