Hoppa till huvudinnehåll

Historia: Strindbergs sista strid

Den 14 maj är det 110 år sedan August Strindberg avled i sitt hem på Drottninggatan i Stockholm. En av våra mest lästa författare, en samhällsstormare och upprorsman, älskad av arbetarklassen. Proletärens Janne Bengtsson tecknar ett porträtt av författaren och den stora Strindbergsfejden, författarens sista kamp.

August Strindbergs (1849-1912) begravningståg följdes av 60.000 personer, de flesta arbetare. I täten av tåget vajade röda fanor. 
Montage: Proletären

August Strindberg har en självklar plats bland de svenska litterära giganterna; oräkneliga författare, dramatiker och regissörer har inspirerats av Strindberg, av hans kreativitet och hans raka prosa. Idag läses Strindbergs böcker mest av välsituerade människor med ett litterärt kapital, men under sin levnadstid lästes Strindbergs böcker i hög grad av arbetare.

Han var en upprorsman, en samhällsomstörtare, och han skrev det många av de fattiga, nedtrampade och utsugna i Sverige tänkte, kände och tyckte i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ett Sverige där rösträtten var beroende av inkomst, där fattigdomen, trångboddheten och till och med svälten fortfarande var den verklighet stora delar av svenska folket levde i.

Omkring 1910 visste Strindberg att hans liv var utmätt. Cancern spred sig i hans kropp, och han ville utnyttja sina sista år åt att göra skillnad. Den så kallade ”Strindbergsfejden” såg en dödsmärkt men också rasande författare som från Blå Tornet, huset i hörnet av Drottninggatan och Tegnersgatan på Norrmalm i Stockholm, bombarderade tidningarna med artiklar om ämnen han ville göra upp med: makthavare i allmänhet, Svenska Akademin, militarismen, rysskräcken, liksom kungahuset och hela det kungliga fjäsket.

Strindbergsfejden 1910 var i praktiken en fortsättning på den rasande uppgörelsen med den offentliga lögnen inom försvaret, kyrkan, kungamakten och Svenska Akademin som Strindberg 1882 publicerade i Det nya riket. Fejden inleddes med att Strindberg den 29 april 1910 i Afton-Tidningen gick till generalangrepp mot den hjälteförklarade krigarkungen Karl XII och den kult som skapats kring honom. En hjälte Strindberg slet i stycken i artikeln Faraon-dyrkan. Kungen var, skrev Strindberg, ”härsklysten till sjuklighet, kamplysten till galenskap”.

Strindberg fortsatte med att göra upp med den nationalistiske och stormaktsromantiske författaren och poeten Verner von Heidenstam och upptäcktsresanden, kartritaren och senare Hitlervännen Sven Hedin. Enligt Strindberg var han inte alls varit först med att utföra alla de resor och vandringar han fått hjältestatus för. Något Strindberg visade genom att gräva fram en 150 år gammal karta över områden Hedin påstod sig ha upptäckt. I boken Tibetanska äfventyr (1905) såg Hedin sig själv som den moderna tidens Karl XII; Strindberg svarade med artikeln Upptäckar-Humbug. Tillsammans med Heidenstam hade Hedin också bidragit till kungakulten och -myten i bildandet av Karolinska Förbundet i början av april 1910, ett par veckor innan Strindberg publicerade Faraon-dyrkan.

Heidenstam, som åtnjutit viss respekt i arbetarleden, avfärdades som en snobb och ett av skaldens stora verk, Hans Alienus (1892), avfärdades som en turistberättelse, ”Snobbens snobbiga betraktelser över världsgåtorna”. Enligt Strindberg var Heidenstam mest intresserad av stockholmarnas sommarnöjen.

Det var i liberala Afton-Tidningen men också i Socialdemokraten som Strindberg drev sin kamp. En kamp som visserligen riktade sig mot bland andra Heidenstam och Hedin personligen, men i första hand mot det de stod för och representerade: det borgerliga samhället med alla dess värderingar, mot män som i sin gärning slog vakt om det samhälle August Strindberg allt mer kommit att hata.

Han fick givetvis mothugg: i främsta ledet av Strindbergs kritiker stod den konservative litteraturprofessorn och akademiledamoten Fredrik Böök som i en svarsartikel ansåg att en staty över Strindberg borde föreställa en människa ”som tänker med inälvorna och vrider sig i sina kval”. Den avslöjade upptäcktsresanden Sven Hedin hävdade bestämt att Strindberg ”likt schakalen föredrar han lik, men går även på levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom. Man går förbi hans bostad här i Stockholm med känslan av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad”.

Sven Hedin var också en av de drivande bakom kampanjen för en svensk upprustning. I pamfletten Ett varningsord (1912) ställde sig Hedin på militaristernas sida. När kampanjen nådde sin kulmen med kung Gustav V:s borggårdstal 1914 – där kungen mot regeringen Staaffs vilja krävde svensk upprustning – nämndes både Hedin och Heidenstam, som då var fast förankrade i den öppet arbetarföraktande politiska högern, bland författarna till talet. 

Strax före sin död svarade Strindberg på Hedins varningsord med broschyren Tsarens kurir eller Sågfilarens hemligheter. Hans klara ställningstagande mot upprustningsivern ökade respekten för honom hos den arbetande befolkningen som hade andra och mer närliggande och akuta intressen än pansarbåtar, kulor och krut.

Till försvar för Strindberg ryckte många ur dåtidens socialdemokrati ut, en rörelse som 1917 skulle komma att splittras i Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV) och högerdelen SAP innan det revolutionära Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) bildades 1921. Bland Strindbergs försvarare fanns Erik Hedén, redaktör på SSV:s tidning Folkets Dagblad Politiken. Här fanns också botanikern och skribenten Bengt Lidforss, en av de första akademikerna i den socialdemokratiska rörelsen samt CN Carleson, chefredaktör för Norrskensflamman 1912-13 och ledamot av vänsterpartiets styrelse.

Författaren Fredrik Ström (1880–1948), som var en av dem som gick med i det nybildade SKP, gladdes åt hur ”borgardömets gudar” föll för de strindbergska svärdshuggen. Heidenstam, skrev Ström, ”allt borgerskaps gunstling, den store fäsören och posören (…) trots sin begåvning och sin Medborgarsång har han dock alltid stått folket fjärran, lämnat dess väldiga frihetskamp å sido, hånat dess ledande tankar och rörelser” medan å andra sidan Strindberg hade ”hela den röda, hela den livskraftiga och kämpaglada ungdomen, ja hela det stridande folket med sig”.

1869 debuterade August Strindberg under pseudonymen Härver Ulf med Fritänkaren och 1879 kom det första av hans mest kända verk. Röda Rummet var skriven med ett exakt och realistiskt språk, enligt Nationalencyklopedin det första litterära exemplet på den så kallade nusvenskan. Bokens Stockholmsskildring är oöverträffad:

”Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och han gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg.”

Strindbergsfejden var inte författarens första dust med det etablerade samhället. Efter Det nya riket kom kampskriften Liten katekes för underklassen 1884. I den rev Strindberg masken av överklassen och formulerade argumenten för den allt mer växande del av arbetarklassen som krävde en samhällelig förändring. Liten katekes för underklassen är August Strindbergs mest politiska skrift, en skrift där han ville ”väcka underklassens hat mot öfverklassen”. En skrift som är både aktuell och läsbar än idag, skriven på ett enkelt språk som markant skiljde sig från det ofta snirkliga skriftspråk som borgarklassen använde. I den ställde Strindberg enkla, adekvata frågor och besvarade dem själv.

”Vad är överklass?

De tärande, de styrande. Att styra är icke ett arbete. Det är bara en sysselsättning, knappt det. Jämför de kungliga personernas ideliga jaktpartier, baler, resor och andra hemliga förlustelser.

Vad är underklass?

De närande, de styrda. De som med sina händer frambringa mat, kläder, bostäder och bränsle äro de arbetande, de närande.

Vilka medel begagnar överklassen för att hålla underklassen under sig?

Religion, Politik, Lagar, Vetenskaper, Konster och Moral. Alla dessa saker hava utvecklat sig av mer eller mindre artificiella behov, men i det hela under överklassens kontroll och i syfte att gagna och stadfästa dess makt.

Vilka medel har underklassen att bevaka sina intressen gentemot överklassen?

Rösträtt, där den finns.

Har den inga andra medel?

Revolution.

När är revolutionen laglig?

När den lyckas.”

August Strindberg var gift tre gånger: med den finlandssvenska adelskvinnan Siri von Essen mellan 1877 och 1891, den österrikiska journalisten Frieda Uhl 1893-1897 och med den norska skådespelaren Harriet Bosse 1901-1904. Strindberg har gått till historien som kvinnohatare, men på senare år har författaren fått lite upprättelse. 2007 recenserade Jan Myrdal boken 

Lite Djävul, lite Ängel av Eivor Martinus, en författare som i 20 år arbetat med att översätta Strindbergs texter till engelska och som därmed, som Myrdal skriver, ”tvingats till en nära läsning”.

Myrdal konstaterar att det fanns konflikter i Strindbergs förhållande till sina tre hustrur och till den 42 år yngre älskarinnan Fanny Falkner, men att ingen ur den kvartetten beskrivit honom som kvinnohatare. Istället tycks han

”i förhållandena mest ha varit ömsint och känslig, överkänslig kanske”. Problemet var att i en tid då kvinnan var underställd mannen och svenska celebriteter tog sig unga, vackra hustrur och älskarinnor och var regelbundna bordellbesökare, förälskade sig Strindberg i och gifte sig med ”intellektuella, självständiga kvinnor med egen yrkesinriktning”.

Siri von Essen

Konflikterna och problemen i hans förhållanden, menar Jan Myrdal, berodde på att ”han faktiskt valde kvinnor vilka hade eget värde utanför sexualitet och dåtida tjänande husliga kvinnoroll och att han umgicks med sina kvinnor som människor”.

Strindberg eldade också själv på sitt rykte som kvinnohatare när han offentligt gjorde upp med sina skilsmässor med ett grovt och uttrycksfullt språk.

Johan August Strindberg föddes på Riddarholmen i Stockholm den 22 januari 1849. Han växte upp i de slumliknande Klarakvarteren i centrala staden, innan familjen 1856 flyttade till Vasastan. Det var inget fattigt hem: Augusts pappa Carl Oscar var ansvarig för godstrafiken med ångbåt på Mälaren, hans mor Ulrika Eleonora var en före detta servitris och hushållerska. Strindbergs självbiografiska Tjänstekvinnans son (1886) behandlar detta.

August Strindberg var bara 63 år gammal när han den 14 maj 1912 avled i sviterna av magcancer. Han dog hemma i sin säng i Blå Tornet. Strindberg följdes till sin sista vila på Norra begravningsplatsen i Solna av mer än 60.000 människor, de flesta arbetare. I täten av tåget vajade röda fanor. 

OVÄN MED KYRKAN

August Strindberg var oerhört produktiv: han skrev tio romaner, lika många novellsamlingar och ett 60-tal dramer och pjäser. Bland hans mest kända verk märks Mäster Olof (1878), Fadren (1887), Hemsöborna (1887), med den välkända inledningen ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen” samt En dåres försvarstal som gavs ut 1887. Strindbergs mest spelade verk Fröken Julie kom 1888, pjäsen Ett drömspel 1902 och Svarta Fanor 1907.

1884 blev Strindberg åtalad för hädelse efter utgivningen av novellsamlingen Giftas. Strindberg gjorde upp med falskheten hos prästerskapet:

”Så blev han konfirmerad på våren. Det uppskakande uppträdet, då överklassen tog ed av underklassen på Kristi lekamen och ord, att den senare aldrig skulle befatta sig med vad den förra gjorde, satt länge i honom. Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon å 65 öre kannan och Lettströms majsoblater å 1 kr. skålp(undet), vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1 800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod, föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick ”stämningar”.”

Strindberg frikändes.