Storpolitik bakom halshuggningarna i Saudiarabien

Bland de 47 personer som halshöggs 2 januari fanns medlemmar i det sunniextremistiska al-Qaida, men också företrädare för Saudiarabiens förtryckta shiamuslimska minoritet.

Den mest kände av dessa var den shiitiske religiöse ledaren Nimr al-Nimr, som manat till fredliga protester och krävt demokratisering av landets diktatoriska styre.

Bakom massavrättningen finns tydliga inrikespolitiska syften.

Ett växande problem för den kungadiktaturen är terroristerna på saudisk mark. Regimen har i decennier stött terrorgrupper i andra länder och tolererat al-Qaidas närvaro inom landet. Men det sistnämnda gällde så länge ”de pissade utanför och inte i det egna tältet”, som den brittiske professorn och Mellanösternkännaren Paul Stevens uttryckt det. Terror på hemmaplan tolereras inte.

Ett annat problem är det utbredda missnöjet med diskriminering, arbetslöshet och dåliga levnadsförhållanden som finns i de östra shiadominerade delarna av Saudiarabien.

Under bland andra Nimr al-Nimrs ledning har missnöjet tagit sig uttryck i återkommande protester på gatorna sedan mars 2011. Den saudiska regimen har i sammanhanget stämplat al-Nimr som terrorist och agent för Iran.

Med sjunkande exportinkomster till följd av prisfallet på olja finns en rädsla för att missnöjet ska spridas till övriga delar av landet. Budgetunderskottet är rekordstort. Dagarna innan avrättningen genomfördes en femtioprocentig höjning av bensinpriset och snart väntar höjda avgifter för el, vatten och fotogen och kanske rent av införandet av en inkomstskatt.

Massavrättningen är en maktdemonstration om vad som väntar alla som opponerar sig mot kungahuset och dess intressen. Men den visar också att de styrande saudierna ser sekteristisk splittring som ett verktyg för att stärka sin ställning internt och för att slå mot den historiska fienden, det shiamuslimska Iran.

Avrättningen av Nimr al-Nimr har resulterat i protester bland shiiter inom och utanför Saudiarabiens gränser. Iran och dess religiöse ledare Ali Khamenei fördömde kraftfullt agerandet och utlovade ”gudomlig hämnd”. Det fick i sin tur Saudi-arabien och flera av dess allierade stater i Gulfen att bryta de diplomatiska förbindelserna med Iran.

Det är tydligt att regimen ser hetsen mot shiiter och mot det shiitiska Iran som en möjlighet att vända saudiska sunniters blickar bort från de reella problemen inom landet. Men ännu viktigare är de effekter splittringen kan få i det storpolitiska spelet i Mellanöstern.

Det handlar bland annat om Syrien. Saudierna har tillsammans med turkarna varit de mest fanatiska understödjarna av de väpnade grupperna i Syrien. Dessa länder har, såsom USA:s vicepresident Joe Biden sade i ett tal på Harvard University 2014, pumpat in hundratals miljoner dollar och tiotusentals ton vapen till al-Qaida och andra extrema jihadister med målet att störta Syriens Bashar al-Assad.

Det är tydligt att saudierna är missnöjda med att den syriska armén med hjälp av ryska flyginsatser pressat tillbaka saudistödda terrorgrupper. Lika starkt är missnöjet med försöken att få till stånd en förhandlingslösning och koncentrera krafterna på att bekämpa Islamiska staten. Det vore enligt saudierna detsamma som att kapitulera för Iran, som hela tiden stått bakom Assad.

Här ser kungaregimen sin chans. Ökad splittring i regionen skulle kunna sabotera de planerade syriska fredssamtalen och ge möjlighet att fortsätta kriget.

En annan utveckling som saudierna är missnöjda med är det historiska kärnenergiavtalet för Iran, som slöts i juli 2015 och godkändes av FN:s säkerhetsråd. Saudierna fruktar att Iran ska tas in i den västerländska stugvärmen och efter avskaffade sanktioner stärkas politiskt och ekonomiskt.

Ett tredje skäl till missnöje är kriget i Jemen, där Saudiarabien efter tio månaders bombande står lika långt från en militär seger som våren 2015. På samma sätt som saudierna svartmålar den egna shiitiska minoriteten som potentiella landsförrädare utmålas måltavlan för de bombningarna, den folkligt förankrade shiitiska Houtirörelsen, som Irans förlängda arm i Jemen.

Genom att utmåla Iran som ett ökande hot mot hela regionen kanske fler stater kan fås att ekonomiskt och militärt stödja kriget.

Kommer den saudiska regimen att lyckas med att trycka ner den inhemska oppositionen och stärka sin ställning i regionen?

Det är inte alls säkert. Shejk Ali al-Ahmed, tidigare politisk fånge i Saudiarabien och vän till Nimr al-Nimr, säger till US-amerikanska Democracy Now att regimen begått ett enormt misstag genom att avrätta en brett respekterad folklig ledare.

Flera av Saudiarabiens allierade i den muslimska världen, däribland Egypten, har också tydligt visat att de inte stödjer konfrontationslinjen mot Iran.