Hoppa till huvudinnehåll
Av
Utrikesskribent

Kan syriska folket lita på Trump?

Medan progressiva krafter i USA manar till protester mot reaktionären Trump finns det andra som är glada över hans valseger. Många syrier hoppas på ett slut på det den destruktiva imperialistiska inblandningen. Men går det att lita på Trump?


Att invånare i Syrien jublar eller åtminstone känner sig mer hoppfulla efter valet i USA är inte konstigt.

Den sittande presidenten Barack Obama bär ett stort ansvar för massdöden, förstörelsen och flyktingkatastrofen i Syrien. Utan inblandningen av USA-imperialismen och dess allierade, utan deras massiva stöd till de väpnade grupperna, så hade det fasansfulla kriget med största sannolikhet aldrig brutit ut.

För folket i Syrien symboliserar Hillary Clinton inte bara en fortsättning på det som varit. Hon står för något ännu värre. Hon har öppet förespråkat ett mer aggressiv militärt agerande mot Syriens regering, och terroristfinansiärerna Saudiarabien och Qatar har pumpat in stora belopp i paret Clintons stiftelse.

Jämför det med Trumps tydliga kritik mot USA:s destruktiva krig.

Det var fel att störta Iraks Saddam Hussein och Libyens Muammar Gaddafi, för det har bara lett till terror och kaos, menar Trump. Det är fel att försöka störta Syriens Bashar al-Assad och stödja ”moderata” rebeller när IS är huvudproblemet. Bättre att USA gör gemensam sak med Ryssland mot terroristerna, menar den blivande presidenten. Vilket var vad Trump och Putin talade om under sitt telefonsamtal i måndags.

Det är inte konstigt att många syrier är glada över att Trump besegrade Clinton.

Att kasta ur sig löften om dramatiska förändringar under en valkampanj är en sak. Vad Trump kommer att göra som president kan mycket väl bli något helt annat.

Det är uppenbart att det finns motsättningar inom USA:s politiska och militära maktelit i synen på vad som bör göras i Syrien. Här finns många som likt Clinton vill trappa upp de militära insatserna. Här finns också krafter som anser att åtgärder som gynnar al-Qaidaterrorister i Mellanöstern är kontraproduktiva och utgör ett allvarligt hot mot USA:s intressen.

Motsättningarna talar för att Trump skulle kunna finna stöd för åtminstone en försiktig utrikespolitisk kursändring.

Det finns annat som talar för att det mesta kommer att fortsätta som tidigare.

Den förste utländska ledare som Trump ringde efter valsegern var Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Han leder det Israel vars krigsmakt återkommande bombat den syriska armén och stött Jabhat al-Nusra och andra grupper som terroriserar Syriens folk.

Flera av Trumps närmaste medarbetare är lika mycket krigshetsare som Hillary Clinton. Blivande vicepresident Mike Pence tillhör Republikanska partiets etablissemang. Han tycker precis som Clinton att USA borde upprätta en flygförbudszon över delar av Syrien. Att göra det vore detsamma som en krigsförklaring mot Syrien och indirekt mot dess militära samarbetspartner Ryssland. Pence har också lyft fram behovet av att visa de militära musklerna mot de som sticker upp när USA framstår som svagt.

I september utnämnde Trump den tidigare CIA-chefen James Woolsey till en av sina rådgivare. Woolsey tillhör den grupp av neokonservativa hökar som ihärdigt lobbade för Irakkriget 2003 och har starka band till det militärindustriella komplexet.

En som avfärdar alla tankar på ett utrikes-politiskt skifte är Mellanösternreportern Robert Fisk. Stödet till Israel kommer att fortsätta precis som vapenexporten till Saudiarabien, skriver han i brittiska The Independent.

Det är också det budskap som sprids av den saudiska panarabiska tv-kanalen al-Arabiya. Bara ett dygn efter att Trump vunnit spred al-Arabiya nyheten att medarbetare i Trumps kampanjstab redan i våras meddelade Saudiarabien och övriga Gulfstater att de inte skulle lyssna på ”kampanjretoriken”. Budskapet var istället att Trump ”ser framemot att göra affärer tillsammans och utforska möjligheter om han skulle vinna presidentposten”.

Om ovanstående är sant vet vi inte.

Men det syriska folket gör nog klokast i att inte lita på en blivande president för världens imperialistmakt nummer ett – oavsett vackra löften.