Ledare: Viruset slår inte jämlikt – arbetares liv och hälsa måste skyddas

Att personer över 70 år definieras som en riskgrupp i förhållande till coronaviruset torde vara känt av alla. Att gränsen drogs vid just 70 har kritiserats, men någonstans var Folkhälsomyndigheten (FHM) tvungen att dra strecket gentemot det mer luddiga uttrycket att äldre utgör en riskgrupp. Bättre då att sätta ett streck med marginal.

Men strecken och marginalerna till andra riskgrupper har inte kommunicerats lika tydligt. Inte heller vilka riskfaktorerna är. En orsak är att det finns olika sorters risker; en där dödligheten är större, en annan där risken att smittas är större. Ytterligare en orsak lär vara att alla faktorer inte är kända. Men i takt med att vi lär oss mer om det förödande coronaviruset desto mer kan vi lära oss om riskfaktorer, pandemibekämpning och samhällspåverkan.

Informationsflödet kring corona har varit stort. Så stort att det för en vanlig person är svårt att veta vad som är sant eller falskt, rätt eller fel. Ska man lyssna till coronaförnekare som Donald Trump och Jair Bolsonaro? Ska vi lyssna till Folkhälsomyndigheten eller till de 22 svenska forskare som i flera debattartiklar kritiserat myndigheten?

Hur ska vanligt folk kunna manövrera bland alla utspel om hur coronapandemin har hanterats i Sverige när buden är så olika? Organisationer med hög trovärdighet såsom Världshälsoorganisationen (WHO) har inom loppet av några dagar både varnat för Sveriges strategi och hyllat densamma. I slutet av juni pekade WHO ut Sverige som ett av elva riskländer och nu i början av juli säger WHO genom sin generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus att andra länder borde lära av Sverige.

I spåren av coronapandemin har desinformationen och mängder av vilseledande information strömmat fram. WHO har beskrivit det hela som en ”infodemi”. Mängder av förståsigpåare har spätt på osäkerheten genom att spekulera i möjliga botemedel, alternativa strategier samt sprida diverse konspirationsteorier kring viruset. 

Nu kommer alltfler relevanta rapporter och studier relaterade till viruset, inte bara i medicinsk utan även i samhällelig mening. Förra veckan kom två svenska studier som visar på virusets klassmässiga karaktär.

I Läkartidningen skriver tre professorer och en doktorand om hur viruset slår strukturellt. Det som påverkar smittspridningstakten är materiella saker som trångboddhet, tillgång till kollektivtrafik, möjlighet att arbeta hemifrån samt att de som bor i miljonprogramsområden i större utsträckning är tillsammans med äldre, både genom sitt jobb och i familjen.

Här har den så kallade överdödligheten varit mycket stor. Forskarna nämner somalier, syrier och irakier som grupper detta syns tydligast. Tidigare har det beskrivits som en överdödlighet bland invandrargrupper och förklarats med bristande språkkunskaper: att FHM:s information inte nått somalisktalande personer.

Debattörer, inte minst på högerkanten och bland de främlingsfientliga, var snabba att hävda att bristande språkkompetens låg till grund för överrepresentationen av avlidna i covid-19 i områden med låg inkomst. Men så enkelt är det inte. 

En förklaring ligger i sämre grundhälsa, men de tydliga sociala skillnaderna kan inte förklaras av underliggande sjukdomar och medicinska riskfaktorer. Forskarna pekar istället på att skillnaderna i Sverige är ett uttryck för social ojämlikhet. Svagt etablerade invandrargrupper har drabbats oproportionerligt mycket. Men ojämlikheten ska inte ses i förhållande till etnicitet utan till klass, vilket blir tydligt om man tar in förra veckans rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). 

Den mer nyanserade bilden visar att en persons möjlighet att ta till sig och reagera på krisinformation kan bero på många faktorer, där språk bara är en. Faktorer som tillgång till internet, hög ålder, underliggande hälsorisker, trångboddhet, missbruk, fetma och så vidare, påverkar också. Flera av dessa faktorer är vanligen relaterade till fattigdom. Det är därför uppenbart att den tydliga överensstämmelsen mellan inkomst och hälsa visar att arbetarklassen drabbas extra hårt av coronavirusets härjningar.

Korrelationen mellan dödlighet i covid-19 och inkomst syns tydligt. I Stockholmsregionen, där smittspridningen varit störst och tidigast, har de stadsdelar med lägst inkomster störst dödlighet och de rika stadsdelarna med högst inkomster har lägst dödlighet. I Rinkeby-Kista och Skärholmen är medelinkomsten cirka 220.000 kronor om året. Där är coronadödligheten 17 respektive tolv per 10.000 personer, medan coronadödligheten i stadsdelar med en medelinkomst på över 440.000 kronor om året, såsom Norrmalm, Bromma, Kungsholmen och Östermalm, ligger på strax över sju per 10.000 invånare. 

I slutet av maj var andelen avlidna i Stockholmsstadsdelen Rinkeby-Kista mer än fyra gånger så hög som i höginkomstkommunen Danderyd. Klassamhället är alltså en fråga om liv och död. 

Arbetare kan inte på samma sätt som tjänstemän och höginkomsttagare jobba hemifrån. Låginkomsttagare, de utan fast anställning, de med otrygga jobb och bemanningsanställda exponeras mer för smittan. Likaså de som arbetar i serviceyrken och på samhällsnödvändiga positioner inom vård, transport och omsorg.

Arbetarklassen måste därför värnas extra i coronapandemin. Det handlar inte bara om en politik för att trygga jobben, utan det handlar om att skydda och säkra arbetarklassens liv och hälsa. Det görs genom en utbyggd samhällsservice, ägd och driven av det offentliga. Det handlar om att bygga ut kollektivtrafiken så att arbetare kan ta sig till jobbet på ett säkert sätt, det handlar om att få fler händer i vården med rätt till heltid och där sextimmarsdag är heltidsnormen.

Det handlar om att bygga bort trångboddheten där hyrorna ligger på nivåer som arbetare har råd att betala. Det handlar om att rekonstruera de förstörda beredskapslagren och säkerställa en långsiktig tillgång till skyddsutrustning.

Det handlar om att höja arbetarklassens löner och kompensera för de extra påfrestningar och det extra arbete som pandemin medfört. I förlängningen handlar det om vilket samhällsystem vi vill ha, men här och nu handlar det om att rädda liv.