Några veckor innan valet stod vi och byggde valstuga på torget i Skärholmen. Det var lite småstressigt och improviserat som det brukar bli, man hinner glömma mellan varven hur bitarna ska sitta ihop.
Vi drog på oss en viss uppmärksamhet och ett gäng killar i 25-årsåldern med invandrarbakgrund stannade till och pratade lite. En vände sig till mig och undrade: ”Varför röstar svennar på sverigedemokraterna egentligen?”
Det var ju en rätt bra fråga, som jag inte hade något snabbt svar på. Vi diskuterade lite och han var helt på det klara med att SD är ett borgerligt parti, och att gemene man därför inte borde ha något intresse av att rösta på dem, oavsett härkomst.
Jag sade att nog är det rasism som motiverar en del, men lade till att det också handlar om imperialism. För att det ska kunna vara okej att bomba arabiska barn så måste också arabiska barn göras mindre värda än vita och svenska.
Killen var hyfsat nöjd med mitt svar. Han och hans kompisar sa hej och drog vidare. Men jag fortsatte fundera i bilen hem från vårt lilla byggprojekt.
Varför fungerar fascismen egentligen? (Låt oss kalla SD för ”fascistoida” åtminstone och inte gräva ner oss för långt i detaljerna.) Vad den fyller för funktion för överklassen måste väl ses som historiskt belagt, ett skydd av kapitalet i krissituationer och ett angrepp på arbetarrörelsen. Men någon funktion måste den väl också fylla för alla de helt vanliga knegare som bevisligen röstat på Åkesson och gänget.
Jag tänker på bekanta från barndomen som gått och blivit tokhöger. På före detta arbetskamrater som retsamt sade att de hejade på Jimmie. Och såklart på alla man träffat på gatan och diskuterat med, som nog tyckte att vår inställning till Nato var rätt bra, men att de ändå trodde mer på Sverigedemokraterna.
En gemensam nämnare jag alltid kommer fram till är suget efter revansch. Efter att få ”ge igen” för upplevda oförrätter.
Där klämmer nog skon hårdast för mig. Rasism och kvinnohat är ju något att bli förbannad på, men att den ”tuffa” attityden på något sätt hamnar i det mörkblå lägret gör mig politiskt bitter. Inget kan väl vara töntigare än att hata på invandrare, kvinnor, miljöaktivister, transpersoner eller allt vad det nu kan vara?
Vill du ha lite jävlar anamma? Har du testat att försvara socialismen, säga att palestinier har rätt att skjuta tillbaka eller att vi inte borde slicka röven på amerikanerna? Där kan vi prata att jobba i motvind och få upprättelse.
Vuxna karln som står och blåser upp sig över att han minsann inte är någon humanist. Nä, det är för löjligt.
När kampen hårdnar tror jag också det visar sig allt klarare. Vilka som faktiskt är tuffa och vilka som bara är varmluft.
