Yttrandefriheten är vår: I elitens megafoner är medelklassen norm
När såg du senast en arbetare som uttalade sig i ett nyhetsprogram eller i en debatt på tv? Arbetarklassen tystas när makten över opinionsbildningen ligger hos ett fåtal stora mediehus.
Inom ramen för projektet Klass i Sverige publicerade tankesmedjan Katalys tidigare i år två rapporter om mediebranschen. Den första fick titeln ”Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier”.
Här visar rapportförfattarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt hur lite röst och erkännande arbetare får i medierna. Arbetare tystas för att de saknar ekonomisk makt. Samtidigt som tystnaden försvårar försök till omfördelning av makt i samhället eftersom det blir svårare att organisera sig och skapa en klassidentitet.
Förminskandet av arbetarklassen i medierna sker på två sätt. Både genom att osynliggöra arbetare och genom att skildra arbetare på ett stereotypt och negativt sätt.
I medierna är det medelklassen som är norm. Det är deras ängslan och drömmar, deras ekonomiska, sociala och kulturella verklighet som är utgångspunkten. Det är de som är de ”verkliga” människorna. En förklaring är att journalisterna själva har medelklassbakgrund. Bara en tredjedel av yrkeskåren uppger att de kommer från en arbetarfamilj.
I Katalys rapport redovisas en studie som gått igenom utbudet i de fem största tv-kanalerna i Sverige. 70 procent av de som förekommer på tv är medelklass. Bara 11 procent är arbetare. Personer ur makteliten, som bara utgör ett fåtal procent av befolkningen, är grovt överrepresenterad med 19 procent.
När arbetare väl förekommer på tv är de ofta bifigurer eller placeras i historisk tid. I nyhetsprogram, dokumentärer och faktaprogram är bara 4 procent av de som medverkar arbetare. Och andelen har minskat. Både för att styrkeförhållandena mellan arbete och kapital har försämrats och för att medierna har kommersialiserats och fyllts av experter och proffstyckare. Det är också väldigt vanligt att journalister intervjuar journalister. När samhällsfrågorna ska diskuteras ställs alltså halva befolkningen, arbetarklassen, utanför.
De kommersiella kanalerna har högre andel arbetare i sina program än SVT, vilket förklaras av att de sänder fler så kallade dokusåpor och realityprogram. Som ju ofta går ut på att förlöjliga eller uppfostra människor ur arbetarklassen.
Det visar sig också att de arbetare som faktiskt förekommer på tv mer sällan än medelklassen och makteliten får komma till tals. Det finns också en hierarkisk talarordning på tv där personer ur makteliten och medelklassen betydligt oftare talar till arbetare än tvärtom.
En annan orsak till arbetarklassens utplåning i medierna är ägarförhållandena i mediebranschen. Sedan socialdemokratin gjorde sig av med sina egna tidningar begränsas arbetarrörelsens makt över innehållet i medierna till fackföreningspressen och små rörelseägda tidningar som Proletären.
I Katalys rapport Mediekapitalet skriver Sigurd Allern om mediebranschen som en medvetandeindustri vars främsta uppgift är att cementera existerande maktförhållanden. De stora mediebolagen har inte bara ekonomisk makt utan också makt över opinionsbildning och ideologiproduktion i samhället.
Tidningsbranschen blir dessutom allt mer monopoliserad. År 2015 hade tidningar ägda av de tre största tidningskoncernerna, Bonnier, Mittmedia och Schibstedt, ungefär hälften av den samlade upplagan. De åtta största ägarna kontrollerar 89 procent av upplagan.
Journalistik kan helt enkelt inte vara objektiv.
De stora mediehusens maktställning har inte heller förändrats med digitaliseringen och de sociala mediernas framväxt. Nyhetsmarknaden på nätet domineras av de stora mediehusen, de flesta med bas i dagspressen. Däremot har digitaliseringen lett till minskade reklamintäkter för traditionella medier, vilket har lett till nedskärningar på redaktionerna och i förlängningen sämre bevakning och mindre kritisk granskning.
Makten över medvetandeindustrin utövar mediehusens ägare genom att utse chefredaktörer och ansvariga utgivare. ”Journalister kan endast vara oberoende så länge deras oberoende utövas i en fom som överensstämmer med kraven för den organisation de arbetar för”, skriver Sigurd Allern.
Medieägarna har också makten över vilken politisk och ideologisk inriktning redaktionen ska ha. Därav dominansen av marknadsorienterade, liberala och konservativa ledarsidor i svensk press. Även den nyhetsförmedling, som journalistkåren själva gärna kallar objektiv, får denna utgångspunkt. Eftersom journalistik handlar om att välja tema och källor, vinkel och inramning, rubriksättning och intervjupersoner. Journalistik kan helt enkelt inte vara objektiv.
Detta visar sig bland annat att i att det finns många specialredaktioner för finansbranschen, men mycket få reportrar med fackliga frågor och arbetsliv som särskilt bevakningsområde.
En annan effekt av utvecklingen inom mediebranschen är den minskade bevakningen av samhällen utanför städerna. Delar av Sverige ligger idag i medieskugga. Vilket förvärras av att dagordningen i medierna sätts av storstädernas maktcentrum och medelklass.
Den borgerliga dominansen inom medierna leder också till en ensidig Nato- och västorientering. Krigsmegafoner som Dagens Nyheter deltar glatt i kampanjjournalistisk om ryska ubåtar och saknar kritisk granskning av Försvarsmakten och vapenindustrin.
Medvetandeindustrins funktion är som sagt att cementera existerande maktförhållanden. Det vill säga kapitalism och imperialism. Arbetarklassen förväntas jobba och hålla käften och de som vill se en omfördelning av makt i samhället eller en alternativ ekonomisk ordning göre sig icke besvär. ”Den allra smalaste åsiktskorridoren i dagens samhälle gäller vilket slags samhälle vi vill ha”, som Dalademokratens chefredaktör Göran Greider uttrycker det.
Den svenska arbetarrörelsen insåg tidigt att den enda lösningen på detta är att arbetare går ihop och själva äger och driver sina egna medier. Idag är socialdemokratin en del av den politiska eliten och behöver därför inga egna tidningar. Men en ny röd arbetarrörelse kommer oundvikligen gå hand i hand med nya röda medier.