Kulturhuset 50 år: Stockholms bultande kulturhjärta
En av arkitekten Peter Celsings skisser över Kulturhuset i Stockholm, påminner mer om ett notblad än om en skiss över ett hus som ska byggas. Faktum är att Celsing, när han presenterade sitt förslag, ställde ett notställ med ett nothäfte på framför sig. Där skissade han upp linjer och små krumelurer som vid en första anblick såg ut som nottecken, men som i själva verket föreställer människor i olika aktiviteter. Den 15 oktober fyller Kulturhuset vid Sergels Torg i Stockholm 50 år. Proletärens Janne Bengtsson skriver om ett både levande och kontroversiellt hus.
Det var arkitekten Peter Celsing som fick uppdraget att rita den monumentala byggnad som nu är Stockholms kulturhus. Ett uppdrag som fanns med i den cityplan som låg bakom den brutala demolering av Stockholms innerstad som under 1960-talet svepte bort de klassiska Klarakvarteren och gjorde Stockholm till den stad i Europa som förstörts mest i fredstid.
1962 kom de första förslagen om ett kulturellt inslag i stadens centrum. 1963 väcktes förslaget att flytta Moderna museet från Skeppsholmen till kvarteret mellan Sergels Torg och Brunkebergstorg där den brutal-fula Riksbanks-byggnaden i svart granit smälldes upp 1976. Tanken med Modernas flytt var att skapa ett centrum för konst, fotografi, teater, bibliotek, musik och restaurangverksamhet i city.
1965 bjöd staden in till en idétävling. 45 olika förslag, alla med två alternativ, lämnades in. Peter Celsings förslag vann. Celsings förslag gällde en totalentreprenad för kulturhus, teaterhus och riksbankshus.
Celsing fick 75.000 kronor i pris.
Stockholm fick ett kulturhus.
Dock med inledande förhinder.
För sedan kommunfullmäktige fattat beslut att bygga huset konstaterade samma personer att det saknades pengar. I boken Historien om Kulturhuset (Carlssons bokförlag 2023) skriver arkitekten Per Ahrbom, som arbetade med Celsing och som var med från start, att ”… vi väntade förgäves. Några pengar till att bygga ett stort kulturhus fanns inte. Att ordna en stor arkitekttävling och få ta del av nya spännande idéer och förslag var lockande för våra politiker, men att sedan också ha en ekonomisk plan för ett förverkligande saknades. Vi på arkitektkontoret fick stoppa tillbaka skisser och ritningar i lådorna och återgå till andra arbeten”.
En av politikerna var socialdemokraten Hjalmar Mehr, mannen som låg bakom rivningen av Stockholms innerstad. Mehr skulle skapa ljus och luft men lyckades bara skapa kontor, bankpalats och det förfärliga parkeringshuset Elefanten, en betongkoloss i de kvarter i det klassiska Klara där en gång nästan alla de stora tidningarna trycktes, där klassiska krogar trängdes med små affärer och där poeter som Nils Ferlin och andra huserade. En anskrämlighet mitt emot Klara kyrka, där svenska nationaldiktare som Carl Michael Bellman, Anna Maria Lenngren och Carl Gustaf af Leopold, har sin sista vila. Liksom för övrigt också matmamman Kajsa Varg och numera också Krakel Spektakels och den dansante Herr Gurkas skapare Lennart Hellsing.
Det som till slut fick politikerna att få tummen ur röven, var omläggningen av riksdagens tvåkammarsystem till en kammare med 349 ledamöter. Omläggningen bestämdes till den 11 januari 1971.
Men var skulle riksdagsledamöterna hålla hus? 1967 fick Peter Celsing fick i uppdrag att snabbt rita ett provisoriskt riksdagshus vid Sergels Torg. Huset stod färdigt 1971 och det som under ett par år var riksdagshus, blev sedan Kulturhuset.
Den 15 oktober 1974 öppnades dörrarna för det som den 1 juni i år kunde räkna in sin 100 miljonte besökare. Oftast alldeles vanliga människor som sett teater, film, lyssnat på debatter, sett utställningar, läst och lånat böcker, hört musik både live och på platta, skapat, målat, låtit, spelat schack, tagit en fika eller ätit lunch eller middag. Eller utnyttjat den numera nedlagda men då så oerhört populära läsesalongen med tidningar från hela landet och världen, som kom till när Moderna museet trots allt blev kvar på Skeppsholmen.
Kulturhuset, skriver Kulturhusets kulturchef Linda Beijer på husets hemsida, är inte bara en byggnad. Det är Stockholms bultande hjärta för konst och kultur.
Peter Celsing fick aldrig uppleva det nu över 100 miljoner besökare sett: ett färdigbyggt kulturhus som gått igenom flera prisbelönta ombyggnationer och förändringar. Celsing avled av en hjärntumör i mars 1974.
Nu när Kulturhuset fyller 50 år; blev det så som man tänkte att det skulle bli när det öppnades 1974?
– Det är svårt att säga. Tanken var väl att det skulle bli ett kulturhus dit alla kunde gå, och det tycker jag att det är. Kulturutbudet var mycket mer uppdelat 1974. Det var finkultur och så var det mer vad man kan kalla proletärkultur. Det fanns flera proletära kulturella institutioner, inte bara här i Stockholm. Det var teatrar och andra aktiviteter. Idag är det inte på samma sätt, säger Maria Hannäs som sitter som Vänsterpartiets representant i Kulturhusets styrelse.
Maria Hannäs har lång erfarenhet av arbete inom kulturen i Stockholm, också på gräsrotsnivå.
– Kulturhuset är ett kulturhus i det ordets rätta bemärkelse. Det är en otrolig bredd på verksamheten. Det är debatter med olika teman som drar massor av folk. Det lockar människor som kanske inte har råd att gå på teatern men som ändå har möjlighet att ta del av det huset erbjuder. Och biblioteket besöks av väldigt mycket folk.
En schackhörna mellan första och andra våningen är ofta fullsatt av äldre och yngre spelare. Kulturhuset säger sig vilja slå vakt om barnperspektivet. Viktigt, menar Maria Hannäs.
– Med Lava [rum för ung kultur med bibliotek och verkstäder för alla mellan 14 och 25 år] och den dåvarande måleriverkstaden har man försökt göra det till ett allaktivitetshus i dess bästa form. Måleriverkstaden finns ju inte kvar på samma sätt, men Lava finns och Rum för barn som är inriktat på biblioteksverksamhet. Och Marionetteatern finns insprängt där, med ett barnperspektiv även om det också är för vuxna. Musikalen Matilda som gått nu… det var barn från sex år som såg den. Det är viktigt. Det är en gammal sanning att den första kulturupplevelse ett barn får, den ska vara bra för den sätter sig.
– Det ska vara trevligt för barn att komma till Kulturhuset, och det är också många barn som gör det. Det ska finnas lugna miljöer, som till exempel Rum för barn.
Däremot har huset stängt rutschkanorna på entréplanet. En veritabel barnmagnet. Men en högljudd sådan.
– Jag vill nästan inte säga det… någon tyckte att barnen störde. Jag ska ta upp det där i styrelsen. Det var en enkel grej, men ändå så otroligt bra.
– Jag tycker att det finns mera att göra när det gäller välkomnandet i huset, att man ska känna sig välkommen och hitta runt i huset till det som pågår just nu. Det kan vara svårt för människor med olika typer av funktionshinder. Vi ska inte påverka vilken teaterföreställning folk vill se, men vi ska underlätta för människor att se den.
Men hur balanserar Kulturhuset den publika verksamheten med den kommersiella?
– Det är pengarna vi drar in på Stadsteatern som gör att vi kan ha en bred verksamhet på Kulturhuset. Det är ett flöde genom huset där de verksamheter som tar betalt går till att hålla andra verksamheter öppna. Det är ändå väldigt mycket som är gratis; föreläsningar och annat. Skådespelare och musiker ska ha betalt. Ofta har vi ju biljetter till olika arrangemang och folk måste boka en biljett, men det kostar ingenting. Det är bara för att kunna styra tillströmningen. Och det är en anständighetsfråga att de som jobbar i huset, till exempel sommarjobbare, ska ha betalt enligt alla regler och avtal, säger Maria Hannäs.
Stadsteatern drar in 80 procent av bolagets intäkter.
– Vid årsskiftet konstaterade vi att verksamheten gått 400.000 kronor plus. Det är ju väldigt ovanligt för den här typen av verksamhet. Facket undrade om vi inte kunde köpa målarfärg för pengarna…
Maria Hannäs är inte ensam om att invända mot en kommersiell verksamhet. Sedan april 2022 hyr EU-kommissionen en del av entréplanet och våningen ovanför för den permanenta utställningen och informationsdisken Upplev Europa.
– De hyr en viktig del i huset som jag tycker att man skulle kunnat använda till något annat. Jag satt inte i styrelsen när beslutet om att EU skulle hyra in sig togs. EU-information… jag tycker inte att det är något som Kulturhuset ska syssla med, säger Maria Hannäs.
Till och med augusti månad hade Stadsteatern haft 167.000 besökare och dragit in 55 miljoner i biljettintäkter. Maria Hannäs konstaterar att det finns både positiva och negativa sidor i det.
– Alla har inte råd att köpa en teaterbiljett för 560 kronor. Det är alldeles för dyrt men också svårt att göra något åt, eftersom kultur kostar och de statliga kulturbidragen minskar. Regeringen drar ner anslagen till folkbildning och kultur, och minskar de så minskar också kommunernas anslag. Pengarna till Kulturhuset för nästa år är de samma som tidigare, men kostnaderna är högre nu och vi får snåla på verksamheten.
– Men samtidigt har teatrarna lyckats dra till sig en ny publik genom en annan typ av föreställningar. Vi har ju uppdraget att dra in nya grupper som publik, barn och unga vuxna. Och det är inte längre de traditionella teaterbesökarna i 60- och 70-årsåldern som kommer, utan yngre besökare. När vi visade Alltid vara vi (2022) med Louise Peterhoff och Oscar Töringe, en musikal på Oskar Linnros och Veronica Maggios musik, hela förra hösten, så var det en helt annorlunda publik än vad det brukar vara.
Stadsteatern räknar in verksamhet förutom på den stora scenen också i Soppteatern, Fri scen i samarbete med fria teatergrupper, Marionettteatern, Unga Klara och sommarens superpopulära Parkteater samt scener i förorterna Skärholmen, Husby och Vällingby.
Kulturhuset har alltid varit både självklart och kontroversiellt i Stockholm. Under många decennier en plats där stadens arbetarungdom hängde, läste och lyssnade på musik – så är det i viss mån även idag. Också en plats där människor som drabbats av den hårda verklighet som är Stockholm idag, kan stjäla åt sig ett par timmars sömn och värme.
Den politiska högern har av och till föreslagit att huset skulle rivas. Och det är bara sex-sju år sedan som centerns Karin Ernlund ville dra in allt kommunalt stöd till Kulturhuset och särskilt till Stadsteatern som, enligt Ernlund, snedvrider konkurrensen med de kommersiella bolagen.