Hoppa till huvudinnehåll
Av

Eurokrisen ett nyliberalt stålbad

Det är uppenbart att det euroländernas åtstramningspolitik egentligen handlar om är den chockdoktrin som den kanadensiska författaren Naomi Klein har skrivit om, det vill säga att en kris ger en möjlighet att driva igenom den politik som man aldrig annars kunnat genomföra.

”Kriser kan man inte tycka om, men de erbjuder många gånger en möjlighet att komma framåt.” Så resonerar Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble (Dagens Nyheter 29 mars 2012).

Eurokrisen är ett verktyg för att påbjuda en ekonomisk-politisk ideologi som saknar legitimitet. Det är just därför det är den politiska högern, Moderaterna och Folkpartiet Nyliberalerna, och arbetsgivarnas kamporganisationer SAF och Industriförbundet, numera fusionerade till Svenskt Näringsliv, som varit mest pådrivande för en svensk anslutning till EU och därefter EMU.

Det borgerliga systemskifte som de senaste decennierna rullat fram över Sverige är en oundviklig konsekvens av medlemskapet i EU, inklusive EMU:s första och andra steg.

För det första innebär EU-anslutningen en maktförskjutning inom det svenska samhället. Marknaden ökar sitt inflytande över fördelning och utveckling, och den politiska – eller demokratiska – styrningen minskar i motsvarande grad. För det andra underlättar och påskyndar EU-medlemskapet välfärdsavrustningen och den allmänna nyliberaliseringen av det svenska samhället.

I euroområdet kan man byta regering, men aldrig politikens innehåll eftersom den är grundlagsfäst genom Lissabonfördraget. Demokratin i medlemsstaterna blir utan mening. Något som öppnar för politikerförakt, egentligen politikernas förakt för väljarna, och högerpopulism.

Den europeiska unionen i allmänhet och den ekonomiska och monetära unionen i synnerhet, bygger på en nyliberal ekonomisk politik. Den av Tyskland och Frankrike beslutade finanspakten bekräftar enbart denna konklusion.

Mario Draghi, chefen för den Europeiska centralbanken, ECB, dödförklarar den europeiska välfärdsmodellen. I en intervju i Wall Street Journal (23 februari 2012) konstaterar han kort och gott att Europa ”inte längre har råd med generella välfärdssystem”. Modellen har redan havererat anser Draghi. Han förutser bistra tider för regeringarna som tvingas balansera fortsatt åtstramning med ”strukturella reformer”, dvs avregleringar och privatiseringar.

Draghi ser den grekiska krisen som ett förebud om den nya tidens villkor med krav på nedskärningar och liberalisering, det vill säga marknadskrafterna ska få än mer svängrum, och all offentlig egendom ska säljas ut till högstbjudande.
Fakta

Eurokrisen ett nyliberalt stålbad

[[nid: view_mode=inlinenode]]