Medan kriget i Ukraina rasar för fullt har Donald Trump lagt sin så kallade fredsplan, utarbetad av hans affärskompanjon Steve Witkoff i ensidiga förhandlingar med Vladimir Putins sändebud Krill Dmitriev, som är vd för Rysslands största investmentbank. Det är alltså två kapitalister som totat ihop denna plan.

Någon fredsplan är det inte fråga om. Istället handlar det om ett ramverk, från början i 28 punkter, som ska ligga till grund för kommande fredsförhandlingar.

Givetvis utgör denna plan ingen stabil grund för en varaktig fred. Det är en imperialistisk fred som planeras, där USA lägger beslag på Ukrainas mineraltillgångar, vilket Kievregimen redan slutit avtal om, och där Ryssland i utbyte tillerkänns delar av Ukrainas territorium.

Donald Trump är ingen fredsduva. Se bara på Gaza och Venezuela. Ändå ser vi en liten, liten öppning i Trumpplanen. För första gången tas hänsyn till välkända ryska ståndpunkter, som att Ukraina inte ska gå med i Nato.

Denna nyhet är viktig, då det enda alternativet till att lyssna på fienden är fortsatt och upptrappat krig. Till dess den ena parten tvingas kapitulera.

Ryssland invasion i Ukraina den 24 februari 2022 stred mot folkrätten. Men var invasionen oprovocerad, som numera påstås i ett nytt obligatorisk prefix till kriget i Ukraina? Absolut inte. Invasionen föregicks av upprepade provokationer.

Bara två exempel.

I december 2021 föreslog Ryssland förhandlingar om en ny europeisk säkerhetsordning. Med krav på garantier för att Ukraina inte ska släppas  in i Nato. Detta förslag avvisades med en föraktfull fnysning av en samlad västvärld, trots vetskap om att Ryssland ser ett Nato-Ukraina som ett akut säkerhetshot. Den diplomatiska dörren stängdes med ett provokativt brak.

I början av februari 2022 annonserade sedan Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba en förestående storoffensiv mot de båda utbrytarrepublikerna i östra Ukraina, i strid med de båda Minsk-avtalen som Ukraina och Ryssland undertecknat och som Tyskland och Frankrike var signatärmakter för. Genom denna krigsförklaring sade Ukraina i praktiken upp Minsk-avtalen, vilket var helt oacceptabelt för Ryssland.

Efter dessa båda provokationer beslutade Ryssland att agera på egen hand. I strid mot folkrätten. Men inte oprovocerat. Eftersom de ryska ”röda linjerna” var välkända. Man kan rentav misstänka att USA, EU, och Nato medvetet provocerade fram kriget i det strategiska syfte att försvaga Ryssland.

Krigspropagandan påstår vidare att ett krigiskt Ryssland inte vill inleda fredsförhandlingar. Det är lögn. I mars 2022, en månad efter krigsutbrottet, inleddes fredsförhandlingar i Istanbul. I april låg ett nästan färdigt avtal klart, som enligt kända uppgifter respekterade Ukrainas territoriella integritet, så när som på Krim, och som samtidigt uppfyllde det ryska kravet på ett Ukraina utanför Nato och kravet på garantier för det ryska språket ställning i Ukraina. 

Detta avtal, som var fördelaktigt för Ukraina, stoppades genom intervention från USA, EU och Nato. Med Storbritanniens dåvarande premiärminister Boris Johnson som torped. Freden låg inom räckhåll. Men den saboterades av en krigslysten västvärld.

Åter till Donald Trumps så kallade fredsplan, som utlöste panik i EU- och Nato-Europa, som gått all in i kriget i Ukraina men som sidsteppades i de inledande förhandlingarna mellan USA och Ryssland. Därefter lyckades representanter för de mest krigslystna – ”de villigas koalition” – ta sig in i de uppföljande förhandlingarna mellan USA och Ukraina i Schweiz, som Ukrainas biträden. Det som läckt ut från dessa och uppföljande förhandlingar säger att ett flertal ryska krav strukits i en nerbantad plan, vilket förmodligen gör den oacceptabel för Ryssland.

Återigen saboteras en fred som kanske, kanske var möjlig.

”Det är viktigare med en bra fred än att det blir en snabb fred”, sa Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard apropå detta ingripande. För Sveriges och EU:s del är det fortsatt krig som gäller. Freden framställs som något hotfullt och oönskat.

För vår del har vi från dag ett och under hela krigets gång förespråkat fredsförhandlingar. Det är genom förhandlingar nästan alla krig avslutas.

Lika sant är att alla fredsförhandlingar måste ta hänsyn till situationen på marken. Som i detta krig säger att Ryssland kontrollerar 20 procent av Ukrainas territorium och att den ryska armén sakta men säkert är på väg att mala ner den ukrainska.

När fredsförhandlingar inleds går det inte att bortse från denna situation. Den möjliga freden kräver ukrainska eftergifter, självklart vad gäller Ukrainas tilltänkta Natomedlemskap, men också vad gäller territoriella frågor.

Ryssland kommer aldrig att återlämna Krim, vars ryska historia är mycket längre än dess ukrainska. Snart fyra år efter det torpederade Istanbulavtalet lär man heller inte helt avstå de fyra ukrainska län som Ryssland annekterade hösten 2022, särskilt inte Donetsk och Luhansk i Donbass.

En sådan fred kan betraktas som och är orättvis. Men alternativet är inte bara fortsatt krig utan ett upptrappat krig, där ”de villigas koalition” skickar stridande trupp till Ukraina för att förhindra en ukrainsk kollaps, något som Frankrikes president Emmanuel Macron ivrigt propagera för.

Det är att leka med elden. En EU-imperialistisk intervention vore oerhört farlig, då en sådan förvandlar det nuvarande proxykriget till ett imperialistiskt storkrig i hjärtat av Europa.

Kriget måste stoppas innan det är för sent. För att rädda liv och stoppa fortsatt förstörelse. Men också för att ett storkrig mellan kärnvapenmakter är ett skräckscenario.

I denna situation menar vi att den möjliga freden måste ges företräde. I Ukraina är en orättvis fred bättre än ingen fred alls.