Visselblåsaren: ”Facket sätter ribban för stridsåtgärd för högt”
För tre år sedan fick vårdbiträdet Stine Christophersen en varning av sin chef när hon avslöjade missförhållanden på ett av Attendos vårdboenden. Precis som brevbäraren Emilia Leijon-Amrén menar hon att facket inte varit tillräckligt stöttande.
I en intervju med Proletären kritiserar Brevbäraren Emilia Leijon-Amrén sin fackförening, Seko, för att inte ge henne tillräcklig med stöd (se artikel på sida 6). Detta efter att Postnord utfärdat en varning när hon larmade om missförhållanden på företaget till Mitti och Sekotidningen.
Att ett företag inskränker anställdas yttrandefrihet genom varningar är dock ingen isolerad händelse. Under våren 2020, mitt under coronapandemin, slog vårdbiträdet Stine Christophersen larm i Expressen om vårdbolaget Attendos bristfälliga coronarutiner och underbemanning på ett äldreboende i Stockholm. Missförhållanden som med största sannolikhet ledde till smitta spreds i onödan och riskerade livet på de gamla.
Precis som Emilia Leijon-Amrén menar Stine Christophersen att stödet från facket efter att hon varnats inte var tillräckligt.
– Facket har en väldigt hög ribba för vad de anser som grund för en stridsåtgärd. Just nu ser de lite genom fingrarna på händelser som inte leder till att du blir av med din tjänst eller blir omplacerad mot din vilja, säger Stine Christophersen till Proletären.
Trots att Stine Christophersen först tog upp sin kritik internt så kallade Attendo upp henne till kontoret där en HR-specialist menade att hon ljugit i media och blev tilldelad en skriftlig varning. En varning som Tingsrätten 2022 klassade som olaglig och ett brott mot meddelarskyddet.
Hon förtydligar att det finns många eldsjälar inom Kommunal som gör ett bra jobb men att facket i stort är för medgörliga i sin relation till arbetsgivarna.
– Just nu behöver det gå ganska långt innan facket faktiskt gör något och driver ett fall vidare. Och det här märker arbetsgivarna. Det är då det skapas tystnadskulturer… När företag lyckas skrämma sin personal. Och om det inte finns någon som protesterar så kan arbetsgivarna flytta gränsen för vad som är okej.
Stine Christophersen förde inte sitt fall vidare via facket till Arbetsdomstolen. Den främsta anledningen var att det tog flera månader från det att hon pratade med sitt lokala skyddsombud till dess hon fick en återkoppling från längre upp i Kommunal.
– Jag kände att de inte skulle få någon effekt att vänta. Just då var jag istället glad för att Sveriges Radio ville uppmärksamma det som hänt.
När radiodokumentären släpptes valde en anhörig till en av vårdtagarna på Stine Christophersens äldreboende att polisanmäla Attendos varning. Vilket ledde till att en åklagare tog över granskningen av fallet. Samma utveckling har nu skett i fallet Postnord och Emilia Leijon-Amrén.
– Kommunal menade att jag skulle tänka på min anställning och att jag skulle vara glad över att jag hade kvar jobbet: ”Lämna de andra frågorna till de längre upp i facket”.
– Men det känns som att det finns en ovilja länge upp att ta tag i de mer svårlösta frågorna. De kan gärna fightas om saker som man kan ro hem ganska enkelt, så som skor och arbetskläder. Men den mest brinnande frågan för äldrevården kanske inte just är arbetsskor.
Stine Christophersen menar att facket måste finnas där som en motvikt till arbetsgivaren och ta tag i situationer som kan kräva stridsåtgärder och sluta jämka kring frågor så som anställdas yttrandefrihet, strejkrätten och anställningsskyddet. Om facket ändrar sina prioriteringar skulle medlemsantalet växa, tror hon.
– Det funkar inte om facket värnar om arbetsfred hela tiden. Freden inrättas inte under förhållandet att arbetsgivarna ska ge upp något i förhandlingarna. Det är snarare på arbetarnas bekostnad som freden skapas.
– Det här är inga radikala tankar och jag tror att många inom Kommunal håller med mig. Det fanns många äldre kvinnor på min arbetsplats som var trötta på facket och det var inte som att dessa skakade hand med svarta blocket-demonstranter.