Hoppa till huvudinnehåll
Av
Partistyrelsen (K)

Sverige måste lämna EU

Kravet på att Sverige skall lämna EU är en absolut nödvändig position för ett EU-motstånd värd namnet. Eftersom varje annan position innebär att så illusioner om EU:s grundläggande karaktär.


Vänsterpartiets programkommission balanserar på slak lina när man förslår att det nuvarande kravet på att Sverige skall lämna EU skall strykas som aktuellt politiskt krav.

I ena andetaget konstaterar kommissionen att skälen till att säga nej till EU bara förstärkts sedan EU-inträdet 1995: ”Sedan dess har unionens negativa inslag förstärkts drastiskt…”

Man kan tycka att detta konstaterande borde leda till ett förstärkt nej till EU och till ett tillbakavisande av den reformistiska illusion som inför EU-inträdet lovade ett ”rött Europa”. Men icke. För i nästa andetag förordar kommissionen just reformismens uppenbart misslyckade strategi som huvudlinje för V.

Först om de negativa inslagen förstärks ännu mer, så är det aktuellt för V att aktivt lyfta kravet på ett utträde ur EU, alternativt om det folkliga stödet för ett utträde växer.

V skall alltså inte bidra till att öka stödet för ett utträde. Men om stödet växer V förutan skall man vara beredda att haka på, som sanna opportunister.

Skrivningarna bär den usla kompromissens alla kännetecken. Partiledningen vill till varje pris göra sig av med det tydliga utträdeskravet, som utgör en belastning i det kärvänliga samarbetet med socialdemokratin, men den vågar inte fullt ut utmana den interna oppositionen, så därför ställs bakdörren på glänt: Utträdeskravet stryks som aktuellt politiskt krav, men inte nödvändigtvis för alltid.

Det är möjligt att denna nödutgång lugnar några opponenter. Men den kan inte dölja sveket mot EU-motståndet. Går programkommissionens skrivning igenom lämnar Vänsterpartiet det konsekventa EU-motståndet för den illusoriska och bevisligen totalt misslyckade EU-reformismen.

Löftet om att förvandla EU till sin egen motsats – från kapitalets union till arbetets och välfärdens – kan synas både lockande och djärvt. Men frågan är om det är möjligt.

Vårt svar är nej. EU kom till genom en överenskommelse mellan Europas storkapital, om att stärka sig själva på arbetets bekostnad, ett fundament som präglar hela projektet.

Överenskommelsen gav den grundlagsfästa högerpolitiken, som sätter kapitalets allmakt före alla andra intressen, som arbete och välfärd, men också de odemokratiska maktstrukturerna, som reducerar det folkliga inflytandet till pynt.

Vi tror inte att det är nödvändigt att argumentera kring detta fundament, då det indirekt erkänns också av Vänsterpartiets EU-reformister. Alla försök att i grunden förändra EU har lidit förödande nederlag, allt har bara blivit sämre för arbetare och vanligt folk, rentav drastiskt sämre.
Låt oss istället argumentera för utträdeskravets nödvändighet.

Kravet på att Sverige skall lämna EU har inte väckt någon större entusiasm ens inom hela vänstern. Kravet har uppfattats som småskuret nationalistiskt bland dem som redan ersatt klasskampen i enskilda EU-länder med en så mycket ståtligare alleuropeisk arbetarkamp.

Det är att blanda bort korten. Så är det svenska EU-medlemskapet ett resultat av det svenska monopolkapitalets mycket medvetna klasskamp, det var storföretagen och dess ägare som drev fram medlemskapet, om än med benägen hjälp från sina politiska företrädare.

Wallenberg & Co såg EU som ett verktyg för sig i kampen för att omdana Sverige i nyliberal riktning.

Detta säger också något viktigt om EU-kampens karaktär. Huvudfienden är inte byråkraterna i Bryssel, om än så förskräckliga, utan kapitalet, såsom det framträder i varje enskilt land.
Kampen mot EU är alleuropeisk till sitt innehåll – i alla EU-länder hotar EU arbetares rättigheter – men den är nationell till sin form, då kapitalets offensiv utgår från nationella förhållanden.

Självklart är det viktigt att följa vad som sker i Bryssel. Men det avgörande är att bekämpa EU-politikens införande på hemmaplan. En stark arbetarklass kan säga nej till EU-politik, oavsett diktaten från Bryssel, såsom Greklands arbetare gjort de senaste åren.

Det är i detta perspektiv utträdeskravet är avgörande för EU-motståndet. Utträdeskravet framhåller kampen mot EU som en klasskamp på nationell nivå, där fienden är mycket konkret och som i Sveriges fall mycket svensk. Det är Wallenberg & Co som måste bekämpas.

Det ena ger det andra. För Wallenberg & Co är EU-medlemskapet ett mäktigt verktyg i klasskampen. Därför måste kampen för en politik som sätter arbete och välfärd före kapitalets allmakt beröva kapitalet detta verktyg. Genom att kräva att Sverige lämnar EU.

Det har inte det minsta med nationalism att göra. Eftersom arbetare i alla EU-länder kan och bör resa krav på att deras länder skall lämna EU, vilket bland andra de grekiska arbetarna redan gör.

Detta är som vi ser det den enda hållbara strategin. Kapitalets EU kommer inte att falla genom ett enda samfällt slag och då rakt inte genom illusoriska reformprojekt, utan genom inre upplösning, där EU-kedjan bryts i sin svagaste länk, dvs i det land där arbetarkampen är som starkast.

Det finns dessvärre en nationalistisk variant på kravet, representerad av Sverigedemokraterna, som vill lämna EU för att EU ”försvagar svenskarnas ställning”. I SD:s bedrägliga skenvärld existerar inte Wallenberg & Co. EU utgör blott och bart en konspiration mot ”det svenska”.

Alla svek får konsekvenser. Så lämnar Vänsterpartiet friare utrymme åt SD:s bedrägliga EU-motstånd, om utträdeskravet överges. Vi kan bara hoppas att programkommissionen tillbakavisas på kongressen i januari.