Deflation = krisen djupnar

Statistiska centralbyrån, SCB, meddelade nyligen att kostnadsprisindex, det vill säga den allmänna prisnivån i Sverige sjönk med 0,2 procent mellan september och oktober. Annorlunda uttryckt: deflation, motstatsen till inflation.

Länge har inflationen stått i centrum för uppmärksamheten. Räntehöjningar har varit en åtgärd för att hålla tillbaka inflation. Lönenedpressning har vaeit en annan metod, även om det inte är lönerna som driver fram inflation, vilket ofta påstås.

Nu är det i stället deflation, det vill säga sjunkande priser, som dykt upp som ett hotande moln på den kapitalistiska ekonomins himmel.

Spontant skulle man kanske kunna tro att sjunkande priser borde vara något välkommet. Men hur trevligt det än kan tyckas vara med allt billigare varor, särskilt för låg- och mellaninkomsttagare, så förhåller det sig precis tvärtom för just dessa inkomstgrupper.

Inflation innebär att pengar eller tillgångar som uttrycks i pengar, tex banktillgodohavanden, minskar i värde. Och mycket viktigt: minskar i värde gör också skulder. Deflation innebär i stället att pengar och liknande tillgångar, tex fordringar, ökar i värde.

För den som är skuldsatt är därför inflation (så länge lönerna hänger med) något att välkomna.

Deflation innebär i stället ytterligare en pålaga på den skuldsatte. Den som har finansierat ett bostadsköp med banklån drabbas dubbelt. Bankskulden ökar i värde samtidigt som bostadens värde sjunker.
Här finns en tydlig intressekonflikt mellan den som har just pengar och den som i stället tvingats skuldsätta sig.

Men utöver det individuella finns det ytterligare en aspekt av inflation respektive deflation.

Inflation gör det relativt ointressant att spara pengar. Bättre att köpa – eller investera – innan priserna stiger. Det blir till och med intressant att låna pengar för konsumtion eller investering. Det betyder att efterfrågan på varor ökar. Produktionen stiger, efterfrågan på arbetskraft ökar, och arbetslösheten sjunker.

Med deflation blir det tvärtom. Väntar man med att köpa något, kan man få det billigare. Efterfrågan sjunker. Det blir framför allt lönsamt att spara. Den kapitalist som funderat på att investera, kan i stället sätta in pengarna på banken – eller stoppa dem i madrassen – och så växer pengarna automatiskt, utan att han/hon behöver riskera en felslagen investering i produktion. Resultat: arbetslösheten stiger.

Idag är skuldsättningen mycket stor: stater, företag och enskilda hushåll är skuldsatta upp över öronen. Den kapitalistiska ekonomin har hittills kunnat undvika en total kollaps bara tack vare skuldsättning.

Att just stater och företag, inte minst finansiella företag (investmentbanker och liknande) är djupt skuldsatta ger tyngd åt kraven på åtgärder mot deflation.

När Europeiska centralbanken, ECB, halverade eurozonens styrränta från 0,5 till 0,25 procent den 23 november, var det en åtgärd som var ägnad att göra det billigare att låna pengar och mindre intressant att spara. Eftersom räntan i Sverige är högre började finanskapitalister att sälja euro och i stället köpa svenska kronor för att kunna placera i bankkonton eller andra räntebärande tillgångar i Sverige.

Resultatet blev att den svenska kronans växelkurs steg, särkilt i förhållande till euron (och även dollarn). Detta gjorde svenska exportvaror dyrare för importörer i utlandet.

Kraven på att Riksbanken skulle sänka sin viktigaste styrränta, reporäntan, blev nu mycket högljudda. När Riksbanken trots det valde att låta reporäntan ligga kvar på en procent, blev reaktionerna kraftiga. Riksbanken och dess chef Stefan Ingves har hänvisat till att räntan nu ändå är så låg, att alltför många lånar stora belopp till bostads-köp. Risken finns att en bostadsbubbla håller på att blåsas upp och kan spricka när som helst med vittgående följder för hela ekonomin.

Det är många länder som drabbats av deflation. För att motverka detta har tex USA:s centralbank pumpat ut biljoner dollar i ekonomin genom att köpa statsobligationer med nyskapade pengar. Räntan är dessutom i princip noll (0-0,25 procent).

Ingenting har hjälpt. Efterfrågan fortsätter att vara svag, där liksom i de flesta andra kapitalistiska länder. På allvar väcks nu förslag om negativ ränta, det vill säga det skulle kosta pengar att spara på bankkonton. Affärsbankerna brukar placera tillfälliga penningöverskott på konton i centralbankerna. En negativ ränta skulle avhålla dem från att göra det, och i stället låna ut pengar till mycket låg ränta.

Affärsbankerna, särskilt i USA, har sagt, att om centralbanken där (Federal Reserve) inför negativ ränta, kommer de också att göra det – allt för att få de som har pengar att köpa upp dem, i stället för att spara dem.

I Sverige har har Riksbanken som mål att inflationen skall vara två procent (plus-minus en procent) per år. Det målet ligger långt bort, och så länge deflation råder, kommer arbetslösheten att öka, samtidigt som de som är skuldsatta kommer att belastas ytterligare och deras eventuella tillgångar i bostäder och fast egendom kommer att minska i värde.