EU-valet 2009 utgör ett nytt, generande nederlag för de förenade EU-eliterna. Inte heller den här gången lät sig medborgarna integreras i eliternas EU-projekt.  Istället valde 56,9 procent av EU-väljarna att vända valet ryggen, några säkert  av lättja eller ointresse, men de flesta i mer eller mindre medveten protest mot den i valet oåtkomliga EU-makten.

Så underkänner EU-väljarna återigen EU:s demokratiska legitimitet, denna gång mer kraftfullt än någonsin tidigare. Den församling som enligt statuterna skall representera medborgarna, och som gör anspråk på att representera medborgarna, saknar all demokratisk trovärdighet. Medborgarna vill inte veta av den pratkvarn som kallas EU-parlamentet och står inte bakom den.

Just legitimitetsfrågan stod överst på EU-maktens agenda inför valet. Det beror inte på att byråkraterna i Bryssel gått och blivit nyfrälsta demokrater, utan på att bristen på folklig acceptans gör det allt svårare att styra EU i ännu mer överstatlig riktning. Se bara på turerna kring Lissabonfördraget.

Därav den massiva propagandan för själva valhandlingen. Genom att rösta i EU-valet skall medborgarna avlägga den lojalitetsförklaring som EU-makten behöver för att driva sitt supermaktsprojekt vidare.

Nu misslyckades EU-eliterna återigen. I EU som helhet sjönk valdeltagandet. För sjätte valet i rad. Vilket representerar ett praktfullt fiasko. Aldrig någonsin har EU varit mer folkligt ifrågasatt än idag. 

I årets val gick Sverige dessvärre mot trenden. Valdeltagandet ökade för första gången i ett EU-val, från 37,1 till 43,8 procent.

Det representerar en markant ökning om drygt en halv miljon väljare, så man kan förstå att nervösa politiker   och journalister är nöjda. I år slapp de den pinsamma nesa som alla tidigare EU-val utgjort.

Men i sak innebär resultatet bara att Sverige anpassar sig till EU-genomsnittet. Fortfarande bojkottar 56,2 procent av de svenska väljarna EU-valet. Det betyder att nästan fyra miljoner röstberättigade avstod från att rösta och att nästan två miljoner väljare från riksdagsvalet 2006 stannade hemma.

Detta ger det verkliga beskedet, bortom etablissemangets självbedrägliga förnöjsamhet. Den svenska väljarkåren har återigen sagt nej till EU-maktens begäran om lojalitet. Med bred marginal.

Man kan dividera om orsakerna till det ökade valdeltagandet. Varvid Piratpartiet säkert utgör den viktigaste förklaringen. Piratpartiet har lockat de ungdomsväljare som tidigare varit minst benägna att delta i EU-val (tillsammans med arbetare).

Också Feministiskt Initiativs och  Junilistans starka slutspurter har säkert bidragit till att locka fler till valurnorna. Liksom Sverigedemokraterna, som tidigare haft svårt att locka sina missnöjesväljare i EU-val, men som i år gjorde ett oroväckande bra val.

Ett bredare utbud av alternativ har helt enkelt lockat fler att rösta.

Säkert spelar också den massiva röstpropagandan och ökad tillgänglighet in. När man till och med kan rösta på den lokala pizzerian och när man inte ens behöver ha röstkortet med sig för att rösta, valmyndigheten skriver   så gärna ut ett nytt, så lockas alltid några att rösta i förbifarten. 

Men som sagt. EU-valet samlar fortfarande en minoritet av väljarkåren, vilket gör valet till en demokratisk fars. Ingen kan på allvar hävda att detta val är demokratiskt legitimt och att de parlamentariker som nu tar säte i Bryssel och Strasbourg utgör folkrepresentanter. I en demokrati värd namnet godkänns inte ett val som samlar mindre än 50 procent av de röstberättigade.

Detta ger också förvridenheten i de valanalyser som nu görs. I korus förklarar politiker och journalister att Sverige nu lämnat EU-motståndet bakom sig, eller EU-gnället, som det numera kallas.

Beviset utgörs dels av vallokalsundersökningen, som visar en mer EU-positiv inställning än i tidigare EU-val. Det är sanslöst i sin osminkade bedräglighet. Eftersom vallokalsundersökningen avspeglar uppfattningarna hos den mer eller mindre EU-positiva minoritet som deltar i EU-valet. För att lämna den EU-negativa majoriteten helt vid sidan om.

Vallokalsundersökningen säger helt enkelt ingenting om svenska folkets inställning till EU och om hur den eventuellt har förändrats.

Sak samma vad gäller de lätt krystade analyserna av själva valresultatet.

Det råder ingen tvekan om att den EU-positiva mino-riteten idag är mer välvillig till EU än tidigare, vilket i valet gav framgångar för det eurokramande Folkpartiet och för Miljöpartiet, som numera med rätta räknas som  ett av Sveriges mest EU-positiva partier. Det är snabbt marscherat av ett parti som för bara ett år sedan krävde  att Sverige skall lämna EU!

Men att av detta dra slutsatsen att EU-motståndet spelat ut sin roll i svensk politik är fullständigt för-vridet. Sanningen är att EU-motståndet manifesterade sig i det fortsatt låga valdeltagandet, varvid de officiellt EU-kritiska partierna misslyckades med att dra EU-motståndare till valurnorna.

I detta har Lars Ohly rätt. Vänsterpartiet lyckades inte mobilisera sina potentiella väljare, som i valet 2004. Vilket snarast beror på frånvaron av tydligt EU-motstånd.

Det är inte bara så att det regeringslängtande Vänsterpartiet reducerat sig självt till mjäkig EU-kritiker. Utan på köpet har Lars Ohly med hull och hår sålt sig till etablissemangets förenade röstkampanj. Med påföljd att Ohly på torgmöten inför valet uppmanade åhörarna att hellre rösta på Moderaterna, än att avstå från att rösta. Inte undra på att ärliga EU-motståndare vänder ett sådant parti ryggen.

För vår del är vi relativt tillfreds med EU-valet 2009. Trots den massiva röstpropagandan, så valde en klar majoritet att vända EU-valet ryggen. Vilket utgör en fortsatt folklig misstroendeförklaring mot det svenska medlemskapet i EU.

Detta förklarar att Socialdemokraterna upprepade katastrofvalet från 2004, något som Mona Sahlins bortförklaringar inte kan dölja. Socialdemokratiska arbetarväljare har stannat hemma. För att det bara är infantila journalister som försöker inbilla sig själva och andra att Socialdemokratins EU-positiva linje förändras av att en sedan länge konverterad EU-motståndare som Marita Ulvskog begåvats med en välbetald reträttplats i EU. Normalt funtade människor genomskådar sådant taskspeleri.

Piratpartiets framgång får skrivas som en krumelur i kanten. Vi har full förståelse för de ungdomar som bar fram detta uttalade högerparti, i protest mot ökad övervakning och minskad frihet på nätet och i oförståelse för detta partis verkliga karaktär.

Men Piratpartiets väljare lär bli besvikna, för på plats i Bryssel blir Christian Engström lika obetydlig och anonym som övriga parlamentariker. Den privata äganderätt som är EU:s grundval ändras inte av en ensam pirat i EU-parlamentet och inte heller det övervakningsbehov som är ett med det i grunden odemokratiska EU.
Det mest illavarslande med EU-valet är Sverigedemokraternas framgång.

Att Sverigedemokraterna inte skulle ta mandat i detta val var väntat, då  stora delar av den potentiella väljarkåren tillhör icke-röstarna. Men att detta islamofobiska, främlingsfientliga och unket nationalistiska högerparti lyckades locka 3,3 procent av väljarna i EU-valet pekar på alltför goda möjligheter att kravla sig över spärren i nästa års riksdagsval. Vilket ganska omgående lär betyda en ytterligare anpassning av regeringspolitiken i Sverigedemokratisk riktning.

Detta utgör den stora faran med partier av Sverigedemokraternas typ. De kan tillskansa sig ett indirekt inflytande. Genom att andra, mer etablerade  partier tar över delar av deras politik.

Att EU-valet visar att det blåser högervindar över krisens Europa är en förhastad slutsats. Ett val som samlar 43 procent av väljarna, och på sin höjd 25 procent av arbetarväljarna, säger mycket lite om det politiska klimatet. Förutom att flertalet arbetare fortsatt inte vill veta av EU.

Det är inte EU-valet som är arbetarklassens arena. Utan klasskampen. Låt oss hoppas förnumstiga journalister och andra illusionsmakare snart nog får den sanningen nedstucken i halsen. 

9 juni 2009
Proletären nr 24