Händelseutvecklingen i Libyen går med en rasande fart. Det land som verkade stabilt för bara ett par veckor sedan står inför ett totalt uppror. Delar av statsmakten har gått över till oppositionen, och Muammar Gaddafi och regimen verkar ha förlorat kontrollen över delar av av landet. Det gäller östra Libyen kring staden Benghazi. Vem är Muammar Gaddafi och vad representerar den libyska regimen?
Efter att i september 1969 ha störtat Kung Idris I i en oblodig statskupp positionerade sig Gaddafi under de första årtiondena som en arabisk nationalist som genomförde välfärdsreformer. Liksom övriga nationalistiska arabledare stödde Gaddafi palestiniernas sak, men han kom samtidigt på kant med den palestinska befrielseorganisationen PLO och finansierade egna grupper bland flyktingarna i Libanon.
Gaddafi har gjort sig känd för en ombytlig politik. Ett exempel: När fredsförhandlingar mellan PLO och Israel ägde rum 1995 utvisades 30000 palestinier ur Libyen, som en kollektiv bestraffning av den palestinska kolonin i landet.
Gaddafis politik har med åren kommit att bli mer provästlig, även om han samtidigt talat om att de sydliga länderna behöver skapa sin egen militärallians som en motvikt till nordsidans Nato. Trots sådana uttalanden kom den libyska regimen att inleda ett omfattande samarbete med västmakterna, främst Italien, Storbritannien och Frankrike.
Under det folkliga upproret i Tunisien gav Gaddafi sitt stöd till den störtade Ben Ali, och han försvarade Hosni Mubarak i Egypten. Därmed hamnade han i konflikt med regionens alla progressiva krafter. Gaddafi sade att den tunisiska revolutionen var lika hemsk som de amerikanska och ryska revolutionerna.
Kanske anade han vad som komma skulle i Libyen.
Trots talet om en arabisk socialism, i efterspelet av de antikoloniala strömningarna från 1950-talet och framåt, var de arabiska regimerna i grunden borgerliga. Detta även om en rad behjärtansvärda sociala reformer genomfördes.
”Medan Gaddafi hade ett stort antal fiender inom Libyen, gav hans användande av landets enorma oljeinkomster till att erbjuda subventionerad hälsovård, utbildning och bostäder för invånarna, liksom hans vilja att stå upp mot väst, en goodwill som han fortfarande drar nytta av i dag”, säger Dirk J. Vandewalle, Libyenexpert vid universitetet i Darmouth, USA, till CNN.
Men de första årtiondenas sociala innehåll i den libyska revolutionen har gått i stå. Trots landets stora oljerikedomar är fattigdomen omfattande, och arbetslösheten ligger på 30 procent.
Och trots allt tal om en unik arabisk libysk modell förblev landet i mycket ett klanbaserat samhälle.
Den sociala frågans roll i Libyen är i skrivande stund svår att avgöra. Inom oppositionsrörelsen, i synnerhet i landets östra delar, är många klanledare angelägna att säkra en större del av oljeinkomsterna för sig själva.
”Landets östra halva, där Benghazi är centrum, har en lång historia av motstånd mot utomstående intressen och av motstånd mot Gaddafis regering i Tripoli. Sedan han tog makten i en kupp 1969, har Gaddafi gått vid sidan av regionens klaner för att istället gynna sin egen klan Qatatfa i samband med tillsättandet av regeringsposter. Även om största delen av oljan finns i östra delen av landet, så får området en relativt liten del av statliga investeringar och resurser”, skriver Wall Street Journal 20 februari.
Samtidigt som det sociala missnöjet ökat så sitter Libyen på fonder på 65 miljarder dollar. Men dessa tillgångar har inte gått till utveckling av Libyen utan till investeringar i italiensk aktiemarknad. Landet äger 4,6 procent i Italiens näst största bank, Unicredit, och har en stor aktiepost i Fiat.
I ett tv-sänt tal i helgen medgav en av Gaddafis söner, Saif el-Islam Gaddafi, att militären öppnat eld mot demonstranter. Men han hävdade att det berodde på att militären inte hade utbildning i att hantera kravaller. Han lovade nya medielagar, en omarbetad konstitution och även en ”ny nationalsång och ny flagga”. I ett försök att minska missnöjet i arbetarklassen lovade Saif el-Islam Gaddafi att höja lönerna. Han varnade också för att Libyen kan falla samman i islamska emirat.
Men löftena och varningarna till trots fortsätter upproret. Kravaller och sammandrabbningar äger i skrivande stund rum i huvudstaden Tripoli, där myndighetsbyggnader står i lågor. Samtidigt har flera klanledare gått över till oppositionen.
Den dramatiska utvecklingen i Libyen har lett till slitningar inom en rad västmakter. Under de första nio månaderna 2010 levererade Storbritannien vapen till Libyen för 200 miljoner pund. 2007 undertecknade Frankrike kontrakt på vapenförsäljningar för motsvarande 405 miljoner dollar. Krafter i USA kritiserar nu Italien, Frankrike och Storbritannien för sina kontakter med Gaddafi, eftersom de själva inte byggt upp samma ekonomiska förbindelser med Libyen. Dessa söker efter allierade inom proteströrelsen.
De oppositionella i Libyen består av olika krafter med egna agendor. Fronten för Libyens befrielse fick under 1980-talet stöd av amerikanska CIA. Huruvida de har fått stöd efter Gaddafis ”normalisering” med väst är oklart.
De europeiska makterna är tillsammans med USA samtidigt osäkra på vad utfallet av protesterna blir. Vilket styre efterträder Gaddafi? Därav EU:s försiktighet, och därav Carl Bildts mumlande. ”EU:s utrikesministrar fördömer våldet men ger inte demonstranterna sitt uttalade stöd”, kommenterar SVT text. ”Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet”, säger Bildt.
Uttalandena återspeglar den europeiska borgarklassens frustration över att den inte har kontroll över situationen.
