Det så kallade märket – industriavtalet som bestämmer löneökningen för samtliga yrkesgrupper inom LO – är klarförhandlat med en löneökning på 3,4 procent för 2025 och 3 procent för nästa år. Efter år av inflation och tidigare avtal som gett reallönesänkningar växer nu kritiken mot årets avtalsrörelse.

Sari Juntikka jobbar som undersköterska i Piteå. Den blyga löneökningen på 3,4 procent kommer betyda att hon ibland tvingas jobba 150 procent för att få ihop till en dräglig tillvaro.

– Min hyra ökade med 800 kronor och maten har gått upp med 25 procent på ett år! Jag har tappat tilltron till det här samhället. Just nu behöver jag jobba mer än fulltid för att ha råd med alla räkningar, säger Saari Juntikka och fortsätter:

– Om jag vill ha råd att gå ut med mina arbetskamrater så måste jag jaga extrapass månaden innan. Det är mycket jag måste tacka nej till i livet på grund av den här förbannade treprocentaren!

Cajsa Holmqvist, ordförande för Unga Byggare, är också kritisk mot den låga procentsatsen samt märket i sin helhet.

– Jag tycker inte ens att vi kan se märket som en löneökning med tanke på att inflationen ligger på 2,9 procent. Och nu pratas det till och med om att räntorna ska gå upp igen…

– Vad skulle ledningen inom IF Metall tycka om det var undersköterskorna som bestämde takten på deras löneökningar?

Hon menar att märkets ursprungliga tanke, att det skulle leda till en stabilare löneökning i hela landet, inte längre stämmer överens med verkligheten.

– Tittar man på siffrorna så äts löneökningarna upp av inflationen. Byggbranschen har till exempel gått bra de senaste tio åren, innan lågkonjunkturen, men samtidigt har vi tvingats hålla tillbaka våra löner varje år medan byggföretagen gjort rejäla vinster, säger Cajsa Holmqvist och fortsätter:

– Det uppstår också en bisarr löneglidning mellan olika yrkeskategorier. Tre procent för mig är inte samma som tre procent för en undersköterska, säger Cajsa Holmqvist.

I praktiken fungerar märket som en slags kvinnofälla eftersom Sveriges låglöneyrken (vilka oftast domineras av kvinnor) aldrig kommer ikapp andra yrkesgrupper på grund av att LO förhandlar sina löneökningar i procent. Årets löneökning på 3,4 procent kan till exempel innebära en skillnad på nästan 500 kronor i månaden mellan olika LO-grupper, beroende på lönenivå. Och gapet blir ännu värre när man jämför mellan akademiker och arbetare.

Löneglidningen är också exponentiell. Det vill säga; den förvärras varje år som LO fortsätter att förhandla löneökningarna i procentsatser.

– Vad skulle ledningen inom IF Metall tycka om det var undersköterskorna som bestämde takten på deras löneökningar? frågar sig Saari Juntikka.

– Fackledningen som gick med på den här procentsatsen får gärna komma och jobba en vecka med mig inom vården. Då skulle de se att personalen flyr på grund av dåliga löner och en usel arbetsmiljö.

På grund av märkets inneboende ojämlikhet så menar Cajsa Holmqvist lönemodellen riskerar att skapa en osämja inom LO-kollektivet.

– Eftersom vi har olika utgångspunkter så riskerar märket att skapa konflikter mellan yrkesgrupperna. Anledningen till att Unga Byggare vill skrota märket är inte för att enbart gynna byggnadsarbetare. Vi tror att det kommer leda till bättre löneökningar för alla i samhället.

– Vi föredrar att varje fackförbund förhandlar för sig själv, inom en samordning med ett strejkvapen. Det ska inte vara industrins ansvar att hålla tillbaka våra löneökningar.

Sari Juntikka riktar också kritik mot den individuella lönesättningen som accepterats av alla fackförbund, utom Transportarbetareförbundet.

– Förut hade vi åtminstone en trappa där jag visste vilken lön jag skulle få efter ett visst antal år. Nu vet jag istället ingenting och går back på grund av industriavtalet.

– Man kanske ska införa att de som tjänar 20.000 i månaden får en 8-procentig löneökning under några år. Då kanske vi någon gång kan komma upp i den här beryktade 30.000-nivån.

Inför avtalsrörelsen var det många byggnadsarbetare som var redo och villiga att ta till strid för att försvara sina villkor och en högre löneökning, menar Cajsa Holmqvist.

– ”Nu får ni fan ger er. Vi behöver pengar”, har jag fått höra när jag är ute och träffar arbetskamrater. Och ser man till medlemstappet inom LO de senaste tio åren så kanske det är dags att facken vågar satsa mer.

En av de som ställer sig bakom tanken om att våga satsa är just Sari Juntikka. Hon menar att en strejk skulle understryka det ekonomiska allvaret som många av Sveriges arbetare står inför just nu.

– Tänk om alla undersköterskor, förskolepersonal, bussförare och sopgubbar skulle strejka i en vecka… Då skulle det bli uppenbart vilka det är som får samhället att gå runt. De som tjänar över 50.000 i månaden skulle inte ens kunna ta sig till jobbet.