Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Krigsmuller över Mellanöstern

Turbulensen i arabvärlden är inte över. I efterspelet till massprotesterna i Nordafrika skärps motsättningarna i andra delar av Mellanöstern. Västvärlden stärker banden med de diktatoriska kungaregimerna på arabiska halvön i kampen mot alliansen Iran-Hizbollah-Syrien. I det sistnämnda landet utkämpas en strid som handlar om maktbalansen i hela regionen.


Under det gångna året har massprotester förpassat diktatorer som Egyptens Hosni Mubarak och Tunisiens Zine El Abidine Ben Ali till historien, efter decennier av uppbackning från USA och Europa. Libyens anpasslige men långtifrån hundraprocentigt underdånige Muammar Gaddafi är störtad och avrättad efter en blodig Nato-insats.

De sunnimuslimska rörelser som nu intar maktens korridorer är inte överens med väst om allt. Men de är varken antikapitalistiska eller antiimperialistiska. USA:s och de europeiska imperialistiska staternas inflytande i Nordafrika är så här långt fortsatt starkt. Hur det slutar är för tidigt att säga. Det visar den fortsatta folkliga mobiliseringen i Egypten, och det visar inbördesstriderna i Libyen.

Under hösten har allt mer av imperialismens intresse vänts mot de asiatiska arabstaterna och det angränsande Iran. En förklaring till detta är ockupationstruppernas uttåg ur Irak.

Det vore naivt att hävda att det innebär slutet för USA:s inflytande över Irak. Dess ambassad i Bagdad är den största i världen, och i dess tjänst står tusentals kontraktsanställda soldater från privatarméer.

Trots det utgör uttåget en försvagning av USA:s position – och ett stärkande av Irans ställning. Som en följd av kriget domineras nämligen den irakiska politiska scenen av shiamuslimska krafter som är vänligt inställda till det shiitiska Iran. Det har betydelse. När Arabförbundet röstade om uteslutning av Syrien var det två länder som vägrade rätta in sig i ledet. Det ena var Libanon, där den Iran- och Syrien-vänliga rörelsen Hizbollah sitter i regeringen. Det andra var Irak.

Vita huset kan inte längre räkna med total uppslutning från Bagdad.

Irans ökade inflytande skrämmer västvärlden och Israel, men också de sunnitiskt styrda arabstaterna. Med över 75 miljoner invånare och enorma oljetillgångar är Iran en regional stormakt.

Västs, Israels och arabländernas fientliga inställning till Iran är inget nytt. De har önskat ett regimskifte ända sedan revolutionen 1979 när shahen Mohammad Reza Pahlavi, som själv kommit till makten i en CIA-stödd kupp, störtades och ersattes av den islamiska staten.

Efter revolutionen fann Iran två trogna allierade.

Den ena är libanesiska shiamuslimska Hizbollah. Den grundades av shiiter som inspirerats av omvälvningen i Iran och är en religiös rörelse, ett politiskt regeringsparti och en väpnad motståndsrörelse mot Israel.

Den andra är Syrien. Liksom i flertalet arabstater är folkmajoriteten sunniter. Men regimen har sin bas hos den alawitiska minoriteten, en gren inom shiaislam. Under Irak-Irankriget på 1980-talet stödde Syrien iranierna.

Efter terrordåden 11 september 2001 har pressen på denna allians ökat. 2002 utnämnde George W Bush Iran till en av ondskans axelmakter, tillsammans med Irak och Nordkorea. Senare samma år inkluderades Syrien, Libyen och Kuba i en utvidgad krets av ondskefulla stater.

2007 pekade Bush ut ”shiaextremismen”, och särskilt Hizbollah, som en lika stor fiende som sunniextremismens al-Qaida. En förklaring till det var att Hizbollah, under Israels bombkrig mot Libanon året innan, visat att man hade militär kraft att skicka raketer mot israeliska storstäder.

Obama har fortsatt på samma linje.

När det gäller Iran har kärnvapenanklagelserna dammats av med stöd av Internationella atomenergiorganets (IAEA) senaste rapport, trots att bevis saknas. Den amerikanska undersökande journalisten Seymour Hersh menar att talet om iranska kärnvapen är propaganda i klass med Iraks innehav av massförstörelsevapen.

Att USA siktar in sig på Iran bekräftas av det amerikanska förarlösa plan som iranierna sköt ner i början av december. Det texasbaserade analysföretaget Stratfor menar att kärnvapenanklagelserna och spionplanen är en del av en upptrappning av ett hemligt underrättelsekrig mot Iran.

I Libanon pressas regeringspartiet Hizbollah av den FN-tribunal som utreder mordet på förre premiärministern Rafik Hariri. Tre medlemmar i Hizbollah pekas ut som skyldiga. Organisation avvisar alla anklagelser och menar att tribunalen blivit ett politisk redskap för USA och Israel.

Hårdast utsatt är dock Syrien. Som Proletären skrivit tidigare finns ett folkligt missnöje med fattigdom och arbetslöshet, med korruption och med avsaknaden av demokrati. Men vad som nu sker är inte massprotester mot en brutal och diktatorisk regim, vilket är den bild som de stora medierna ger.

Det som dominerar konflikten i Syrien är snarare ett utifrån understött försök att skapa kaos och störta regimen. Vilket fördöms också av många syrier som är kritiska till president Bashar al-Assads styre.

Det kommer en strid ström av rapporter om hur USA, Frankrike, Turkiet, Israel, Saudiarabien med flera länder backar upp syriska väpnade grupper, vars baser finns i Turkiet och Libanon.

Som ett eko av de libyska rebellerna vädjar syriska oppositionella om en utländsk militär insats för att ”skydda civila”. Något som Turkiet och Frankrike sagt är ett reellt alternativ.

Det finns en etnisk-religiös faktor i konflikten. Sunnitiska rörelser spelar en framträdande roll i oppositionen mot den shia-alawitiska regimen. Merparten av de kristna och övriga minoriteter står bakom Assad.

Imperialismens intressen uttrycks allt mer öppet också av röster med nära band till makten.

”Att störta [Syriens] Assad ses av flera länder – främst USA, Israel och Saudiarabien – som ett avgörande steg för att kringskära Hizbollah och isolera Iran”, skriver Brysselbaserade International Crisis Group, som ofta citeras i media världen över.

Medan västländerna fördömer Syrien som den värsta av förtryckarstater, stärks vänskapen med Gulfstaternas samarbetsråd (GCC). Rådet består av kungadiktaturerna Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Oman, Qatar och Saudiarabien, som alla gått brutalt fram mot varje antydan till protest i deras egna länder.

Alliansen är logisk. Hos dessa sunnitiska regimer finns en djupt rotad fiendskap mot Iran och dess allierade. I en av Wikileaks offentliggjord rapport från USA:s ambassad i Saudiarabien från april 2008, framkommer att Saudiarabiens kung Abdullah bin Abd al-Aziz uppmanat USA att bomba Iran. Kungen ville också att en Nato-stödd arabisk styrka skulle gå in i Libanon och krossa det allt starkare Hizbollah.

Att saudierna är beredda att invadera andra länder bevisade de när den ”arabiska våren” nådde Gulfen. Tillsammans med Förenade Arabemiraten gick de in i Bahrain för att hjälpa dess kung att med våld knäcka den enorma proteströrelsen – dominerad av shiiter, Bahrains förtryckta folkmajoritet.

Inför Libyenkriget var Gulfstaternas och därigenom Arabförbundets krav på flygförbudszon ett viktigt argument för att få FN:s säkerhetsråd att rösta för en sådan. Qatar och Förenade Arabemiraten deltog i bombkriget.

En liknande reaktionär roll spelar Gulfstaterna i Syrien genom bland annat finansiering av väpnade grupper.

Tidningarna New York Times och Wall Street Journal har utförligt rapporterat om USA:s ökade militära samarbete med Gulfstaterna. Stridsplan och så kallade bunker-buster-bomber som med kraft kan slå ut mål långt under marken, som underjordiska kärnenergianläggningar, stärker ländernas stridskraft.

Förra året slöts ett avtal om försäljning av vapen från USA till Saudiarabien för 67 miljarder dollar, vilket sägs vara den största bilaterala vapenförsäljningen någonsin.

Viktigast är dock USA:s egen närvaro. Enligt Obamas försvarsminister Leon Panetta finns 40.000 amerikanska soldater på plats i Gulfen, och siffran kan komma att stiga.

Denna massiva truppnärvaro ska också kompensera för uttåget ur Irak. I Kuwait, bara några mil från den irakiska gränsen, har USA 23.000 soldater.

I Mellanöstern finns ytterligare två länder som har centrala roller i drevet mot Iran-Syrien-Hizbollah.

Nato-medlemmen Turkiet var det första land där ett moderat islamistiskt parti kom till makten. AKP:s politik – borgerlig demokrati (om än med begränsningar), nyliberal ekonomi samt nära relationer med väst – framhålls som en modell för borgerliga islamistiska rörelser i regionen, som Muslimska brödraskapet.

Israel är trots förekomsten av meningsskiljaktigheter USA:s viktigaste militära utpost i Mellanöstern. I början av nästa år genomförs den största gemensamma övningen mellan länderna någonsin omfattande 5.000 amerikanska och israeliska soldater. Israelisk press gör ingen hemlighet av att fienden heter Iran.
Fakta

Krigsmuller över Mellanöstern

Islams två grenar
  • Splittringen inom islam skedde kort efter profeten Muhammeds död år 632 och handlade om vem som skulle efterträda honom som det muslimska samfundets ledare.
  • De som i dag kallar sig sunniter gick segrande ur striderna och har sedan dess dominerat den muslimska världen. Hur stor del av världens över en miljard muslimer som är sunniter respektive shiiter är dock omstritt.
  • Sunniterna är i majoritet i nästan alla muslimska länder. Shiiter utgör folkflertalet i tre länder – Iran, Irak och Bahrain. I många andra länder finns dock betydande shiitiska minoriteter.
Varför väst mot shia?
  • Fiendeskapet mot det shiitiska Iran och dess allierade handlar inte om att väst tar ställning i den inommuslimska konflikten. Det handlar om förhållandet till imperialismen.
  • De iranska mullorna hamnade i motsättning till USA för att de störtade den med väst allierade shahen och nationaliserade oljan, inte för att de var shiiter.
  • Detsamma gäller libanesiska Hizbollah. En religiös shiitisk rörelse är i sig inte något bekymmer för väst. Vad som gör Hizbollah till ett problem, förutom alliansen med Iran och Syrien, är att det är en militärt stark propalestinsk rörelse i ett land som gränsar till Israel.
Tillhörighet har betydelse
  • De etniskt-religiösa banden är inte avgörande för olika gruppers och länders ställningstaganden. Men det vore fel att hävda att de helt saknar betydelse.
  • När Bahrains diskriminerade shiitiska majoritet gick ut på gatorna mot den sunnitiska regimen var det mycket som stod på spel. Om shiiterna i Bahrain lyckades förbättra sina levnadsförhållanden skulle det tveklöst inspirera förtryckta shiitiska minoriteter i Saudiarabien och andra länder.
  • Och vad skulle hända med fronten mot Iran, om Bahrain genomförde demokratiska reformer och shiiterna tog över? Även om de inte dansar efter Irans pipa lär shiiterna i Gulfstaterna vara betydligt mindre benägna att bomba Iran än de sittande sunnitiska kungarna.
”Söndra och härska”
  • Den etnisk-religiösa mångfalden i Mellanöstern är något som ofta utnyttjats av utländska erövrare. Libanon under 1970- och 1980-talen är ett exempel på det. Irak efter USA:s invasion 2003 ett annat.
  • I Irak hade sunniter och shiiter levt tillsammans under lång tid och förenats i samma familjer. Under ockupationen praktiserades med framgång taktiken ”söndra och härska”, vilket fick irakier att bekämpa varandra istället för att stå tillsammans mot ockupanterna. Denna splittring märks tydligt i dag.