När folkhälsa blev till privata vinster – del 5

Visserligen avskaffade Socialdemokraterna husläkarlagen efter valsegern 1994. Men med EU-inträdet fick nyliberala idéer allt bredare spridning i det parti som sedan decennier lett uppbyggnaden av en offentligt ägd sjukvård och som tillsammans med Kommunisterna varit bärare av den klassmässiga principen att vård och om-sorg ska göras lika tillgänglig för hela folket oberoende av plånbokens tjocklek.

Göran Persson blev statsminister 1996 och till socialminister utsåg han Margot Wallström som öppet drev på privatiseringarna: ”Jag vill inte ha något skyttegravskrig när det gäller privat eller offentlig vård. Låt oss istället koppla ihop privat och offentlig vård på ett förtroendefullt och realistiskt sätt”, sade hon i december 1997 i tidningen Dagens Medicin.

På landstingsnivå drev politiker i alla partier vid denna tid på för det som då kallades privata alternativ. Redan hade hälften av landstingen avskaffat den traditionella förvaltningen och infört två separata organ, utförare och beställare. En organisationsform med två syften.

Att införa kapitalistiska styrmedel i den offentligt drivna vården och att underlätta offentlig upphandling av privata aktörer. Som i Västmanland där skrotandet av husläkarlagen aldrig slog igenom då de nyligen öppnade privata vårdcentralerna aktivt understöddes av landstinget.

Eller som i Västra Götaland där arbetet att på försök skapa en storregion av Göteborgs kommun och landstingen i Bohuslän, Älvsborg och Skaraborg snabbades på. Här var syftet uttalat att underlätta för ”alternativa driftformer”, vilket är ett kodord för olika former av privatisering.

I utredningen ”Framtidens primärvård i Västsverige”, som låg till grund för de organisatoriska förändringar som infördes 1999 när Region Västra Götaland såg dagens ljus, var den politiska enigheten om privata driftformer total från Moderaterna till Vänsterpartiet. Vilket övertydligt slogs fast i den av politikerna i september 1997 framlagda utredningen:

”Då ska driften av primärvården kunna ske av en annan part än den egna organisationen. Det lokala initiativet skall då vara vägledande. Ett lokalt initiativ kan komma från primärkommunen, enskild operatör eller kooperativ.”
Alltså öppna dörrar för privat drift av primärvården! Som av en händelse var detta exakt vad kapitalisterna då önskade.

”Den privata vården kommer att expandera inom primärvården. De första öppningarna sker där eftersom det inte är lika politiskt känsligt son sjukhus.” Så föll orden när Gösta Jedberger, vd för Praktikertjänst i januari 1998 intervjuades i Dagens Medicin.

Mindre än trettio år efter förstatligandet av alla apotek under den socialdemokratiska regeringen Palme kom också våren 1998 den av regeringen Persson beställda apoteksutredningen med förslag om att privata apotek åter ska tillåtas.

De privata vårdföretagen var ännu i sin linda men på den politiska nivån gick förändringen snabbare än vad folket kunde ana. I sanning ett organisatoriskt system-skifte. En förändring som inte motsvarades av folkviljan. För när ställde något parti frågan till folket om dess syn på sådana grundläggande förändringar?

Ingenting tilläts stoppa de snabbt växande privata vårdföretagen. Inte ens så omskakande händelser som skandalen på det av ISS-Care nystartade äldreboendet Polhemsgården i Solna hösten 1997. Bara en och en halv månad efter öppnandet slog undersköterskan Sarah Wägnert larm om vanvård. Patienter fick ligga timtals i våta blöjor och många hade fått omfattande liggsår medan andra var uttorkade.

Skandalen avslöjades av tv:s Rapport och fick stor spridning. Nu var goda råd dyra, för att rädda ansiktet på privatiseringsivrarna. Politikerna i Solna övertog driftansvaret. På nationell nivå skapades lex Sarah, en lag som stadgar att den som upptäcker missförhållanden i omsorgerna, offentlig som privat, ska anmäla detta till Socialnämnden. Operationen lyckades, de privata bolagens intåg i vården räddades och redan 2001 beslutar Solna kommun att åter privatisera Polhemsgården.

Under denna tid växte de privata vårdföretagen snabbt. Störst och snabbast växande var Bure som i det tidiga 1990-talet startats med statliga löntagarfondspengar. För struntsumman 300 miljoner kronor köpte Bure 1999 S:t Görans akutsjukhus från det då borgerligt styrda Stockholms läns landsting.

Som för att konfirmera sin dominans på den lukrativa svenska sjukvårdsmarknaden börsintroducerades Bure vid millen-nieskiftet och bytte samtidigt namn till Capio. Den höga vinstmarginalen på över 5 procent, vid denna tid dubbelt så stor som främsta konkurrenten Caremas, hade i stor utsträckning använts till nya företagsköp i Sverige, Norge, Danmark, Polen, Schweiz och Storbritannien.

Vd Per Båtelsson utlovade de nya aktieägarna att företaget nu skulle växa med 20 procent per år. Vilket sedan har förverkligats genom att Capio köpt ett flertal sjukhus i Tyskland och Frankrike, viktiga investeringsländer därför att de utgör Europas största och näst största sjukvårdsmarknader.

Redan 2002, bara två år efter börsintroduktionen, rapporterade Capio en femtioprocentig ökning av årsomsättningen och en fördubbling av vinsten från 124 miljoner till 211 miljoner kronor. Som skäl angavs i tidningen Dagens Medicin att ”efterfrågan på den svenska marknaden är stark. Den införda vårdgarantin har resulterat i en större patientrörlighet och ökade intäkter i flera av Capios enheter”.

Exemplet vårdgarantin är intressant. Den har tillkommit som svar på system-skiftet i vården från samhälleligt styrd behovsproduktion till, visserligen skattefinansierad men ändå, kapitalistisk marknadsproduktion. Motivet till vårdgarantin är att landstingen i nedskärnings- och privatiseringstider inte längre kan garantera lika vård för alla. Sängplatserna räcker inte, personalen är för liten. Alltså skapar politikerna en vårdgaranti som starkt gynnar privata vårdföretag genom patientens rätt att för det egna landstingets pengar söka sjukvård på andra institutioner.

Till folket, patienterna, lanserar politikerna vårdgarantin som en valfrihetsreform, och en rätt att få vård i tid. Men i grunden gynnar vårdgarantin mest de privata vårdgivarna som kan tjäna stora pengar. Pengar som borde ha använts för att förbättra och trygga den offentligt drivna vården så att vårdgarantin inte behövs.

”Den införda vårdgarantin har resulterat i en större patientrörlighet och ökade intäkter i flera av Capios enheter”, skrev Dagens Medicin senhösten 2002 i en artikel med rubriken Kraftigt ökande vinst för Capio. Vinster som användes för att växa ytterligare. Samma år köptes Scandinavian Heart Center i Göteborg. Men den största expansionen skedde utanför Sverige.

Den privata tillväxten under de första åren på det nya seklet belyses tydligt av siffror som för några år sedan togs fram av Riksdagens utredningstjänst. Mellan 2003 och 2008 ökade antalet anställda inom kommunernas och landstingens vård och omsorg med ynka 0,2 procent eller 1118 personer. Men samtidigt sjönk antalet offentliganställda med 11648 personer medan antalet privatanställda ökade med 12.538.

Sedan millennie-skiftet har också Capio och de andra stora vårdbolagen fortsatt sin snabba tillväxt. År 2001 köpte de svenska landstingen vård från privata företag för 10 miljarder kronor, en summa som fördubblats till nästan 21 miljarder 2010. Lönsamheten i branschen är nästan dubbelt så hög, 14,9 procent, jämfört med en lönsamhet på 8,4 procent för svenska företag i genomsnitt.

Under dessa år såldes också de flesta stora vårdbolag till riskkapitalbolag. 2005 köptes Aleris av Wallenbergkontrollerade EQT, samma år köptes Carema av koncernen Ambea med 3i som huvudägare, 2006 köpte Apax Parner/Nordic Capital ut Capio från börsen. IK Invest har köpt Attendo Care.

Samtliga riskkapitalbolag har liknande upplägg så att vinsterna hamnar i skatteparadis som Jersey, Guernsey och som i fallet Capio i Luxemburg.

Det är stora pengar som från de svenska skattebetalarna går till de privata vårdbolagen. Men samtidigt ger den privata vården mycket mager återbäring i form av företagsskatt. Riskkapitalbolagen trollar undan nästan all skatt i sina paradis. Ett konkret exempel är att under de tolv åren från Capios köp av S:t Görans sjukhus 1999 till 2011 betalade det lönsamma bolaget ynka 16700 kronor i bolagsskatt för sjukhuset.

– Sverige är ett skatteparadis, förklarade Capios finansdirektör Håkan Winberg i Dagens Industri i oktober 2011. Under denna tid redovisade Capio S:t Göran ett samlat resultat på 481,6 miljoner kronor.

S:t Göran är i sanningen en kassako som Capio slår vakt om. När landstinget i Stockholm förra året gjorde en ny upphandling av driften av S:t Göran för åren 2013 till 2021 vann Capio åter det lukrativa kontraktet värt cirka 1,3 miljarder kronor per år. Eftersom det finns en option på förlängning av kontraktet i ytterligare fem år så kan avtalet värderas till minst 12 och som mest över 18 miljarder kronor.

Capio fortsätter att växa och köpte i november förra året Caremas sjukvård, bestående av 35 vårdcentraler och flera specialistverksamheter landet runt. Carema som blev ökänt i samband med skandalen 2011 på äldreboendet Koppargården, ska koncentrera sig på just omvårdnad. Men affären pekar på hur kapitalistisk drift hela tiden leder till koncentration av verksamheten på allt färre privata aktörer.

I dagsläget drivs cirka tio procent av sjukvården av privata företag. Inom primärvården var cirka 40 procent av vårdcentralerna privata. Räknar vi antalet läkarbesök så gjordes 32 procent år 2010 hos privata vårdgivare. Här låg Stockholm i topp där över hälften 52,2 procent av läkarbesöken gjordes hos privata vårdgivare.

Politikerna räknar med att den privata vården ska öka. Socialdemokraterna brottas under den just pågående kongressen med sin interna debatt om att utestänga riskkapitalbolag och införa ”non-profit”, icke vinstdrivande privatvård, som det ”goda” alternativet till offentligt driven vård.

Borgaralliansen och dess socialminister Göran Hägglund har inga besvär alls med privatvård. Han förklarar ständigt att det inte finns någon gräns för privatiseringen, inte heller att begränsa vårdbolagens vinster eller att stänga ute riskkapitalbolagen. Hägglunds och regeringens linje är att det är upp till marknaden, alltså patienterna, att avgöra vem som ska driva vården.