Debatt: Gängvåldet är inte en bugg i systemet

Detta är en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna.

I förra veckan höll statsministern sitt första tal till nationen. Som talare lämnar Ulf Kristersson mycket i övrigt att önska, men nu är inte tillfället att tala om uppenbara brister i vältalighet. Istället bör den ideologiska position som nu tagit ett grepp om alla politiska partier från Social- till Sverigedemokraterna belysas. Det oavbrutna tjattret om integration och kultur är bara ett sätt att dölja den materiella ordning som gör dessa fenomen möjliga.

Inom programmeringsvärlden finns ett återkommande skämt: ”it’s not a bug, it’s a feature”. Om en bugg i ett system förklaras (exempelvis i en manual) kan den förvandlas till en befintlig funktion i detta system. 

Det är samma typ av cyniska bild som nu förfäktas, inte bara av Ulf Kristersson utan av hela den borgerliga (och socialdemokratiska) ideologiproduktionen. De hävdar att gängvåldet är en bugg vi måste lära oss att leva med (genom ökad övervakning, kontroll och andra auktoritära maktmedel). Men det är inte en bugg, utan en funktion som hela tiden funnits i koden.

Som historien ofta påvisat, och som vi gång på gång sett prov på också här i Sverige, kan inget brottssyndikat bli framgångsrikt enbart på att utföra brott. Det krävs också en omfattande organisation där svarta pengar kan bli vita. Sådana aktiviteter har i högsta grad underlättats av att Sverige, under den anpassning till nyliberalismens evangelium som pågått i över tre decennier, gjort det enkelt för alla att utnyttja det offentliga för att tjäna sitt kapital. 

Till en början såg vi främst hur olika politiker fastnade med fingrarna i syltburken, som i utförsäljningen av vårdcentralen Serafen eller bygget av Nya Karolinska. Men omorganiseringen av det offentliga i Sverige, vars mål var att öppna stabila och pålitliga investeringsmöjligheter för allt ifrån utländska riskkapitalister till våra egna skrupellösa affärsmän, kan såklart också användas för den som inte nöjer sig med att agera i lagens gråzoner.

När det offentliga, i enlighet med nyliberala dogmer, ska gå från utförare till blott en kontrollerande nattväktarstat, är det en självklarhet att mycket faller mellan stolarna. Det är omöjligt att kontrollera allt. 

Därför har vi också under de senaste åren sett hur kriminella gäng använder det nya systemet för att utföra exempelvis systematiserade bidragsbrott eller bedriva lukrativ människohandel. Och när stora pengar flödar från det offentliga och ut till en myriad av privata utförare är det omöjligt att kontrollera att inte också svarta pengar tvättas till vita i denna process.

Sverige har sedan början av nittiotalet byggt om det offentliga till en plats fylld av juridiska gråzoner, något som öppnar dörren för all typ av korruption och brottslighet. Att i en sådan situation tala om kultur och segregation som orsakerna bakom brottsligheten är att blunda för det system som gjort det möjligt för dessa kriminella nätverk att blomstra. 

Det finns förvisso tydliga kulturella skillnader mellan dagens våldsamma gäng och de motorcykelgäng som exempelvis plågade Sverige under nittiotalet (även om båda tydligt har hämtat influenser från andra sidan av Atlanten). Men att tro att våldsvågen beror på att kriminella idag har guldklocka och Guccikeps i stället för skinnväst och motorcykel är att blunda för det uppenbara: att systemet idag erbjuder många fler möjligheter för kriminella att bedriva sin verksamhet på båda sidor om lagen. 

Lägg därtill att Sverige sedan nittiotalet har haft de snabbast ökande klyftorna i hela västvärlden, och det blir tydligt hur svenska politiker från åtminstone Carl Bildt till Ulf Kristersson har lagt grunden till den situation vi nu ser. Och det har ingenting att göra med Åsa Romsons krokodiltårar eller Fredrik Reinfeldts tal om att öppna våra hjärtan. 

Så när statsministern förra torsdagen räknade upp alla de sätt på vilka han och regeringen tar i med hårdhandskarna – polisens ökade befogenheter för avlyssning, visitationszoner och utvisning på grund av bristande vandel – kan vi mellan raderna höra välfärdskapitalisternas lugnande vaggvisa.

Alexander Stagnell
Forskare i retorik