Birgit Ståhl-Nybergs konst ställs ut i Uppsala: ”Hon hade arbetarkulturen och klassmedvetandet kring sig"
Birgit Ståhl-Nybergs konst rönte stor uppmärksamhet i 60- och 70-talets progressiva kulturklimat. I dagens offentlighet är den konst hon representerar osynliggjord, liksom klassperspektivet hon skildrar. Därför är det glädjande att Uppsala Konstmuseum åter lyfter fram henne i ljuset.
I blickpunkten en triptyk. Den visar en vårutflykt med den socialdemokratiska ungdomsklubben i Hammerdal 1928. Jordiga färger i blodröd ton. Självmedvetna ansiktsuttryck. Kamratskap återgiven i åtbörder och kroppsspråk.
Infogad i målningen finns Tidens Sångbok och ungdomsklubbens fana.
I bildens mitt Birgit Ståhl-Nybergs far och vid hans sida modern. Till vänster kvinnor som bakar tunnbröd, till höger en hand om ett spadskaft. Symboler för det arbete som bär upp samhället.
Samma höst föddes Birgit Ståhl-Nyberg. Tre år innan skotten i Ådalen.
Triptyken från 1979 heter Vägen till frihet och bröd och återspeglar rötterna i Birgit Ståhl-Nybergs konstnärskap
– Hon hade arbetarkulturen och klassmedvetandet omkring sig, en rik miljö mitt i en väldig social rörelse, berättar sonen och författaren Mikael Nyberg till Proletären.
– Konsten fanns där med bokcirklar, revyer och körsång. Birgits pappa var både amatörmålare och spelman. Klassresan var ett med att hela klassen reste sig, inte individuell. I de kommunala församlingarna intog arbetare tunga poster
Den blivande konstnären fick kampen för arbetarsaken med modersmjölken. När Skogs- och flottningsarbetareförbundets bildades i Hammerdal möttes de med påkar och knogjärn av motståndarna.
Birgit Ståhl-Nybergs far satt på 20-talet i fängelse efter ett bråk med strejkbrytare.
Birgit Ståhl-Nyberg tecknade mycket i hemmet och bestämde sig tidigt för målarkonsten. Vid 13 års ålder gick hon en NKI-utbildning i teckning. Hon jobbade ihop pengar till studier och började 1949 på Otte Skölds målarskola. Kom så småningom in i Akademin och etablerade sig som konstnär under 60-talets brytningstid.
Flytten från Norrlandsbyn till storstaden präglade hennes måleri. Motsättningen mellan stad och land. Stressen och främlingskapet. Den sociala ödsligheten i tunnelbanan. Klassklyftorna.
Det är människor i rörelse sedd av någon från en annan miljö.
Skolad i klassisk målartradition arbetade hon med rutmönster och färger i flera skikt. Skapade djup och dynamik i bilden genom att nyttja skilda perspektiv.
Den sociala spänningen understryks i formspråk och färgval. Hon tog intryck av bland annat Rousseau och Léger.
Målningarna är inte psykologiskt individuella, eller sentimentalt naturalistiska, de är befriade från den invanda miljön för att sakligt, i stränga kompositioner och med förskjutna perspektiv, skildra det svenska samhället.
Birgit Ståhl-Nyberg reste runt i staden med anteckningsblock och kamera. Använde sig av bilder från dagspress och veckopress som kunde sättas in i ett nytt sammanhang. Bilderna på män i DN var av två slag, slipsnissar och idrottsmän. I målningen Happy boys smälter de samman i en dubbelexponering som anspelar på Rousseaus Les Joueurs de football.
Men istället för Rousseaus lekfulla bollspelare rusar de unga börsklipparna fram i tunnelbanan infångad i konkurrensens malström. En av männen liknar faktiskt Carl Bildt.
– Impulser från det som hände ute i världen påverkade konstvärlden, förklarar Mikael Nyberg. Vietnamkriget, LKAB-strejken, städerskestrejken. Birgit kände igen sig från sin uppväxttid.
I Akvariet speglas samhällsklyftorna. Inglasad sitter ingenjörer på rad vid ritbord och omstrukturerar samhället. En polis skyddar ingången. Utanför vacklar de undanskuffade omkring i extatiskt rus. Dock ska ritbordens visioner förverkligas.
I Vägbygget sitter betraktaren i sitt fönster. Målningens formspråk är muskulöst. Grävskopan kränger, arbetare rör sig självsäkert i miljön. Det nya växer fram i kraft och samordning. Det är i arbetarklassen det spännande sker. Därute finns konstnärens uppgift.
Birgit Ståhl-Nyberg återvände i slutet av 70-talet till motiv från sin uppväxtmiljö. Husen i Hammerdal började gapa tomma. ”Norrlands inland är vackert men kallas nuförtiden för Dödens väntrum”, skriver hon i brev till de sina.
Rationaliseringen av produktionen, storstadskoncentrationen och flyttlasspolitiken ödelägger stora delar av Norrlands inland. Birgit Ståhl-Nyberg målar öde hus i böljande landskap.
I Resta (betyder nyplöjd åker på jämtska) vilar huset vid horisontlinjen i en skymning där mörka molnbankar drar förbi. Det är inte romantik. Det finns ett lugn över kompositionen parat med oro.
Birgit Ståhl-Nybergs utsmyckningen av Akalla tunnelbanestation blev en stor utmaning. Under två år arbetande hon på uppdraget. Bilderna utfördes i glaserat stengods.
Hon tvingades själv lära sig tekniken för att få den rätta färgnyansen. Bilderna, var och en 25-30 kvadratmeter stora, murades i ”pusselbitar” på plats.
I bilderna skärskådar hon det rådande samhällsidealet ur köns- och klassvinkel men visar också upp motkrafter. Bildserien Mannens ideal och verklighet börjar med Fantomen och slutar med en barnpysslande arbetare.
Kvinnans ideal och verklighet börjar med en kvinna i pornografisk pose och avslutas med den politiskt aktiva arbeterskan.
I Arbetsgemenskap gestaltar hon sin klass. När stationen invigdes 1977 var hon mån om att tacka hantverkarna på Gustavsbergsfabriken och murarna som satt upp keramikplattorna.
Vid Birgit Ståhl-Nybergs sista utställning på Doktor Glas i Stockholm 1982 hade samhällsklimatet skiftat.
Den rörelse som på 70-talet slog hål på den borgerliga offentligheten förbyttes i nyliberal offensiv där individualism och rivalitet är härskande tankar.
Recensenter skrev spydigt om ”stelnad arbetarromantik”. På kulturredaktionerna, lyhörda för maktens flöjttoner, vändes intresset istället mot konceptkonst och självupptagna provokationer.
Men Birgit Ståhl Nyberg hade läst Brecht: ”Det sköna får inte längre uppfattas som sant, när det sanna inte uppfattas som skönt.”
Kanske vinden vänder? Som intendenten på Uppsala konstmuseum, Ann-Christine Fogelberg, påpekade: Birgit Ståhl-Nyberg har varit mycket betydande och hennes verk känns fortfarande aktuella. För henne var konstnären förmedlare, någon som kunde visualisera och förändra.
I målningen Framtiden på väg drar arbetare en skottkärra. I den ligger en svart klump, men den saknar volym. Framtiden har ännu ingen form. Den är upp till oss att forma.