EU-politiken bakom kriminaliteten i Malmö
Segregation, högerpolitik och EU-medlemskap bär skulden till kriminaliteten i Malmö. Lösningarna måste vara kollektiva.
Det nya året har knappt börjat och redan har två personer i Malmö skjutits ihjäl. Den senaste en 16-årig tonåring vid en busshållplats i Rosengård vid sju på kvällen.
Samma natt som det senaste skottmordet i Malmö besköts en lägenhet med sju skott i området Holma i södra Malmö. Dessutom sköts en ung kvinna och skadades allvarligt i Rosengård en vecka tidigare. Det nya året hade inte ens hunnit fylla två veckor.
Att det råa våldet och kriminaliteten ökar i landet är inget nytt, inte heller att Malmö sticker ut. Vill man sätta sig in i statistisken så finns den svart på vitt hos Brottsförebyggande rådet.
Våldet, kriminaliteten och otryggheten är på de flestas läppar i Malmö. Och hur skulle det inte kunna vara det? Drabbas man inte direkt så går det ingen förbi om man läser eller lyssnar på de lokala nyheterna. Tiden är förbi när man kunde skylla på senastionsmedia, att det blev en höna av en fjäder och så vidare. Besitter man fortfarande en sådan attityd svävar man i det blå långt ifrån människors verklighet.
Själv såg jag i höstas dagligen hur knarklangare härjade fritt där jag bor, i närheten av den berömda knarkrondellen vid Folkets park i Malmö. Vid denna tid eskalerade langarnas aktivitet så till den milda grad att förskolan vid rondellen fick flytta ut sin verksamhet i parken under vissa tider för att undkomma langarna som höll till vid ingången till förskolan. Föräldrar blev också hotade.
När det kom ut i media var polisen tvungen att rensa upp rejält i området. I mitt hus flyttade langarna in på kvällarna för att komma undan kylan. Konfronterade man langarna var de hotfulla (inget får störa knarkaffärerna), ringde man hyresvärden och polisen lät de mest uppgivna ”jaha är de där nu igen, vi skickar en bil om det finns möjlighet”.
Denna attityd som de många unga kriminella i Malmö har är väl ändå nyliberalismen personifierad. Den individuella egoismen är total med noll respekt för andra, inte ens sina egna grannar.
Hur kan det ha blivit så här? Svaren är varken få eller enkla. Men EU-medlemskapet och med det liberaliseringen av samhället är huvudorsaken; med nedmonterade tullar; med avrelgeringar av tidigare fungerande samhällsinstanser; med en alltmer orättvis skola; med en utflyttning av arbetstillfällen; med en import av billig arbetskraft från östra Europa trots en arbetslöshet på nära 15 procent; med en misslyckad migrations- och integrationspolitik.
Allt detta kombinerat har gjort Malmö till en extremt segregerad stad, med stora fattiga områden i östra och södra Malmö där grogrunden för kriminalitet är stor.
Vad som ska göras må vara ännu svårare att svara på än vad som är orsakerna till problemen. Men tuffare narkotika- och vapenlagar känns självklart. En mer aktiv och patrullerande närpolis krävs också.
För att isolera de kriminella gängen från andra barn och ungdomar måste insatser göras i utsatta områden. Satsa på kultur och fritid för ungdomarna i förorten, skola ungdomarna i föreningsverksamheten och låt kollektivismen bli en del av vardagen. Tillsammans på fritidsgården, tillsammans i fotbollslaget, tillsammans på arbetet. Drömmen att alla från förorten kan bli en Zlatan måste få ett slut. På vilket sätt har rosengårdsborna fått det bättre av att Zlatan kan köra lyxbilar i Milano, Barcelona eller Paris?
Men det räcker inte med att endast kalla på polis eller sitta i soffan och klaga på ansvariga politiker. Om ett tryggare och rättvisare Malmö ska till krävs det att förlorarna på de senaste 25 årens nyliberala era tillsammans organiserar sig för en bättre framtid. Tillsammans är vi starka.