Finns gigekonomi i glesbygden?
- Gigekonomin skapar sjuka beteenden hos människor, säger serietecknaren Tommy Sundvall som skrivit en seriebok om ämnet.
Serietecknaren Tommy Sundvall är aktuell med boken På äventyr i senkapitalismen som gavs ut tidigare i år. I serierna får vi bland annat följa figurerna Morris, John och Hunter när de navigerar genom dagens osäkra arbetsmarknad.
– Det började med ett skämt om elsparkcyklar, där jag gjorde en serie på fyra rutor, säger Tommy Sundvall när vi sitter i hans familjs hus i Kramfors och pratar, dricker kaffe och äter morotskaka köpt på den lokala tågstationen.
Han ville rita serier om gigekonomin för att belysa fenomenet på ett lättillgängligt sätt. Så att människor som kanske inte läser rapporter eller akademiska texter skulle få upp ögonen för hur sjukt det är.
– Folk som försvarar kapitalismen tycker att den skapar innovation och förändring. Men vad som händer är att den skapar behov som egentligen inte finns. Den innovation och förändring som avses är egentligen flera olika typer av smaksatt vatten. Samma med gigekonomi, folk hade ben och kunde ta bussen innan elsparkcyklar fanns, säger Tommy Sundvall.
Hur kom du in på ämnet gigekonomi?
– Jag har aldrig gillat det. Det är en mänsklig kritik, tycker jag: ska jag betala någon med sjukt dåliga villkor för att hämta grejer till mig? Och förutom att de som jobbar har usla villkor och står längst ner på samhällsstegen skapar gigekonomin sjuka beteenden hos människor. Folk kan inte längre ta sig till restaurangen som de ska äta på, utan ska beställa hem det från en utsatt arbetare.
– Sedan verkligen exploderade elsparkcyklarna när jag bodde i Stockholm. För mig som har syn och ben är det irriterande att de ligger överallt. Men funktionsnedsatta, rörelsehindrade eller synskadade, deras framkomlighet begränsas.
Det var en särskild händelse under tiden Tommy Sundvall bodde i Stockholm som han gjorde att han fick upp ögonen för vilka det är som underhåller sparkcyklarna.
– En skåpbil körde mot mig i hög hastighet. De stannade framför mig, sprang förbi och samlade ihop massvis med elsparkcyklar under armarna. De sprang helt desperat och rafsade de in dem i bilen och drog sedan vidare. De som jobbar med att underhålla elsparkcyklarna laddar dem hemma på natten. Det är helt sjuka villkor, bara för att folk ska slippa gå några hundra meter, säger han.
Morris, John och Hunter i På äventyr i senkapitalismen är så kallade voijägare. De tävlar med varandra och med andra gigarbetare om att samla in elsparkcyklar. Det menar Tommy är symptomatiskt för gigekonomin i stort.
– Borgare vill ha motsättningar mellan arbetare, och de vill hitta på nya sätt att skapa dem. Det är ingen hemlighet att arbetarna har usla villkor, men vi är så passiva. Gigarbetare börjar nästan få samma status som hemlösa. Man ser dem, men blockerar ut det, säger han.
Tommy kommer från Haninge utanför Stockholm, och har rätt nyligen flyttat till Kramfors. Ett stort plus för honom är att det inte finns någon gigekonomi i Kramfors, och inte heller stora kedjor. Det finns till exempel inte någon stor hamburgerkedja, klädkedja eller liknande, utan mest lokala butiker.
– Det är som den här Euskefeurat-låten Kvad, vi kan göra det själva. Vi behöver inte McDonalds, vi kan ha vår egen hamburgerkedja, säger Tommy.
– Man ser butikerna mer som en samhällsservice än något som ska göras vinst på, säger Tommys sambo Elme Ämting. Hon tar också upp ett exempel där en lokal klädbutik valde att stänga för dagen på Black Friday för något år sedan.
– Kramfors är väldigt proletariserat. Det är arbetare från sågverket och pappersbruket, och så är det pensionärer. De värmer matlådor, och det finns ingen äta ute-kultur eller underlag för hemkörning av mat. Det är en skyddsvall mot att gigekonomin ska etablera sig här, säger Tommy Sundvall.
Det politiska klimatet är också annorlunda. I Stockholm skäms inte folk för att rösta på Moderaterna, men i Kramfors ses Moderaterna som ett extremt parti, menar han.
– Jag har aldrig träffat så många öppna vänstermänniskor som i Kramfors. Det röda Ådalen lever kvar, även hos folk som är ganska oinsatta. I Ådalen är man arbetare och socialist, liksom. Ådalshänderna 1931 formade Sveriges historia men också lokalbefolkningens värderingar. Jag säger alltid att jag bor i Ådalen, och inte i Höga kusten.
– Det finns heller inte lika tydliga klasskillnader som i Stockholm, det finns inga rika människor i Kramfors. Såklart finns det fortfarande klasskillnader, men man har inget att jämföra sig med på samma sätt, säger han.
I Kramfors är det relativt enkelt att få tag på en hyreslägenhet, och huspriserna ligger lågt jämfört med andra städer. En tydlig kontrast mot bostadsbristens Stockholm.
– Det går liksom inte att göra vinst på bostäder här på samma sätt. Här går det inte att ta tio tusen kronor i hyra för en trea. Kramfors har heller inte gentrifierats, det har inte så bra rykte utåt. Kramfors kallas ju ibland för ”pulver city”, säger Tommy Sundvall.
Samtidigt vill han inte romantisera småstadslivet och glesbygden för mycket. Han nämner bland annat nedläggningen av BB i Sollefteå, och en i övrigt bräcklig samhällsservice. Till exempel finns bara en tandläkare, nämner han.
– En stor del av glesbygden är ett mysigt semesterparadis på sommaren, sedan lämnar man folk åt sitt öde resten av året.
– Det finns många vackra hus här, men de står tomma större delen av året. Folk är här på sommaren men annars bor de typ i Stockholm. I Norge har de ju boplikt, det borde vi ha här i Sverige också.
Hur tror du den nya regeringen kommer jobba med glesbygdsfrågan?
– Det är fyra år utan stöd till norra Sverige, och det finns en ökad tilltro till att marknaden ska lösa alla problem. Vi fick en försmak med bensinpriserna, där det blev 70 öre billigare under skenande inflation. De bryr sig inte om befolkningen i glesbygden alls, och är du inte en entreprenör som startar upp något eget är det bara att flytta, ungefär.
– Ulf Kristersson kommer inte göra något för glesbygden, han är för upptagen med att skämma ut oss i Ankara.
Tommy Sundvall är en av serietecknarna som deltog i Tecknaruppropet mot Nato och kärnvapen. Natomedlemskapet har blivit självklart eftersom politikerna säger ungefär samma saker – ingen sticker ut riktigt, menar han.
– Samtidigt ställer inte journalister kritiska frågor. De beskriver vad som händer, inte varför det händer.
– Nato bildades som en motpol till Sovjet. När Sovjet föll kanske inte Nato behövdes längre? tänker jag. Men nu är det är ett u-land på andra sidan Atlanten som bestämmer hur hela Västeuropa ska agera i konflikter. Nu är Nato bara ett sätt att hålla kvar USA:s makt över hela världen.
Han belyser också att Sverige också länge varit någorlunda alliansfria och neutrala. Vi klarade oss under hela kalla kriget utan Natomedlemskap, till exempel.
– Det är ett stort beslut som regeringen tagit, utan någon folkomröstning, som påverkar varenda generation i det här landet. Tänk om ens barnbarn skickas ut i krig och tvingas dö i ett dike för att USA är osams med något östland?
– Och tänk om de skickar oss för att attackera kurderna, tillägger Elme Ämting.
Vid sidan av serietecknandet jobbar Tommy deltid på en bensinmack. Det trivs han väldigt bra med, och arbetspassen ger också bra inspiration till framtida serier.
– Folk säger underliga saker och beter sig underligt. Det är också kul att neka epa-killar att köpa cigg. Men framför allt är det trevligt att träffa folk.