Den sjätte mars 2006 klev jag, en välrakad yngling med bakåtkammat hår, in på Taxi Kurirs kontor i Örebro och fick slipsen knuten av Tom Nilsson, salig i sin himmel där alla enkronor räknas och alla taxiuniformer är välstrukna och pressade.
Tjugo år senare har branschens förfall fortsatt och ingen taxichaufför har längre slips eller behöver avlägga kartprov.
Under mina tjugo år i yrket har jag kört hundratusen kunder och under mina tre första år fick jag hundratusen kronor i dricks. De senaste åren har det klingat betydligt skralare i drickskassan vilket jag tolkar som svårare tider, ändrat kundunderlag, minskad kontantanvändning och minskad charm. (Jag tycker ju heller inte man ska dricksa. Vi arbetar för avtalsgrundad och skattepliktig lön, vi är inte tiggare.)
Under tjugo år har jag sagt upp mig, eller undantagsvis blivit uppsagd, tolv gånger och blivit återanställd tretton.
Jag har tagit två taxiåkare till facket och en till domstol. (Jag vann.)
För den som tycker det är för lite kändisar i Proletären kan jag berätta att jag kört Malou von Sievers, Måns Möller, Ola Forssmed och krigsminister Sten Tolgfors, sjungit Clawfinger med Linda Bengtzing, Michael Jackson med Pernilla Wahlgren, Hum, hum från Humlegårn med Michael Nyqvist, Peter Magnusson och Martin Stenmark. Numer hör stans artister Kikki Danielsson och Peter Jöback till kundunderlaget.
2008 anordnade vi en vild strejk på taxi i Örebro. Försämringar hade lett till en lönesänkning på runt 3.000 kronor i månaden för oss som jobbade ständig natt, och under två nattimmar satt vi på hotell Clarion, blev bjudna på fika och skrev strejkuttalande medan nyväckta åkare körde dit och skrek om avsked och repressalier.
Dagen efter talade stan om strejken som samlade stöd från alla chaufförer utom en: företagets egen vänsterpartist.
En del av arbetet innebär att kontrollera att lönen stämmer. Den gör sällan det. Åtta månader av tolv fattas det pengar. Eftersom jag inte jobbar för mindre än överenskommen lön kräver jag att rätt lön ska utbetalas. Något som sällan är populärt hos åkare och inte alltid hos arbetskamrater heller, och det har hänt att kamrater menar att om de blir lurade på pengar så ska jag också bli det.
Taxibranschen har inte så stora likheter med andra chaufförsyrken. Jämför oss hellre med restaurangpersonal; inga raster, långa pass, ständigt till tjänst, med behov av att hantera alla sorters kunder, såväl fulla och stökiga som skröpliga och sjuka.
Nu för tiden slipper jag procentlönshelvetet, där priset i taxametern helt avgör lönen. Jag har lön även när bilen är tom, vilket är nödvändigt när man kör i en småstad.
Vi har inga raster utan äter när vi kan. En lugn dag kan man med lite tur slänga i sig mat på en lunchrestaurang, eller till och med steka på lite korv och potatis hemma. Andra dagar känns livet lite tyngre när man inte fått fem minuters vila och hoppas få sluta för dagen efter tio timmars körning, men får en hämtning på Akademiska sjukhuset i Uppsala med lämning i Ljusdal. Då får man unna sig att sova en kvart vid Dragon Gate, vilket också innebär en kvarts försening.
Det finns fördelar med att vara taxichaufför. Det är socialt och man lär känna många människor. Det är ett relativt fritt yrke och den del av dagen jag inte har kund kan jag spendera lite som jag vill: läsa, fika, turfa, handla, skjutsa ungar till brottning och blockflöjt, åka hem och städa, diska, tvätta, vårda amorösa relationer, bada i Ljusnan eller skriva krönikor i Proletären.
