Filmrecension: Splittringen var en bra sak

I bioaktuella storsnackisen Civil War kastas vi in i ett kluvet, snarframtida USA, som drabbats av inbördeskrig.

2. maj 2024 - 13:42 Av

Artur Szandrowski

Kirsten Dunst spelar pressfotograf med skinn på näsan i Civil War (2024).

Scanbox Entertainment

Det råder djupa politiska motsättningar i USA. Det märks inte minst i den infekterade upptakten till höstens presidentval.

Men att landet, som vi så ofta fått höra, skulle vara ”mer kluvet än någonsin” vet jag inte.

Det var ju för bövelen ett inbördeskrig om slaveriet där 1861-1865. Kanoner och bajonetter och hela faderullan. Då var väl landet lite mer kluvet?

Sen har vi klasskampen under 1900-talets början. Den var benhård. Nedslag mot strejkande arbetare, mord på fackliga ledare, bomber och granater. Gick arbetare och herrar, rika och fattiga, i ett och samma led då?

För att inte tala om rassegregeringen, som varade lååååångt efter slaveriets avskaffande (och fortfarande ekar – även om juridiska spärrar är borta och det är massa svarta skådespelare i Netflixserierna).

Nåja. Paranteser alltihop. Nu ska vi snacka film.

Det brittiska sci-fi-stjärnskottet Alex Garland (Ex Machina, Annihilation) är aktuell med en ny film. En riktigt omsusad sådan, som tar avstamp i just det där påståendet, att USA är mer kluvet än någonsin.

Civil War kastar in publiken rakt i ett rasande amerikanskt inbördeskrig, där flera stater har lämnat unionen och en maktgalen president (kul cameo av Nick Offerman – själv demokrat, men känd för att spela galna libertarianer) vägrar avgå.

Vi får följa ett gäng journalister på en farofylld resa genom det kluvna landet, på väg till Washington, i hopp om att få intervjua den allt mer isolerade presidenten.

Garland tar inte ställning. Han är ute efter en känsla. Och han lyckas fånga den rätt väl. Det är en stämningsfull, stundtals oerhört medryckande roadmovie.

Visst, här finns en del frågetecken (Kalifornien och Texas i en ohelig allians… really???) och personligen är jag ganska less på journalister – världens mest självgoda yrkeskår – men på det stora hela är det här en riktigt bra rulle.

Vad höstens presidentval beträffar är jag rätt säker på att vem av de två gubbarna som än vinner kommer the commander-in-chief att göra sitt allra, allra, allra yttersta… för att hålla finanskapitalet och det militärindustriella komplexet nöjda.