Strejkexperten: LO:s paralleller till 80-talet haltar
– Jag skulle säga att inflationen som skapades var rätt mycket politiskt driven, säger Christer Thörnqvist, docent i arbetsvetenskap. Han tycker inte den historiska jämförelsen med ”inflationsspiralen” går att applicera på årets avtalsrörelse.
Christer Thörnqvist är docent i arbetsvetenskap och anställd universitetslektor vid högskolan i Skövde. Han intervjuades nyligen av TT om reallöneminskningarna och avtalsrörelsen – och gjorde ett uttalande som sticker ut i svensk media.
Enligt LO, Svenskt Näringsliv och förståsigpåare kommer löneökningar som kompenserar för inflationen leda till att inflationen ökar ännu mer – en så kallad löne-prisspiral. Ofta tas 1980-talets inflation som exempel, enligt historieskrivningen ledde arbetarnas löneökningar till att inflationen ökade ännu mer – och resultatet blev reallönesänkningar.
Christer Törnqvist köper inte den historiska parallellen.
– Det var politikerna som drev på inflationen, att dra paralleller till den tiden är historielöst, säger han till TT
Proletären ringde upp Christer Thörnqvist för att be honom utveckla sitt resonemang.
När jag pratar med representanter för LO om de låga lönekraven återkommer de alltid till 80-talets inflationsspiral. Till TT har du sagt att det är en historielös parallell, kan du utveckla?
– Ja, den stora skillnaden är att under 70- och 80-talet hade vi en fast kronkurs, och det har vi inte längre.
För att få den historiska kontexten backar Christer Thörnqvist banden.
– Löneutvecklingen fungerade bra under 50- och 60-talet. Då hade vi högkonjunktur och hög produktivitetsutveckling och alla kunde få en del av kakan. Men sedan kom oljekrisen 1973 och ekonomin gick in i lågkonjunktur. Då fick vi något som nationalekonomer inte trodde kunde hända, inflation och arbetslöshet samtidigt – som kom att benämnas som stagflation.
Under den här perioden hade Sverige en ”jämviktsriksdag” – Socialdemokraterna och Vpk hade exakt lika många mandat som det borgerliga blocket, 175 var. (Först till nästa mandatperiod infördes ojämnt antal platser i riksdagen.)
Enligt Christer Törnqvist ville både staten och SAF, som Svenskt Näringsliv hette då, hålla nere svenska arbetares löner i relation till andra länders arbetare för att gynna exportindustrin och kicka igång ekonomin igen. Under samma period växte också Sveriges statsskuld.
På den här tiden hade Sverige fast växelkurs, vilket innebär att staten kan skriva ned värdet på sin valuta genom ett politiskt beslut – en så kallad devalvering.
Den första devalveringen under perioden gjordes 1976, strax efter den borgerliga valsegern. Men med socialdemokraten Gunnar Sträng fortfarande kvar som finansminister i en expeditionsregering.
Sedan följde ytterligare två devalveringar under den borgerliga regeringen i april och augusti 1977, på sex respektive tio procent.
– Det är ganska mycket, säger Christer Thörnqvist.
– Så fort lönerna ökade sänkte man värdet på kronan – så det blev ju aldrig några direkta konsekvenser av löneökningarna. Vi hade till och med minskad reallön, åtminstone i tillverkningsindustrin, 1977-78.
I september 1981 skrivs kronan ner med 10 procent igen. Efter den socialdemokratiska valsegern 1982 genomförs ytterligare en devalvering, denna gång på 16 procent.
Till viss del fungerade devalveringarna, den svagare kronan minskade statsskulden och gynnade exportindustrin. Men inflationen ökade eftersom det blev dyrare att importera.
– Då ökar ju lönekraven igen, så jag skulle säga att inflationen som skapades var rätt mycket politiskt driven. Det var Riksbanken som skrev upp och ner värdet på kronan och på den tiden styrdes Riksbanken av regeringen. Så det blev inte ”luft i lönekuverten” för att facken krävde för mycket lön – utan på grund av devalveringarna.
– Så jag tycker att man gör det väldigt enkelt för sig om man vill jämföra dagens situation med 70- och 80-talet. Det är inte samma situation idag. Regeringen kan inte devalvera kronan för vi har en flytande kronkurs.
Hur resonerade LO under den här perioden – ansåg de att deras lönekrav drev på inflationen?
– På den här tiden utgick man från en lönemodell som kallades EFO-modellen. Både LO och TCO pratade redan då om att inte driva på lönerna så mycket att de får ”luft i kuverten”, och det är klart, skulle de kräva enorma löneökningar så skulle det påverka inflationen. Men de tyckte nog att de ställde rimliga lönekrav och var inte särskilt förtjusta i de här devalveringarna.
Christer Törnqvist kallas ibland för ”strejkexpert” i media, hans doktorsavhandling handlade om arbetsmarknadskonflikter och han följer strejkutvecklingen nära. Med de fallande reallönerna och LO:s låga lönekrav i avtalsrörelsen ser han nya konflikter vid horisonten.
I intervjun med TT sa du att det finns en möjlighet för ett ökat antal vilda strejker under avtalsrörelsen, varför?
– Under perioden av vilda strejker [på 1970- och 80-talet] så var nog 75-80 procent av dem var påtryckningskonflikter i lokala förhandlingar. Jag tror det kan bli en liknande situation igen.
Men var inte arbetare i allmänhet mer medvetna på den tiden?
– Jo, men man jag tycker inte man ska romantisera det här med medvetenheten heller. De flesta strejker var väldigt korta och varade bara någon dag och omfattade inte särskilt många människor. Det gällde väldigt konkreta mål – löneresultaten i lokala förhandlingar eller att man tyckte att löneförhandlingarna drog ut för mycket på tiden.
– Nu tror jag inte att vilda strejker är något farligt för arbetsmarknaden – men när LO och Svenskt Näringsliv är så rädda för konflikter så får de nog räkna med att protesterna sker ”vilt”.